Fiskarmännen (Chigozie Obioma) [2015]

•augusti 9, 2017 • Kommentera

berättarteknik

Chinua Achebe – Okonkwo refereras. Monopolär berättelse; klassisk tragedi

slutet ?

En slöja föll ner över hans allseende ögon som vi trodde hade förmågan att lägga märke till minsta lilla fel vi gjorde i hemlighet… Och så bröt vi oss loss.

symbolik – jante?

mamma agiterar – blir snäll

…men ni väljer istället att bli fiskare.

igbo – drömskt, abstrakt

Abulu – profet, närbilden av honom: luktar av allt dåligt, samhällets svarta hål. Han har krälat, sett alla hemligheter, han är avslöjaren,

Jag noterade att hans kropp bar med sig en mängd olika odörer, varav den mest påfallande var en lukt av avföring som svävade emot mig som en svärm surrande flugor när jag kom ännu närmare honom. Jag tänkte att denna lukt måste komma sig av att han sällan torkade sig efter att ha haft avföring. Han ångade av svett som samlats i den täta hårväxten kring könet och i armhålorna. Han stank av skämd mat, oläkta sår och var och andra kroppsvätskor och av sopor. Han luktade rostig metall, ruttnande materia, gamla kläder, avlagda underklläder som han hade på sig ibland. Han luktade också av löv, klätterväxter, murkna mangofrukterfrån Omi-Ala,avsanden från flodstranden, och till och med av själva vattnet. Han bar lukten av nbananträd och guavaträd, av harmattandamm, kasserade kläder från den stora tunnan bakom skrädderiet, av matrester från stadens slakthus, av rester från sådant som gamarna ätit, använda kondomer från La Room-motellet, av avloppsvatten och  dynga, av sperma efter utlösningarna som han lät ströma ut över sin egen kropp varje gång han onanerade, av vaginalvätska, av intorkat slem. Men det var inte allt; han luktade av immateriella saker. Han luktade av andra människors avbrutna liv och deras själars stillhet. Han luktade av okända saker, av främmande beståndsdelar och skräckinjagande och glömda ting. Han luktade av döden.

Rädslan, som hittills hade förstört Ikennas välbefinnande, hälsa och tro, förstörde nu hans relationer, av vilka den närmaste var den han hade till oss, sina bröder.

sammanflätning Nigerias historia

Hope ’93 – Farewell to poverty

 

Raskrigaren – Seriemördaren Peter Mangs (Mattias Gardell) [2015]

•maj 10, 2017 • Kommentera

Huvudsakliga poänger:

  1. Rättegången har inte förstått Mangs; utredarna kan inte ”sverigedemokratiska” -> åklagarna inte lyckats åtala honom för hatbrott – Gardell tar tillvara lärdomar som annars går förlorade
  2. Malmöskildring:
    • expanderande arbetarstad, nedgång 80-tal, arbetarområden som Rosengård faller i fattigdom (motsättning till Almgården)
    • geografiskt annorlunda; fler mötesplatser, mindre gentrifiering
    • lång historia av stark vänster vs extremhöger
  3. Mangs ensam (Homo sapiens aspergers; utvald, riksföreningen Autism), övermänniska – kompensation? – kränkt manlighet – rasistisk far – ”gör det alla andra pratar om” – får näring och inspiration i SD:s kölvatten
  4. det ledarlösa motståndets taktik (Franklin; Turner Diaries, Hunter); skillnader Mangs – Breivik (beundran och konflikt)
  5. polis: skilda utredare, trots att GMP (och ffa den jagade målgruppen) såg sambanden
  6. media: gängupprörelser, ”blonda” kände sig hotade, offer födda i Sverige blir ”invandrare”, ”Vi älskar Malmö”-kampanjen
  7. regering: skickar Ullenhag (Friggebo v.2), inga uttalanden, manifestationer, etc.
  8. SD utnyttjar våldet till att måla Malmö som ”Sveriges Chicago” (trots nationellt minskande våldsbrott; värre i Stockholm, etc)
  9. ”rasism har flyttats från politikens arena till etikens” (jfr. tolerans)

En storslagen bok om Sverige. Genom att krypa in under skinnet på seriemördaren Mangs, berätta från offrens och de anhörigas perspektiv och samtidigt visa gensvaret i samhället avslöjar Gardell avgrundsdjupa rasistiska strukturer som för de allra flesta är osynliga. Med stor sakkunskap mästerligt språkbruk, ett oslagbart öga för självmotsägelserna hos de han intervjuar och en driven och ambitiös journalistik som verkligen lyckas framställa offren som människor lägger han ut berättelsen. Samt det allra viktigaste: en skärskådning av hyckleriet och blindheten för rasismen i Sverige, de tystade konflikter och det spirande missnöje som avlat fram Mangs till sin avbild. Detta är de senaste årens absolut bästa svenska samhällsskildring.

De tre viktigaste citaten i hela boken:

Genom att benämna Mangs motiv som ”främlingsfientliga” har Lodenius och andra debattörer som brukar benämningen anammat Mangs blick. För Mangs är svarta, muslimer, romer och judar eviga främlingar. Kan aldrig bli en del av det svenska samhälle han kallar sitt, har inte rätt att befinna sig på det territorium han gör anspråk på. Det spelar ingen roll om de är svenska medborgare eller inte, om de är födda i Sverige eller inte. De är ändå främlingar.

[…] Förflyttningen av rasismens problem från politiken till etiken passar väl in i det nyliberala systemskiftet där samhällets ansvar outsourcats till individer…

[…] Hade vi betrakta könsmaktsordningen på samma sätt skulle männen tränas i att tolerera att kvinnor finns, istället för att bedriva en jämställdhetspohtik som på allvar försöker komma till rätta med skillnader i inkomstgap, hälsa och livsvillkor. Rasism är inte primärt en fråga om tolerans utan en fråga om rättvisa och lika villkor. Vem tusan vill bli tolererad? Att bli ”tolererad” är att tvingas inta en underordnad position och dessutom förväntas vara tacksam.

Boken blir som allra bäst i sina beskrivningar av Malmö. Wow.

Att staden är geografiskt samlad betyder inte att segregationen är mindre allvarlig i Malmö än i Stockholm eller Göteborg, bara att den strukturerats på annat sätt. …man stöter ändå på varandra på stan, på torgen, i parken, på stranden. Det gör man inte lika självklart i Stockholm eller Göteborg. Malmö är tätare, mer sammanhållen, med fler mötesplatser, inte bara köpcentrum [sic]. Inte heller har gentrifieringen gått lika långt som i Stockholm och Göteborg. I Malmö finns det ännu plats för det ovårdade livet, mitt i stan. Än finns det platser över, platser som inte blivit funktionsbestämda, tilrättalagda. Sådana platser som Peter fann oordnade.

[…] 1973 byggdes Kockumskranen, världens största bockkran, 140 meter hög, med en lyftkapacitet på 1500 ton. Året därefter fick Kockumsvarvet inte in en enda order. 1979 tog staten över, pumpade in pengar och kunde hålla produktionen igång till 1985. Då tog det tvärstopp. Saab fick köpa marken för en krona och slog upp sin fabrik 1989. Samma år köptes Saab av GM som lade ner fabriken 1991. År 2002 såldes Kockumskranen för en dollar till Hyundai. Företaget har döpt kranen till Tears of Malmoe och säger att den dagligen påminner arbetarna att inte ta sina jobb för givna.

[…] Hade inte politiska flyktingar från Latinamerika tillkommit hade delar av miljonprogrammen blivit spökstäder. När utflyttningen planade ut 1985 hade Malmö minskat från cirka 270 000 till 230 000 invånare och det skulle dröja till början av 2000-talet innan det åter fanns lika många Malmöbor som då Kockumskranen byggdes.

[…] Många av stadsdelens invånare ar unga. Nära 60 procent under 25 år. I Malmö stad växte en tredjedel av alla barn upp i relativ fattigdom. Andelen fattiga var dock inte jämnt fördelad, snarast koncentrerad till vissa områden som Kroksbäck, Hermodsdal, Rosengård. På Rosengård växte 62 procent av alla barn upp i relativ fattigdom, den högsta siffran i landet. 

[…] Hösten 2006 uppstod en konflikt kring en källarlokal på Herrgården, sedan Contentus, som tagit över fastigheten, ville säga upp Islamiska kulturföreningen som varit hyresgäst sedan 1992… På morgonen den 15 december Stormade polisen in med hundar och avhyste ungdomarna …efter två dagar av skärmytslingar mellan ungdomar och polis forslade Contentus dit containrar för att hindra en ny ockupation och skyddades av kravallutrustad polis med hundar… Konfliikten utlöste spänningar som under flera år byggts upp mellan polis och ungdomar i området, som fick tillskott av folk utifrån, bland annat från Antifascistisk aktion.

MG har ett unikt sätt att skildra från Mangs’ perspektiv tack vare att han uppenbart har lyckats nå honom under intervjerna. Om segerruset efter det första mordet:

Världen öppnade sig framför hans blick. Möjligheterna tycktes honom oändliga. Han hade gjort det. Inlett upproret. Han var en hjälte.

Mangs gjorde som ung inbrott i skolan för att stjäla klasskassan, snattade och brände:

Peter själv bokför gärna sådant som prepubertala pojkstreck. Åtminstone om pojkarna är vita och blåögda, om de tillhör majoritetsbefolkningen. Är de romer, svarta eller musUmer är det en helt annan sak. Då ligger kulturella förklaringar nära till hands. I Peters ögon omvandlas sådana handlingar till bevis för de ”främmande kulturernas” inneboende kriminalitet.

Finska föräldrar som flyttar till Småland och sedan Skåne (fadern bosatt i Florida, där MG besöker honom [!]). Fadern, Rudolf, har ett starkt inflytande på den unge Mangs; hyllar finska krigshjältar:

Allt gott i Finland som inte kommer från Sverige kom från Tyskland, hade Rudolf förklarat… Araber, muslimer och svarta var enligt Rudolf inte kapabla att själva skapa fungerande samhällen och de enda välmående länder utanför Nordeuropa var de som skapats av engelsmän, tyskar, holländare och Sydafrika under apartheid. Möjligen med Japan som undantag, men så tillät japanerna heller ingen invandring.

[…] De vi träffar är som Rudolf, konservativa, nostalgiska. vapenbärande och gudfruktiga invandrare i ett invandringsland som klagar över invandringen både i det nya och i det gamla landet.

MG har studerat extremhögern i USA och det avspeglar sig i hans förståelse för Mangs’ och Breiviks ideologi. Om en av ”hjältarna”, Joseph Paul Franklin:

Lone Wolf kallade de honom. Ensamvarg. En solitär raskrigare. En hjälte. Peter läste allt han kom över. Studerade Franklins modus operandi, hans tillvägagångssätt. Sammantaget mördade Franklin åtminstone 22 personer i tio olika delstater, men dömdes endast för sju mord sedan några delstater valt att ställa in kostsamma rättegångar då han redan dömts till döden. Polisutredningarna försvårades av att Franklin använde en rad olika alias. Hans signum var lönnmord på rasblandade par… [Min markering; vad är det för slags rättvisa?]

Även skildringen av Mangs filosofi är slående:

Den sanna kunskapen ligger inte i de visas visdom utan förborgad i det genetiskt betingade inre, den gnosis som springer ur det rasbundet kollektivt omedvetna, ur rasens själ. …visionen att förverkliga den gudomliga potentialen i den ariska övermänniskan.

[…] En ”Homo sapiens aspergers” är, enligt Peter, till sin natur mindre social och därmed mindre sårbar för vad andra människor tycker. Därmed är hon unikt positionerad att kunna frigra sig från de stora lögnerna.

[…] …förfrämligandet var ett tecken på utvaldhet… Peter var redo att ”komma ut” som övermänniska.

[…] Det är en ensamhet han ironiskt nog inte är ensam om… Det går att tolka hans positionering som övermänniska, en självförverkligad Gud, som en kompensatorisk strategi där hans känsla av akut alienation vändes till hans fördel.

[…] Att leva i harmoni med naturen är att följa naturens programmering. Idealet är att ”koppla bort det mänskliga samvetet och leva likt en bakterie” och ”utan eftertanke eliminera varje hot” i det fysiska universum… Förintelsen var sålunda en naturlig reaktion mot ett hot. ”Den evige juden vet att han är död i den stund då européen bhr medveten om programmeringen.” Därför har judarna skapat ”de tre illusionerna, religion, socialism och psykoanalys”, som alla bygger på att producera skuldkänslor (för dina synder, för världens orättvisor, för dina naturhga drifter) som de sedan erbjuder lindring från… [Min markering; ”judar” anses som en homogen grupp, oföränderliga.]

[…] Mangs var mycket upptagen med sin kränkta manlighet. Något de också orsakade. Startskottet för verksamheten var incidenten i garaget, den där han gått ner för att se till sin mors bil och konfronterats med tre sådana där. [Dessutom hade han misslyckats med att komma in på sjuksköterskeprogrammet ett par veckor innan det första mordet.]

Delar Trumps syn på fakta och anti-intellektualism

”Det finns inget i den mänskliga erfarenheten som jag inte förstår till fullo”, skriver Peter i saklig ton. ”Var den kom från, vad dess syfte är och varför den existerar – allt står klart för mig.”

Om det stundande kriget:

Systemet i sig var förruttnat. Den enda vägen var framåt, att påskynda det kaos multikulturalismen och rasblandningen ändå skulle leda till, och störta samhället i brand. Rycka upp det onda med roten, låta elden rena landet och se nationen pånyttfödas efter krigets stålbad.

Hans förståelse för hur media fungerar ger mig gåshud:

Strö ut villospår: hår från andra människor, hylsor från andra vapen, fimpar du fiinnit på andra platser. Använd cayennepeppar för att villa bort polishundar. Döda endast människor du inte har någon personlig koppling till, som du inte känner. Studera reaktionerna i media. Har du gjort rätt skylls våldet på förövaren, kriminella invandrargäng, offrets politiska motståndare, eller problemen med mångkulturell samexistens, vilket tjänar raskrigets syfte. [Min markering.]

Allmängiltigt för alla obskyra konspirationsteoretiker:

Varje händelse har en mening, ingår i ett större mönster som inte är produkter av sociala processer eller oöverblickbara faktorer utan går tillbaka på identifierbara mänskhga aktörer som är på väg mot ett bestämt mål.

En av bokens intressantaste delar är jämförelserna och samspelet mellan de två:

Mangs var mycket upptagen av Breivik, pratade om honom gång på gång. Det var likadant hos Breivik. När jag som första besökare som varken var hans förälder eller advokat fick besöka honom i Telemark fengsel, Skien, i juni 2014, ville han gärna tala om Mangs… Breivik gillade Mangs falskflaggsoperation, att han gått med i Vänsterpartiet. ”Det var mycket funktionellt”.

[…] Breivik gav mig en eloge för att jag var ”den förste” som ”genomskådade” honom när jag var inkallad som expertvittne till rättegången mot Breivik 2012. ”Du kallade mig fascist. Det är ju helt rätt.”

[…] Men [Breiviks] falskflaggsoperation hade varit lite för bra. Kritiken av Stormfront, David Duke, Svenska motståndsrörelsen. Svenskarnas parti, Vigrid och Blood & Honour fick nordiska nationalsocialister att ta avstånd från honom, vilket Breivik fann ”plågsamt”.

[…] ”Han valde det ena, jag det andra. Jag tycker att Mangs dödade fel personer. Han skulle ha dödat underlättarna.”

De första två morden (Gånglåtsvägen i Lindängen, Malmö) skedde med en dryg månads mellanrum. För övrigt fick familjen till det första mordoffret – som sköts i bröstet från nära håll – veta först efter två månader (genom media!) att deras far var skjuten. Jourläkaren på plats såg inte skotthålet utan konstaterade att mannen dött av naturliga orsaker – nedbäddad i sin soffa med blod över hela rummet.

”Vi har funderat men ser inte direkt någon koppling annat än att männen bott högst upp, båda har en bakgrund i MeUanöstem, båda verkar ha varit skötsamma människor och båda blev skjutna”, förklarade spaningsledaren.

Väldigt intressant aspekt:

”Min lärare”, berättade Kadidja som gick i gymnasiet 2010, ”jätteljus och blont hår, hon bara, ‘Å nu är jag jätterädd att gå ut, rädd att vara ute på gatan’. Jag bara kollade på henne. ”Varför skulle de skjuta dig. Du är ju blond.” Men sen tänkte jag att det var för att tidningarna inte gjort den kopplingen vi såg. Det kom först på hösten, precis innan de tog han. Hon trodde att det var någon galning som kunde skjuta vem som helst, henne också.”

Suveränt stycke om spektrumet av reaktioner bland trollen:

På Politiskt inkorrekt, Flashback och Nordisk.nu delade sig opinionen. Vissa avfärdade talet om en ny laserman. Såg det som medialt hjärnspöke, ett felslut. ”Hahaha – ‘en ny Laserman’ – om det vore så väl ändå…! Det är väl självklart att detta är uppgörelser bland kriminella.” Andra såg det som en lömsk komplott av ”PK-media”. Antingen för att ”ta bort fokus från alla kriminella invandrare” och ”få oss mer invandrarvänliga för att vi ska visa sympatier med de som blivit beskjutna” eller för att ”göra SD till syndabock”. Här fanns också de som trodde att morden och mordförsöken utförts av en ”kulturberikare eller vänstertomte”, ”givetvis för att söka smutskasta SD eller de rasistiska svenskarna i gemen”. Andra, däremot, trodde absolut att det kunde vara sant, att det rörde sig om en vit svensk som försökte mörda icke-vita, ”nysvenskar”. Av dessa tog några avstånd för att våld inte löste problemet, för att det var fel att skjuta oskyldiga när vapnen stället borde riktas mot de ansvariga politikerna”, eller för att metoden var kontraproduktiv och riskerade slå tillbaka mot den svenska befrielserörelsen”, när nu äntligen Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.” Att problemet var ”nysvenskarna och mångkulturen” var man dock rörande överens om. Funnes det inga ”nysvenskar” funnes det ingen laserman. I ett längre perspektiv var lösningen ”storskalig repatrieriering”. För detta behövs statsmakt, inte enskilda initiativ.

Återkommande mönster: vit gärningsman unik, mörk gärningsman representant för grupp. I detta fall har personen i fråga (i ett av de mest smaklösa medieinslagen i historien) inte ens begått något brott:

Medan lasermannen förblev en individ, särskild från den svenska befolkningen, blev laserturken en representant för ”de mest extrema invandrarna”. …Nu fanns risk att < Nu fanns risk att drabbas av ”våld om man är vit”.

Gärningsmannaprofilgruppen (GMP), hösten 2010:

Då mannen knappast får tillfälle att skjuta varje gång han rör sig på detta sätt tyder det på att mannen inte ser det som någon större risk att bli kontrollerad av polis. ”Han tillhör alltså inte den kategori medborgare som drar till sig polisens intresse.” Underförstått: han var vit medelklass utan synliga problem med alkohol och narkotika.

Det är svårt att föreställa sig en gärningsman med omvänd profil (mörk man skjuter ljusa) på fri fot under sju års tid:

Den bild Mangs försvarsadvokater försökte måla fram, att utredningen låst sig vid idén om en enda gärningsman redan våren 2010 och förbisett andra möjhgheter stämmer helt enkelt inte. Tvärtom. I Rikspohsstyrelsens granskning av hur polismyndigheten i Skåne hanterat de ärenden som var förknippade med Peter Mangs fann man det ”anmärkningsvärt” att ”man utan att vidta någon analys länge hade som en dominerande arbetshypotes att skjutningarna var hänforliga till uppgörelser i kriminella kretsar”. Resultaten Irån SKL hade motiverat en samordning av utredningarna redan under vintern. Då så inte skett framstod det som ett riktigt beslut i oktober 2010 att agera inom ramen för en särskild händelse. Därigenom togs ett samlat grepp. Sedan gick det snabbt.

Om förhörsledarnas okunskap, som bäddade för de svaga åtalen och Mangs pajaskonster under rättegångarna (ignorerade frågor, satt och läste böcker, höll för öronen, etc):

Peter svarade ”dom som har anledning att fly från sina samhällen”. Här begick förhörsledaren ett första misstag. ”Alltså invandrare.” Peter invände direkt. ”Jag tycker inte att jag är en rasist och jag tycker att invandrare är en [för] bred term, den kan innefatta tyskar.” Den ”term jag använder är dom människor som inte kan bygga och upprätthålla ett fungerande samhälle.” Det var uppenbart att förhörsledaren inte kunde tala ”sverigedemokratiska”, att han inte förstod det språkbruk som utvecklats på Politiskt inkorrekt och motsvarande ”PK-kritiska” forum [sic] som Peter skolats i. Man vände sig självklart inte mot all invandring För Peter var de han sköt kriminella för att de var svarta, muslimer, romer, som befann sig i Sverige. För Peter var det glasklart. För de som talar hans språk likaså.

[…] När de dessutom anklagade honom, ifrågasatte om han förstod innebörden i ”empatisk” och ville få honom att känna skuld för det han gjort, satte sig Peter på tvären. Han svarade lakoniskt att han inte hade några kommentarer, och övergick sedan till tysmad. När förhörsledama försökte pressa honom låste han sig helt. Påminjndes om att de faktiskt representerade fienden. Peter ångrade inget. Kände ingen skuld.

[…] De båda ensamvargarna Breivik och Mangs, som var och en för sig hade praktiserat varianter av det ledarlösa motståndets taktik och följt samma handböcker, hade helt olika inställningar till rättegången. Breivik såg det som en arena från vilken han skulle föra ut sitt politiska budskap till världen.

Åklagaren Solveig Wollstad:

Lyfte fram det rasistiska motivet: det var ingen slump att de han sköt, med ett undantag, hade utländsk bakgrund. Betonade att Mangs såg ”ner på svarta och judar och är kritisk till människor från Mellanöstern”. [Ett tydligt signum på att rättegången totalt har missat poängen. Är det tänkbart att Akilov skulle betecknas som ”kritisk” till de som gick på Drottninggatan?]

Det verkar som att processen genomsyrats av tanken om att han ändå ska in på livstid – så vad spelar motiven för roll? Här Hovrätten:

”I sammanhanget kan i och för sig noteras att i stort sett samtliga de brott för vilka han fälls till ansvar riktat sig mot målsägande med utländsk bakgrund. Liksom tingsrätten konstaterar hovrätten emellertid att den omfattande utredning som i målet lagts fram avseende Peter Mängs person inte har gett någon helt entydig bild av hans syn på människor med sådan bakgrund.” Enligt hovrätten saknades det därmed tillräckliga ”hållpunkter för att slå fast att Peter Mangs avsikt med brotten har varit att kränka målsägandena på sätt som avses i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken”, det vill säga hatbrott. [Mina markeringar.]

Och regeringens svar:

Regeringen tangerade Friggebos klavertramp genom att sända integrationsminister Erik Ullenhag till Rosengård som vore lasermannen en fråga om språkundervisning, ungdomar med utländsk bakgrund och integrationsproblem och inte en fråga om rasism. ”Sydsvenskan gick hela vägen med sitt Vi älskar Malmö”… [Kliché-manifestationer för att rädda varumärket Malmö.] [Politikerna] samlade aldrig staden till en manifestation mot den rasism vars inbyggda dödhghet kommit till ett sånt synligt uttryck.

[…] Likadant med regeringen. Inget uttalande från statsministern, ingen demonstration till demokratins försvar, inget fördömande av rasismen. Det var som att inget hade hänt.

[…] ”När Lasermannen härjade i Stockholm på 1990-talet hävdade få att förklaringen låg i staden själv”, konstaterade Rakel Chukri.

Som anekdot, Per Albin Hanssons tal om folkhemmet, bara för att visa hur vacker och metaforisk den politiska retoriken kan vara:
[Folk]hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage… Det svenska nhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

Wotan = Will of The Aryan Nations

What every environmentalist needs to know about capitalism (Fred Magdoff & John Bellamy Foster) [2011]

•april 10, 2017 • Kommentera

foster

Progress – Ten Reasons to Look Forward to the Future (Johan Norberg) [2017]

•april 9, 2017 • Kommentera

screenshot_20170410-111909-e1491818098170.png

Å, vad ska jag säga om denna pajas, denne orm, som jag inte redan har sagt?

Här kommer han igen, sticker ut sin lögnaktiga tunga och fortsätter att bedra. I stort är det exakt samma bok som ”Till Världskapitalismens försvar”. Några siffror har uppdaterats, de värsta grodorna har slipats bort (som t.ex. guldkornet om att kolonialism inte har spelat någon roll för den vita världens rikedom). Men obotligt dum som han är, förser han oss med nya istället, ffa gällande klimatet (som han antagligen såg sig nödd att adressera – stort misstag! – han skulle ha fortsatt ignorera det precis som han ignorerar klass) – det visar sig att alla domedagsrapporter är kraftigt överdrivna och att det egentligen är hans själsfrände Lomborg som har rätt!

Han slingrar sig ännu mer än tidigare när det kommer till ekonomin. Å ena sidan medger han att den ekonomiska ojämlikheten mellan världens medborgare är ”extrem” (även om Gini-koefficienten sjunker med några hundradelar per generation, är han snabb att flika in) – å andra sidan lever vi fortfarande i den bästa av världar. Å ena sidan är det fel att relativisera fattigdom när folk i absoluta mått är rikare, å andra sidan relativiserar han gärna gångna tiders krig och massakrer, som proportionellt sett skördade större andel av den globala befolkningen. Och så alla dessa lögner, ständigt dessa lögner. De skär i ögonen!

(Jag kan inte begripa att jag tog mig genom hela boken. Beklagar denna rapsodiska recension, som jag in i det sista funderar på att bara slänga och försöka glömma.)

Bokens syfte är att motbevisa mångas ”känsla” att världen går åt fel håll. Det är sant att det finns en kulturell komponent i detta, t.ex. den intergenerationella uppfattningen att ”vår generation” minsann var bättre än ”dagens ungdomar”. Det är dock långt ifrån hela sanningen. En desto mer anrik tradition finns av hovnarrar som försvarar status quo och fortsätter kvacka att det är den bästa av världar, hycklare som utger sig för att vara frihetens förkämpar men springer maktens ärenden.

~~~~~~

  • Vi ska inte fråga varför det finns fattigdom, eftersom vi alla är fattiga i utgångsläget. Istället ska vi fråga: varför finns det rikedom? Därav följer att Norberg lyckas skriva ett helt kapitel om jämlikhet utan att nämna ordet klass.

Karl Marx thought that capitalism would make the rich richer and the poor poorer. If someone was to gain, someone else had to lose in the free market. The middle class would become proletarians, and the proletarians would starve. [Lögnare utan motstycke.]

  • Att Världsbanken ändrar definitionerna på fattigdom och extrem fattigdom (2008 och 2015) beror på höjda ambitioner i fattigdomsbekämpningen, och utgör inte ett sätt att mjölka statistik.
  • Krig dödar inte alls fler civila jämfört med tidigare i historien, utan det är endast 30-60% [!] av dödsoffren och enligt Norbergs statistik ter det sig inte ha förändrats över tid. Naturligtvis räknas inte ”lågintensiva konflikter”, ”väpnade konflikter”, ”fredsbevarande uppdrag” och ”collateral damage” till dessa siffror.

The four wars involving great powers in the last quarter of the twentieth century lasted on average ninety-seven days. [Vad menar dåren? Irak? Jugoslavien? Afghanistan x 2? Kinas invasion av Vietnam?]

  • Luftföroreningarna minskar, främst i storstäder. Människor på landsbygden använder mer land, energi och vatten än de i städerna.

Amazingly, a modern car in motion emits less pollution than a 1970s car dig in the parking lot, turned off, due to gasoline vapour leakage.[What is truly amazing, is your level of insanity, Norberg.]

The National Academy of the Sciences concludes that the synthetic components of our diet might even be safer than the natural components. The idea that natural is good and artificial is bad has no basis in science. Tobacco, after all, is natural.

…more CO2 and other so-called greenhouse gases in the atmosphere make the global climate warmer and more unstable than would otherwise be the case.

What this will result in is hotly debated. There is a broad spectrum of possible outcomes, from minor and even beneficial changes all the way to global disaster… Even if a worst-case scenario might be unlikely, it is worth insuring ourselves against it by limiting climate change. [My emphasis.]

If this is the case [that highly developed societies have better resources to maintain health during war, NB],natural disasters should become less destructive over time, as the world gets richer, and that is indeed what the data suggest.

  • Förespråkar koldioxidskatt för att bromsa klimatförändringarna (ett flagrant handelshinder) men menar i samma andetag att det inte är systemet det är fel på; nej, istället för systemskifte bör ”vi” accelerera den nuvarande utvecklingen

In 1975… the Soviet Union was strong and had expanded in to Vietnam, Cambodia and Laos. [Gränslöst fräck. Gränslös hycklare.]

Forken blir sjuk (Annika Henning & Maria Nilsson) [2014]

•april 2, 2017 • Kommentera

forken

Ett mästerverk. ”Forken”, en professionell skrämmare, har problem med ryggen. En dag skadar han sig i jobbet och tvingas stanna hemma. Han släpar sig till en osympatisk läkare med ett skrivbord fullt av papper och krångliga regler, som skriver ut piller och säger åt Forken att stanna hemma en vecka. Men arbetsgivaren är på honom och hetsar honom tillbaka, varpå han skadar sig ännu mer. Snart nog får han sparken och den enda räddningen är hans vänner.

Detta är helt rätt. Vi måste prata med barnen – de är vårt enda hopp.

forken2forken2

Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera. (Sara Granér) [2015]

•mars 19, 2017 • Kommentera

graner-3.jpg

Oemotståndlig. Jag älskade ”Din stund på arbetsmarknaden” – stilistiskt fulländad, porträtterar arbetsmarknaden som en lynnig och osäker person som är stört omöjlig att ha en vettig relation till. Det märks att hon mer och mer hittar sitt uttryckssätt, och jag är säker på att det kommer ännu mer och ännu bättre.

All I want for christmas is planekonomi (Sara Granér) [2012]

•mars 18, 2017 • Kommentera

graner

En suverän, underfundig bok. När all intellektuell argumentation studsar från döva öron, skär Sara Granérs grovt sarkastiska teckningar genom barriärerna, avklär vårt absurda ekonomiska system och visar det i all sin fulhet – på ett sätt som moderna vänstertexter inte förmår. Tveklöst bland årets mest glädjefyllda läsning, guldkorn på bokrean.

För allas trevnad (Sara Granér) [2015]

•mars 13, 2017 • Kommentera

graner trevnad

Inte lika finslipad som All I want for Christmas is planekonomi, bitvis lite störig. Jag är inte mycket för de stora ensidesbilderna utan text – figurerna är ärligt talat inte något märkvärdigt. Det är ju pratbubblorna som är briljanta. Speciellt karikatyrerna på finansnissarna – alltid en njutning.

Failed states (Noam Chomsky) [2006]

•mars 12, 2017 • Kommentera

failed-states

For natural reasons, it is impossible to summarize the contents of a book written by the great Noam Chomsky. His span is other-worldly, his piercing gaze is fearsome. Even though he touches upon nearly all of his favorite subjects, this collection of texts do follow a certain theme: they show the readers how the ”paradoxical”, ”unfortunate” results of well-intentioned deeds (such as ‘The War on Terror’) are no paradoxes at all, but rather follow a very stringent continuity:

In brief, the ”quintessential article of faith” is that elections are fine, as long as they come out the right way. A year after the formal announcement of the messianic mission that set off the rush to the ”democratization bandwagon,” the strong line of continuity is revealed once again, along with its paradoxical quality: inexplicably. deeds consistently accord with interests, and conflict with words— discoveries that must not, however, weaken our faith in the sincerity of the declarations of our leaders.

More than anything, his writing and activism is a grim mirror put in the face of oftentimes misinformed and ignorant general public. He shows the lies that surround all major historical events, even the big lie, perhaps the biggest one, that lies at the foundation of ”The West’s” benevolence and democratic ideals. The sense for details is minute and sometimes overwhelming, the historical parallels give depth and cogency to his arguments and the moral indignation I find unique for an intellectual of his caliber.

Overall, I enjoyed this read, and although the issues were rarely new to me, there are always new insights and new connections to be made. At times the fluency of the text is poor and the red lines is lost every once in a while; reinforcing the impression of a collection of texts rather than a strong, unitary book.

*****

Random quotes:

In 2004, the United States accounted for 95 percent of total global military space expenditures… space weapons are seen as ‘first-strike’ weapons rather than defensive arms, because they are vulnerable to countermeasures.

The invasion of Iraq created strong support for the fatwa issued by Al-Azhar in Cairo, ”the oldest institution of religious higher learning in the world of Islam.” The fatwa advised ”all Muslims in the world to make jihad against invading American forces.” Sheikh Tantawi of Al-Azhar, ”one of the first Muslim scholars to condemn Al Qaeda [and] often criticized by ultraconservative clerics as a pro-Western reformer . . . ruled that efforts to stop the American invasion are a ‘binding Islamic duty.’

In the nine months leading up to the official start of the war in March 2003, US and UK planes flew almost 22,000 sorties…

…years of sanctions that had already led to ”the destruction of the Iraqi middle class, the collapse of the secular educational system, and the growth of illiteracy, despair, and anomie [that] promoted an Iraqi religious revival [among] large numbers of Iraqis seeking succor in religion.”

Silence is apparently regarded as insufficient to ensure that the effects of the sanctions will be hidden from view. The government media complex has therefore resorted to the familiar ”Thief, thief!” technique: when you are caught with your hands in someone’s pocket, shout ”Thief, thief!” and point vigorously somewhere else, in the hope that attention will be shifted while you flee. In this case, the device was to initiate intensive inquiry into alleged UN corruption in administering the oil-for-food program, with much bombast about a missing $20 billion that may have been pocketed by the Iraqis.

Also irrelevant are Justice Jackson’s eloquent words at Nuremberg on the principle of universality: ”If certain acts of violation of treaties are crimes, they are crimes whether the United States does them or whether Germany does them, and we are not prepared to lay down a rule of criminal conduct against others which we would not be willing to have invoked against us.” And elsewhere: ”We must never forge that the record on which we judge these defendants is the record on which history will judge us tomorrow. To pass these defendants a poisoned chalice is to put it to our own lips as well.”

When the shah was in charge, Kissinger, as secretary of state, held that ”introduction of nuclear power will both provide for the growing needs of Iran’s economy and free remaining oil reserves for export or conversion to petrochemicals.”

”Nevertheless, in November, the UN Committee on Disarmament voted in favor of a verifiable FISSBAN. The vote was 147 to 1, with two abstentions: Israel, which reflexively sides with the US position, and Britain, which explained its abstention on the grounds that the resolution” had divided the international community at a time when progress should be a prime objective”—divided it 147 to 1. [FISSBAN = international ban on fissile materials, my note.]

”There is no United Nations. There is an international community that occasionally can be led by the only real power left in the world—that’s the United States—when it suits our interests and when we can get others to go along.” [UN Ambassador John Bolton

A further problem is that the most detailed inquiry into the Srebrenica massacre, by the Dutch government, concluded that Milosevic had no connection to it, and that he ”was very upset when he learnt about the massacres,”…

[Judge Richard] Goldstone suggested that the UN Charter might need revision in the light of the report of the commission (the conclusion that was explicitly rejected by the High-level Panel in December 2004). The NATO intervention, he explained, ”is too important a precedent” for it to be regarded as ”an aberration.” Rather, ”state sovereignty is being redefined in the face of globalization and the resolve by the majority of the peoples of the world that human rights have become the business of the international community.”

[Regarding how all empires deceive, even themselves:] Japanese emperor Hirohito was merely repeating a broken record when he said in his surrender speech of August 1945, ”We declared war on America and Britain out of Our our sincere desire to ensure Japan’s self-preservation and the stabilization of East Asia, it being far from Our thought either to infringe upon the sovereignty of other nations or to embark upon territorial aggrandizement.”

In 1994, Clinton expanded the category of ”terrorist states” to include ”rogue states.” A few years later another concept was added to the repertoire: ”failed states,” from which we must protect ourselves, and which we must help, sometimes by devastating them.

Suharto… having amassed a family fortune ”estimated at anything between fifteen billion and thirty-five billion US dollars,” far outstripping second-place Ferdinand Marcos of the Philippines and third-place Mobutu Sese Seko of Congo…

[Regarding Baathist takeover in Iraq in 1963:] ”The Central Intelligence Agency, under President John F. Kennedy, conducted its own regime change in Baghdad, carried out in collaboration with Saddam Hussein” and the Baath Party. It was ”almost certainly a gain for our side”… The usual hideous atrocities followed, including a slaughter of ”suspected Communists and other leftists”… ”The Baathists systematically murdered untold numbers of Iraq’s educated elite”…

Few competent observers would disagree with the editors of the Financial Times that ”the reason [the elections of January 2005] took place was the insistence of the Grand Ayatollah Ali Sistani, who vetoed three schemes by the US-led occupation authorities to shelve or dilute them.” …Once it became clear that US and UK efforts to bar elections co not be sustained, the invaders of course took credit for them.

[After the 1973 war,] Kissinger realized that Egypt could not simply be dismissed and agreed to pursue a diplomatic path, which led finally to the Camp David accords of 1979, in which the United States and Israel accepted the offer that Sadat had made in 1971. The accords appear in history as a US diplomatic triumph. In reality, Washington’s performance was a diplomatic disaster, causing immense suffering and even danger of global war.

The ”media blitz” on disengagement was quite impressive, manufacturing one of the lead stories of the year. There were pages and pages of photos and reports of the pathos of the families forced to leave their homes and greenhouses, the weeping children trying vainly to hold back the soldiers… ”For the sake of about half a percent of the population of the Gaza Strip, a Jewish half-percent, the lives of the remaining 99.5 percent were totally disrupted and destroyed.” [Amira Hass] … ‘Who can now conceive of an evacuation of the West Bank settler outposts, or the evacuation of more settlements, when we are in the stage of ”healing” and ”reconnecting”? Only the totally wicked.’

The annexation is offficially recognized almost nowhere outside of Israel, where state law stipulates that ”Jerusalem is the capital of Israel, East Jerusalem is Israel’s territory and Israel is sovereign to act there regardless of international law” (Aharon Barak, the chief justice of Israel’s Supreme Court). [My emphasis.]

In the first nine months of 2005, an estimated 14,000 settlers moved to the West Bank while 8,500 left Gaza, and more land was taken in the West Bank than was abandoned in the entire Gaza prison left behind.

…Adam Smith’s observation that ”civil government, so far as it is instituted for the security of property, is in reality instituted for the defence of the rich against the poor, or of those who have some property against those who have none at all.” Warning his colleagues at the Constitutional Convention of the perils of democracy, Madison asked them to consider what would happen in England ”if elections were open to all classes of people.” The population would then use its voting rights to distribute land more equitably. To ward off such in justice, he recommended arrangements ”to protect the minority of the opulent against the majority,” subsequently implemented.

The poor ”covet their neighbours’ goods,” Aristotle observed, and if wealth is narrowly concentrated, they will use their majority power to redistribute it more equitably, which would be unfair: ”In democracies the rich should be spared;not only should their property not be divided, but their incomes too . . . should be protected…”

”Goebbels conscripted most of the leading commercial advertising men in Germany for his propaganda ministry,” and boasted that ”he would use American advertising methods” to ”sell National Socialism” much as business seeks to sell ”chocolate, toothpaste, and patent medicines.”

[On the low voter turn-up rates, Chomsky makes an interesting point, he talks about ”class-skewed abstention”; meaning that a large portion of the non-voters, for natural reasons, belong to the lower (unrepresented) classes.]

[On the democratic deficit:] In brief, the public called for the deepest cuts in the programs that are most rapidly increasing, and for substantial spending increases in areas that are shortchanged. [For instance, military versus social services respecively.]

They must be ”better disciplined” Hobbes continued: ”I despair of any lasting peace among ourselves, till the Universities Here shall bend and direct their studies to the . . . teaching of absolute obedience to the laws of the King.”

If American society was able to take care of the boomers from ages zero to twenty, there can be no fundamental reason why a much richer society, with far higher output per worker, cannot take care of them from ages sixty-five to ninety.

…One has to turn to the South Asian press to read that ”Cuba has provided the largest contingent of doctors and paramedics to Pakistan,” …more than one thousand trained personnel, 44 percent of them women, who remained to work in remote mountain villages, ”living in tents in freezing weather and in an alien culture” after the Western aid teams had been withdrawn, setting up nineteen field hospitals and working twelve-hour shifts.

A general estimate is that the Red Army killed fifteen to twenty times as many German soldiers as the British and Americans did. At the D-day landings the Allied forces faced fifty-eight German divisions; Soviet forces continued to face four times that many.

One commonly hears that carping critics complain about what is wrong, but do not present solutions. There is an accurate translation for that charge: ”They present solutions, but I don’t like them.” In addition to the proposals that should be familiar about dealing with the crises that reach to the level of survival, a few simple suggestions for the United States have already been mentioned: (1) accept the jurisdiction of the International Criminal Court and the World Court; (2) sign and carry forward the Kyoto protocols; (3) let the UN take the lead in international crises; (4) rely on diplomatic and economic measures rather than military ones in confronting terror; (5) keep to the additional interpretation of the UN Charter; (6) give up the Security Council veto and have ”a decent respect for the opinion of mankind,” as the Declaration of Independence advises, even if power centers disagree; (7) cut back sharply on military spending and sharply increase social spending… Another conservative suggestion is that facts, logic, and elementary moral principles should matter.

  • apace = rapidly
  • succor= support, relief
  • anomie = isolation

Till världskapitalismens försvar (Johan Norberg) [2001]

•januari 21, 2017 • 1 kommentar

snorberg

Så detta är ”boken som vände globaliseringsdebatten”. Låt oss se om vi kan ”vända tillbaka” den litegrann genom att titta närmare på detta, som uppenbarligen behöver försvaras (vi är väl medvetna om anspelningen på Trotskijs bok; Till socialismens försvar). Jag bör nämna att jag köpte boken med en naiv förväntan om att få till stånd en upplyst, åtminstone inre, debatt med ”motståndarsidans” argument. Det var min enda synd.

Norberg presenterar en lång rad löst sammanhängande påståenden – ofta i och för sig verifierbara – och insinuerar att varje framgång i det mänskliga samfundet beror på kapitalismen, den ”fria marknaden”. Han har genom åren visat att detta är hans nisch: att överösa läsaren med ständigt fler faktoider och anspela snarare än argumentera. Helt enkelt därför att oftast har han ingen att argumentera mot: han slår in öppna dörrar, jagar spöken och snubblar på trådar som han själv lagt ut. Naturligtvis går världen – i genomsnitt – framåt avseende tillgång till vatten, medellivslängd och vaccinationer. Desto mer svårmätbara frågor inställer sig i dagens värld gällande

  • ökande klyftor inom och mellan länder i inkomst, tillgångar och makt
  • maktkoncentration i multinationella företag
  • till synes ohejdbar miljöförstörelse utan systematiska incentiv att vända utvecklingen
  • konsumerism som hegemoni; kommodifiering av välfärd och medborgerilga rättigheter
  • demokratiska underskott i samtliga parlamentära demokratier; övergivande av samhällsbyggen med därtill följande polarisering och extremism

Men för att anknyta till ämnet ”kapitalism och framgångar”: de frågor som vi, som världsmedborgare, har att besvara är 1) på vilka sätt går dessa framgångar att knyta till ”världskapitalismen” (oavsett hur långt från Norbergs idealiserade marknader den än är), 2) är de acceptabla framsteg i förhållande till de möjligheter världen besitter och 3) vilka motgångar går att knyta till kapitalismen? Föga förvånande kan Norberg inte svara på någon av dessa frågor; likt en papegoja kan han endast upprepa: allt är bra, vi lever i den bästa av världar.

Kanske det enda sättet att bemöta boken är genom ett lika löst sammansatt motangrepp:

  • boken är fullkomligt klassblind och präglas av ett uttalat ”vi-tänkande”; han nämner inte ordet klass en endaste gång och anspelar inte ens på att det kan finnas skillnader inom länder (ffa gällande de superrika 0,1%, där utvecklingen har varit långt från den idealbild han målar upp)
  • frågan om maktkoncentration och kapitalackumulation som en fundamental del av kapitalismen (med därrtill följande antidemokratiska följder) dryftas inte
  • marknaden beskrivs (liksom i all liberal doktrin) med ett janusansikte: å ena sidan viril, allsmäktig, transformerande, ofelbar – å andra sidan skör, hotad, missförstådd, i behov av ständigt mer frihet
  • det faktum att moderna ekonomier utvecklades med protektionism och inte avreglering av tullar nämns inte

Tullar, som lägger en skatt på varan när den passerar gränsen, och kvoter som begränsar det antal varor av ett visst slag som får komma in i landet, är direkta inskränkningar av medborgarnas frihet att själva bestämma över sin konsumtion.

  • en falsk bild av globalisering som gräsrotsrörelse målas upp:

Vi äter bananer från Ecuador, dricker te från Sri Lanka, ser amerikanska filmer…semestrar i Thailand…Globaliseringen sker underifrån, även om politikerna springer efter i alla möjliga bokstavskombinationer (EU, IMF, WB, FN, UNCTAD, OECD)…

  • avregleringar beskrivs som defensiva, justerande åtgärder:

…vi förmodligen aldrig har haft så stora offentliga sektorer och så höga skattetryck som vi har i världen i dag. De liberaliseringar som har skett handlar om att punktvis avvisa en rad tidigare överdrifter i centraliseringsiver, inta att införa laissez-faire.

  • associerar individuell frihet med kapitalets frihet (två väsensskilda saker som ofta går stick i stäv), och har fräckheten att göra det i de fattigas namn:

När jag försvarar kapitalismen tänker jag på den kapitalistiska friheten att pröva sig fram utan att be makthavare och gränskontrollanter om lov. Det är i grund och botten den frihet som jag en gång trodde att anarki skulle ge, men under styre av lagar som ser till att den enas frihet inte kränker andras. Denna frihet vill jag ha mycket av… Om kapitalismens kritiker tycker att vi har denna frihet i hyperstora mängder redan i dag vill jag gärna ha ännu mer, hyperdypermycket om det är möjligt. Särskilt för världens fattiga som i dag i liten utsträckning får styra sitt arbete och sin konsumtion.

  • <kommentar överflödig>

Det farliga med kapitalisterna är när de inte agerar kapitalistiskt, utan lierar sig med staten. Om staten är en diktatur kan företagen till och med medverka till kränkningar av mänskliga rättigheter…

  • betraktar demokrati som en ja/nej-fråga; antingen är ett samhälle en demokrati, eller en diktatur – när sanningen är att demokrati är ett kvalitativt mått som behöver nyanseras med vem som har makt och inom vilka områden (jfr: sjukvården i demokratiska Sverige idag)
  • <kommentar överflödig>

Slutet på kalla kriget ledde också till ett slut på USA:s obehagliga strategi att stödja diktaturer i tredje världen bara de var emot Sovjetunionen.

  • här når hans lögnande hisnande höjder (samtliga nedanstående länder förutom möjligen Nordkorea har ställt sina naturresurser och i stor utsträckning även sin arbetskraft till marknadens förfogande – sista raden är bara förvirrad i ljuset av NSA/Snowden-affären):

Det finns för närvarande 49 stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Värst bland dessa är Burma, Kuba, Libyen, Nordkorea, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Turkmenistan. Det vill säga länder som är allra minst påverkade av globaliseringen och minst inriktade på marknadsekonomi och liberalism. När vi sörjer och beämpar det förtryck, åsiktsförbud, statskontrollerade medier och telefonavlyssning bör vi samtidigt komma ihåg att det var normaltillståndet för majoriteten av världens befolkning för bara några decennier sedan.

  • hävdar att centralisering och statsstyrda ekonomiska satsningar bäddar för felinvesteringar och därigenom krascher – lyckas inte förklara hur de decentraliserade börskrascher och finansbubblor som uppstår med sju års cykler uppstår
  • ohämmat lögnande; de perioder när arbetare erövrat sina nuvarande ”förmåner” i lönearbetet har kännetecknats av hög sysselsättningsgrad (man kan hävda att det är en förutsättning för framgångsrik kamp)

Följaktligen får anställda ungefär 25 gånger så mycket som då, i form av högre lön, bättre arbetsmiljö och kortare arbetstid. När en människas arbete blir mer värdefullt vill fler företag köpa det och de tvingas då höja lönen och förbättra arbetssituationen för att få tag på arbetskraft. Om lönerna i stället höjs snabbare än produktiviteten, genom lagar eller kollektivavtal, innebär det att människor kommer att avskedas, eftersom deras arbete inte är värt det som arbetsgivaren tvingas betala.

  • exempelvis: reklam, finansinstitutioner, riskkapital, militärindustri, läkemedelsindustri, tobaksindustri…?

Det är därför det i grund och botten bara är i en marknadsekonomi, där efterfrågan slår igenom i priser och produktion, som tillväxten verkligen sker på områden som gynnar människor.

  • var ska man börja?

Det bästa botemedlet mot fattigdom är alltså möjligheten att göra något åt sin situation. Den som ramlar under fattigdomsstrecket i USA är i genomsnitt bara kvar därunder i 4,2 månader. Endast 4 procent av den amerikanska befolkningen är långstidsfattig, det vill säga fattig längre än två år. Samtidigt fylls den fattigaste femtedelen på med nya personer, studenter och fattiga invandrare, som får möjligheten att snabbt klättre uppåt i välstånd.

  • har en svaghet för det ”Ostasiatiska miraklet” och inte minst Sydkorea, som hade en stenhård statskapitalism med väldigt avsiktliga satsningar på tullar och s.k. ISI (import substitution industrialization) för att bli mindre beroende av import – uppenbara handelshinder på en fri marknad
  • granskar de Ostasiatiska ekonomierna lögnaktigt och kastar sedan sina falska slutsatser på afrikanska länder:

Ekonomerna Jeffrey Sachs och Andrew Warner har studerat vilken tillväxt olika politiska reformer skulle ha givit i olika afrikanska länder. På grundval av olika länder och studier har de försökt räkna ut vilken tillväxt kontinenten skulle ha haft om den som helhet hade satsat på den ostasiatiska politiken med öppna marknader, näringsfrihet, skydd för äganderätt och ett högt sparande.

  • återkommer ofta till ”u-hjälp” (ett dubbelt förnedrande uttryck), nämner aldrig de betydligt högre räntor på statslån som dessa länder betalar till de rika länderna

Under 1990-talet har privata investerare kanaliserat en biljon dollar, alltså 1 000 miljarder dollar, från den rika världen till den fattiga.

  • ”komparativa fördelar” på individnivå – kan någon ta detta seriöst längre?

Föreställ dig två personer. Den ena är välutbildade Julia som är en hejare på kirurgi, och dessutom ganska duktig på att baka bröd och städa. Den andra är Jan som inte är utbildad för något särskilt yrke, och dessutom något sämre på hushållsysslor än Julia. Helst skulle Jan vilja göra något enkelt som han lätt kan lära sig, i hushållet, och sedan använda det för att byta till sig sådant som är svårare att framställa, till exempel kirurgi och läkarvård. Men varför skulle Julia gå med på ett sådant byte, när hon är bättre även på hushållssysslor? Av den enkla anledningen att hon tjänar på att koncentrera sig på det hon gör allra bäst. Även om hon är dubbelt så bra som Jan på att städa så är hon tusen gånger bättre på kirurgi än han. Alltså producerar hon det största värdet om hon ägnar sin begränsade tid åt kirurgi, och sedan utnyttjar en del av inkomsterna från detta till att köpa bröd och få hemmet städat. Genom att koncentrera sig på det hon är bäst på får hon ännu mer resurser över, och därmed råd att köpa andra varor och tjänster som hon önskar.

  • häpnadsväckande lögner gällande tullar (ett verktyg; har ingen inneboende skadlig verkan) och när det gäller WTO tror jag inte att jag behöver annat än citera honom:

Om politiker beter sig som om tullar är något viktigt, som vi bara tar bort om vi får något i gengäld, så kommer väljarna till slut att tro dem. På så vis får de intrycket att tullar är något bra som politikerna förhandlar bort, när det egentligen är något skadligt. Om inte handelsförhandlingar kombineras med en stark opinionsbildning mot tullar och för import, kan det slå tillbaka i en protektionistisk reaktion, vilket kollapsen i förhandlingarna efter WTO:s Seattlemöte tyder på… Fördelen med WTO är en annan, nämligen att den upprättar ett opartiskt regelverk, som ser till att länder följer sina överenskommelser. Förr kunde de mäktiga länderna agera hur de ville mot de svagare. Många av världens länder ville ha en handelsorganisation med enhetliga regler för att hindra främst USA:s ensidiga åtgärder mot handelspartners.

  • här menar Norberg på fullt allvar att de medlemsländer i WB och IMF som sponsrar med mest pengar, bör ha mest att säga till om:

Med ”demokratiseras” avses att alla länder borde ha lika rösträtt till dessa institutioner, och inte ha makt efter det ekonomiska bidrag som de ger till dem. Det kan man tycka låter rätt, men samtidigt är de i grund och botten biståndsorganisationer, och de länder som väljer att kanalisera sin u-hjälp genom dem förväntar sig naturligtvis att få ett inflytande över de pengar de ger.

  • lögn:

Mellan 1980 och 2000 ökade sysselsättningen i länder som USA, Kanada och Australien med ca 40 procent, och länder som Japan, England och Frankrike med ca 15 procent.

  • mer lögn:

USA är det tydligaste exemplet. Mellan 1980 och 2000 skapades där mer än 35 miljoner fler arbetstillfällen… Nästan hälften av de nya arbetena tillhörde de mest högkvalificerade, en andel som sedan 1995 har ökat ännu snabbare.

  • jag kallar denna ”överdriven arbetsmarknadsoptimism”:

De pengar som tidigare gick till att betala för arbetskraften i jordbruket kan nu användas till att efterfråga andra varor, till exempel bättre kläder, litteratur [vara?] och industriprodukter. Då kan de som har blivit överflödiga i jordbruket gå över till de branscherna i stället.

  • eller jämföras med oron att bli stångad av en mammut (apropå relativism):

Det är naturligtvis mycket stressande att riskera att förlora jobbet och få gå arbetslös, med sänkt standard och självkänsla som följd. Men det kan ändå inte jämföras med forna tiders stress över att kanske inte kunna skaffa mat för dagen, att torka eller översvämning skulle radera livsmöjligheterna frillständigt. Det kan inte jämföras med oron hos dagens etiopiska bönder, vilkas liv kan hänga på att det kommer regn och att djuren är friska.

  • se här! fattigdom och låg utbildningsnivå är komparativa konkurrensfördelar:

De vanligtvis mest utsatta, som saknar en specifik utbildning, hittar nytt arbete lättare än de med specialkunskaper. Eftersom dessa länder har komparativa fördelar i arbetsintensiva abranscher leder det genomsnittligen till snabbt ökande löner för denna arbetskraft.

  • alternativ ekonomisk utvecklingsteori; en person som jag misshandlar blir ”relativt sätt bättre” på att ligga på asfalten och blöda ihjäl, ju längre misshandeln fortsätter:

Steg för steg utvecklas ekonomin vidare, medan fattigare länder blir relativt sett bättre på den mer arbetsintensiva industrin.

  • och om ”man” räknar in ökande studieskulder, bostadslån, sjukvårdsutgifter?

Inte heller är det så att de allt fler arbetstillfällena uppstår i USA för att lönerna har sjunkit sedan 1970-talet, vilket många tror. En allt större del av lönen har utbetalats i icke-monetära löneförmåner, till exempel sjukförsäkring, aktier, bidrag till eget sparande, daghemsplats m m, för att undvika beskattning. Om man räknar in den typen av förmåner i lönen, har amerikanska löner fortsatt att stiga med produktiviteten.

  • här finns en sympatisk punkt som jag ändå respekterar Norberg för – som den liberal han anser sig vara menar han (likt Smith) att fri rörlighet för kapital måste följas av fri rörlighet för arbetskraft och invandrare – detta är faktiskt fint och förtjänar att lyftas fram:

Det är djupt felaktigt att se invandrare som en belastning för ett land, det är ju ett tillskott av mer arbetskraft och ökad konsumtion, vilket leder till att marknaden växer. Fler kan arbeta, konsumera och komma på nya idéer. Att se fler människor som ett problem är som att se ökade födelsetal som ett problem. Så länge lönerna följer hur mycket de kan producera, deras produktivitet, finns det ingen anledling till att det skulle skapa arbetslöshet.

  • efter den korta pausen, åter till vansinnet – nu gällande kolonialism:

Naturresurserna har naturligtvis stulits under imperialismens tidevarv, men stölderna har varit försumbara för västvärldens välstånd och för de fattigas fattigdom. Även om kolonialismen på sina håll har utövat stor skadeverkning och ett grymt förtryck är det ingen föklaring i sig till skillnader mellan nord och syd. Den rika världen har vuxit snabbast efter att de förlorade sina kolonier.

  • Mexiko efter NAFTA (en av huvudorsakerna till att folk flyr till USA):

Ett exempel är Mexiko, som länge ansågs vara beroende av enkel export till USA, men i takt med att landet gått över till frihandelspolitik har omställningen gått snabbt. Så sent som 1980 var bara 0,7 procent av dess export förädlad, 1990 hade den andelen stigit till 3,7 procent, och 1995, efter att NAFTA-avtalet avskaffat tullarna mellan Mexiko och USA, har andelen stigit till 19,3 procent. Att landet på bara sex år gick från att vara världens 26:e största, till att bli världens åttonde största exportör, får betraktas som en bonus i sammanhanget.

  • protektionism, igen…

Men protektionism är dålig uppfostran. Som alla föräldrar vet förbereder man inte barnen genom att ge dem allt de pekar på, aldrig berätta om omvärldens realiteter och aldrig uppmuntra till personlig utvckling.

  • hejdlös historierevisionism (så fräck!):

I grund och botten är det inget fel med det, och rekommendationerna (de så kallade strukturanpassningsprogrammen) har i många fall varit sunda: balans i budgeten, minskad inflation, ökad konkurrens, öppnade marknåder, minskad korruption och mer lagstyre, liksom en minskning av satsningar på till exempel militären till förmån för sådant som utbildning och hälsovård. Mycket av arbetet har gått ut på att kräva öppenhet och insyn och rensa upp i skumraskaffärer och vänskapskorruption mellan makthavare och ekonomiska aktörer.

  • var då? när?

Att de som misslyckas med sina investeringar stå för kosmaden själva är en central del av det kapitalistiska systemet.

  • om skuldavskrivning  (visdomarna regnar in):

Det som skulle behövas är en ”en gång för alla”-strategi, där de fattiga, reforminriktade regeringarnas skulder skrivs av, samtidigt som man gör troligt att fler skuldavskrivningar inte kommer att ske i framiden, vilket bara skulle driva länderna att återigen låna mer. Ett sätt skulle vara att avskriva alla skulder nu, och sedan inte låna ut mer pengar.

  • återigen simpel lögn:

Samtidigt som Castro har gjort kubanerna fattigare har han själv samlat på sig en förmögenhet på mer än 100 miljoner dollar – motsvarande 10 procent av lanedts BNP.

  • läkemedel? energi? rent vatten? telekom? eller vilka områden?

Det är också så att tredje världen på många områden billigt kan ta del av den forskning som rika västerländska kunder finansierar. I många fall betalar de ingenting för det.

  • allvarligt talat, Norberg… det måste finnas bättre exempel än Monsanto…

Ett aktuellt exempel är bioteknikföretaget Monsanto, som utan betalning låter forskare och företag använda deras teknik för att utveckla det så kallade ”gyllene riset”…

  • relativisering av barnarbete:

Dessa exportinriktade barnarbeten är också, enligt alla tillgängliga källor, de minst dåliga av dessa arbeten, med minst osäker arbetsmiljö. Därför är alternativen värre.

  • men om de har tillgång till teknologin alldeles gratis, varför är de mindre produktiva?

Anledningen till att lönerna är lägre i u-länder är just att företagen där är mindre produktiva, att de producerar mycket mindre per anställd.

  • så mycket lögn… Norberg har själv här ovan hävdat att fackliga åtgärder för bättre villkor garanterat kommer att sänka lönerna (och dessutom är de ju otillbörliga handelshinder enligt liberal ekonomisk teori):

Det finns problem med anställda som sliter för mycket och arbetsgivare som kräver för mycket eller är för vaga och oklara. Enskilda personer kan alltid göra fel. Men kapitalismen gör det möjligt för människor att prioritera det som är viktigt för dem. Man kan välja att trappa ned om man känner att man arbetar för mycket, man kan pressa sin arbetsgivare för att få bättre villkor, t ex genom facket, och arbetsgivaraen kan se över arbetssituationen.

  • <kommentar överflödig>

Ofta sägs att frihandeln har givit företagen ökad makt. Men i ett liberalt samhälle har företag ingen tvångsmakt. Staters makt bygger på rätten att använda tvårig. i sista hand med polismakten i ryggen. Företagens makt att till exempel få folk att arbeta för dem, eller betala för deras produkter, bygger endast på att de erbjuder något som människor vill ha, anställning eller produkter. Företag kan naturligtvis göra stor skada – genom att till exempel lämna en mindre ort men bara för att de tidigare har erbjudit något positivt som de nu drar tillbaka.

  • East India Company?

Det är talande att de första monopolen inte dök upp i 1800-talets England, som nästan bedrev en laissez-faire-politik, utan i de senare industrialiserade USA och Tyskland, som skyddade sina marknader med tullar.

  • detta får marxisterna där ute svara på:

Marxister menar att de multinationella bolagen exploaterar den fattiga arbetskraften, men om exploatering innebär mångdubbel lön, så måste det väl vara bättre att bli exploaterad än att inte bli det?

  • det här vet jag fan vem som ska svara på:

När multinationella fötetag vänjer arbetskraften vid bättre löner och ljusare och renare fabriker utan farliga maskiner höjer de den generella standarden. Då måste de inhemska företagen också erbjuda bättre förrhållanden, annars får de ingen arbetskraft. […] Särskilt välkommet var det att företagen också gav de anställda gratis mediciner, hälsovård, kläder, mat och transporter.

  • om ekonomiska ”frizoner”:

Naturligtvis finns det på sina håll missförghållanden och rena övergrepp, och då krävs resoluta ingrepp för att förbjuda detta. [Dvs handelshinder?] […] Naturligtvis finns det skurkar även bland företagare. 

  • gränslöst fräck:

De flesta företag skulle omedelbart sparka en styrelseordförande som var inblandad i korruptionshärvor som Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl, eller hade sex- och skumraskaffärer som USA:s förre president Bill Clinton.

  • upp är ner, ner är upp i Norbergs galna värld:

En del av förklaringen till svängningarna är inte kortsiktighet, utan ätt att börsen har blivit väldigt långsiktig.

  • men om priset går ned är det för att efterfrågan är nere – då bör metallen rimligen inte utvinnas fram till att efterfrågan åter stiger?

Säg att ett företag utvinner en metall och att priserna på denna plötsligt sjunker dramatiskt, intäkterna uteblir och konkurs hotar. I stället för att ägna en stor del av sin verksamhet åt att fundera över hur marknaderna ska utvecklas, kan företaget köpa en rätt att sälja råvaran till ett förutbestämt pris vid ett senare tillfälle, en så kallad säljoption. Den som köper denna option tar på så vis över risken och ansvaret att förutspå marknadsutvecklingen. Metallföretaget kan lugnt koncentrera sig på att utvinna metallen. Risken tas i stället över av riskvilliga personer som specialiserar sig på att följa utvecklingen och fördela riskerna, så kallade ”spekulanter”.

  • därför att miljöregler betraktas som handelshinder:

I teorin skulle Tobinskatten trots allt innebära många miljarder, som till exempel skulle kunna användas för att hjälpa tredje världen… om vi är övertygade om att en sådan kapitalöverföring skulle vara till god hjälp så är frågan varför vi inte kan åstadkomma den med andra medel. Varför inte i stället avskaffa tullarna mot dessa länder eller montera ned EU:s destruktiva jordbrukspolitik, som håller dem tillbaka? Varför inte öka u-hjälpen eller införa en global avgift på miljöförstörande verksamhet (alla nedsmutsande fabriker kan inte flytta till ett litet skatteparadis, vilket allt kapital kan)?

  • detta är närmast kliniskt vansinne – jag vet inte var jag ska börja bemöta det:

Då faller kulturrelativistiska idéer om att vissa folk inte klarar av frihet, att de behöver en period av starka ledare eller att man inte kan ha rätt att lägga sig i andra länders politik. Om andra stater förtrycker, eller till och med utrotar, sina medborgare har vi en rätt, kanske till och med en skyldighet, att bekämpa det. Tanken att människovärdet är olika på olika sidor om gränser har fått sig en knäck. Även om det aldrig ledde till åtal var det en milstolpe när en spansk åklagare fick brittiska myndigheter att arrestera Chiles förre diktator Pinochet när han var på besök. Det var också följdriktigt att Kubas diktator Castro rasade mot beslutet, trots att han har annan politisk färg. Han vissste att antalet gömställen för diktatorer i ett slag minskade.

  • profetiska ord:

Risken är mindre att globaliseringen skulle kraschlanda på samma sätt i dag. De imperialistiska ambitionerna är grusade och globaliseringen är byggd på en mångfald av demokratiska stater.

  • ennerverande diagram:

Snorberg1Snorberg3Snorberg4Snorberg5SnorbergSnorberg2

IMG_20170328_112616681

****

Jag blickar tillbaka på de hundratals böcker som finns recenserade här, och jag kan lätt säga att Johan Norberg är den största och mest ohämmade gycklare jag någonsin har stött på. Jag funderade länge och väl på om han helt enkelt bara är vansinnig, men så började jag läsa hans nyaste bok (Progress – i det närmaste ett plagiat på den här boken) och insåg att det bara fortsätter – han har en outsinlig brunn av lögner som han öser ur. Resultatet blir i detta fall en bok som är nästan omöjlig att handskas med – var man än tar i den faller den sönder i ruttna sjok.

Alla marknadens värsta nycker och brutalaste yttringar vänds till dess främsta förtjänster. Upp är ner, ner är upp, och inget är vad det verkar. Engagemanget är måhända äkta, skrämmande nog, men samtidigt måste jag utgå från att han inte kan vara så fullkomligt blind för verkligheten, att han inte hör själv hur falska hans ord klingar. I det ljuset framstår allt hans kravlande och lismande för maktens instutioner och status quo – märk väl, alltid i de fattiga och de utsattas namn! – som ett första klassens cirkusnummer. Det mest motbjudande är att han sitter på en tron av privilegier som människor har tillskansat sig genom att bekämpa just den otyglade kapitalism han förespråkar. Bland alla falska taskspelare, alla hjärntvättade propagandister och alla självgoda ”liberaler” är han därför obestridd Hovnarr nummer ett.