Vredens druvor (John Steinbeck)

9point3.jpg

Jag är glad att jag läste ett par av Steinbecks tunnare böcker innan jag drog igång med Vredens druvor. De har mycket gemensamt; Steinbeck återkommer ofta med jämna mellanrum till att beskriva från naturens och djurens perspektiv, hans förkärlek för människor som jobbar på mackar lyser igenom, liksom hans oändliga tålamod och sympati.

Handlingen är lätt att sammanfatta. Vi är i 30-talets USA, där stora massor av bönder lämnar sin jord för att brukas av företagens traktorer och själva beger de sig motvilligt till det bördiga Kalifornien, där det sägs behövas plockare på fälten.

Tom Joads fyraåriga fängelsevistelse tar slut just medan hans familj packar bilen för att åka västerut. Så börjar det alltså, och resten av boken beskriver jordbrukarnas hopplösa jakt efter ett nytt anständigt liv eller ofta snarare ens ett arbete och pengar till ett mål mat om dagen. Joads nya tillvaro är ett elände utan slut och inte ens i det sista kapitlet får de det så mycket bättre, och läsaren lämnas att själv ana vad som hände med dem därefter.

En del episoder i boken är direkt hävdande och uppmanande och känns fulla av de sanningar som alla Steinbecks berättelser innehåller. Ett exempel är när predikanten vandrar ensam i öknen och funderar sig fram till att inget är syndigt och inget är heligt; allt som finns är vad människan gör – bra eller dåligt. Detta är sanningen om människans handlingar och Gud, och hur ingen har rätt till att döma någon annan. Han berör detta närmre i Det stora kalaset.

En annan sanning är att böndernas äganderätt sträcker sig bortom papper och kontrakt; den består i att de föds och livnär sig på jorden, och när den dagen kommer dör de på jorden och livnär den. Ingen har rätt att köra iväg dem därför att de inte äger jorden officiellt/byråkratiskt.

En tredje sanning handlar om förtryckarna. Den beskriver hur Banken/Bolaget växer bortom chefernas kontroll, blir en snöboll av girighet och illslughet som inte tar med mänskligt lidande i ekvationerna. De räknar ut att hästar är värda mer än människor och tas därför också bättre omhand, därför att människorna är så desperata efter arbete att urvalet är oändligt. Ansvaret skjuts sedan vidare på chefen, på Bolaget, och de ansvariga slipper skämmas, och bönderna som blivit bortkörda har ingen att sätta dit, ingen att rikta sin ilska och frustration mot, och de tröttnar på att vara arga och finner sig i sin hopplöshet.

En fjärde sanning talar om ersättandet av människor och djur med maskiner, vilket utplånar den djupa förståelse och vördnad som fanns mellan bönderna och jorden och som gjorde att jorden kunde brukas maximalt; traktorföraren som stänger av sin traktor, låser in den och inte ägnar jorden en tanke på månader förstår inte och bryr sig inte heller om skörden blir liten.

Och den största (och mest symboliska) sanningen bygger vidare på klyftan mellan giriga och enkla människor, missförstånden som ställt dem på olika sidor, och hur vreden växer i bönderna som tunga druvor, tynger ner dem tills det är dags att skörda. För de är inte bara trötta och hungriga själva, deras barns hunger bränner dem tills ingenting skrämmer dem längre, alla gränser blir sedan länge passerade och de är beredda till vad som helst. Den sista sanningen, det oundvikliga utbrottet, genomsyrar hela boken och är en klimax av spänningen som funnits sedan bönderna körs iväg.

Slutet lämnar Joads reducerade och medfarna i ett sällan skådat spöregn som tvingar dem ut ur deras provisoriska boende och på jakt efter någonstans torrt att ta igen sig. Jag begriper inte riktigt att Steinbeck lämnar dem mitt i detta, men jag antar att slutet är krönet på Joads uppförsbacke, att det som sedan följer bara kan bli bättre. Så länge livsgnistan finns och så länge man har varandra, spelar det ingen roll.

Vatannat kapitel lämnar Joads för några sidor för att beskriva läget i resten av landet, eller för att berätta en historia om indianer, om Bolagets hänsynslösthet, m.m. Ett väldigt smidigt verktyg som ger boken tyngd och perspektiv.

Kort sagt en mycket finstämd och klok bok, som alltid med Steinbeck skriven med ett varmt hjärta och fullt av sympati för den lille mannen.

Annonser

~ av bookplanet på augusti 31, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: