Harhjärta (Maria Küchen)

 3point5.jpg

Det börjar väldigt bra (boken är snygg) och man märker genast mognaden i det poetiska språket sedan ”De behövande”; parallellen mus/människa (människan som samhällets försöksobjekt, ”produkter av vad?”) av hög klass.

Fortsättningen tråkar successivt ut mig, handlingen blir mer och mer omfattande (fler karaktärer tar stor plats, fokus tappas) istället för att sammanvävas och helheten spricker som för små byxor och man tittar bort för att det är så pinsamt, hon tappar bort en helt a la Hagman/Mankell i toppform.

Handlingen i punkter:
– A blir kär i B
– kärlek mellan C och D
– D:s förflutna som nazist spökar, framförallt E, en gammal nazikompis
– B skjuts till döds av E
– F, en kollega till både A och B, totalpersonlighetsskiftar på grund av mordet (det blir en utlösare)
– A åker till Kina för att ta B till hans hem
– G mördas av E
Ungefär.

Dessutom använder hon ordet bottenfrusen/bottenfrysa (jag trodde Per Hagman hade patent på det?) för att inte nämna den katastrofala baksidan som avslöjar mer än tillräckligt och är nästanlika hybrisdrabbad som Kollektivt självmord:s. Det positiva är Küchens ambition och poetiska språk.

Hon var så dålig att min recension blev usel.

Annonser

~ av bookplanet på augusti 23, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: