Räddaren i nöden (J.D. Salinger)

Översättargissning: Rätt! (man)

8point4.jpgraddare.jpg

Väldigt frispråkig och bångstyrig liten bok, detta. Av någon anledning blir jag alltid förvånad när äldre böcker (denna från 1951) är det, och jag blir genast vänligt inställd mot dem.

Vi får följa huvudpersonen under några hektiska dygn. Han har precis blivit utsparkad för x:te gången i rad från internatet men törs inte riktigt hem och chockberätta det för sina föräldrar förrän om två dagar, då han förväntas komma hem över lovet. Istället beger han sig till New York och bränner det sista av sina pengar på att leva på hotell, gå ut på kvällarna (fastän han är minderårig, vilket ibland orsakar problem) och allmänt filosofera kring saker och ting. Han är en otroligt sympatisk människa innerst inne och en mycket underhållande grubblare (dessvärre missförstådd av alla i hans omgivning) med en kommentar till allt och alla (kanske just därför). Allt blir roligt när vi ser genom hans ögon.

Dessutom har Salinger inkluderat det absolut sötaste syskonporträttet genom tiderna: huvudpersonens lillasyster. Trots allt som är på sned i hans liv är deras syskonkärlek och hennes hängivenhet alldeles lysande i sin oförstörbarhet och vittnar om precis hur missförstådd en så snäll människa måste vara. Och när hon är redo att lämna föräldrar och vänner för att följa med sin rymmande storebror och till och med är beredd att lämna sin stora resväska på stationen om hon bara får följa med blir jag träffad därinte många böcker träffar.

Det dåliga med boken är svårt att förklara, men handlingen är för stillastående. Det är mer som en stillbild vid ett givet tillfälle, taget av en ensam och förvirrad ung kamera. Alltihop utspelar sig trots allt på en natt, och let’s face it: huvudpersonen gör ju egentligen ingenting och boken är inte tillräckligt komplicerad för att jag ska bli riktigt imponerad. Men låt nu för guds skull inte det förringa boken; såvitt jag ser är detta verkligen en stilbildare – exempelvis är boken Den unge W:s nya lidanden (av Ulrich Plenzdorf) som jag tyckte rätt bra om när jag läste den härom året totalt genominspirerad av Räddaren i nöden.

Ett stort plus är att Bonniers inte skrivit någonting alls på baksidan, det finns inte ens ett författarporträtt. Det hade blivit så otroligt tafatt om någon stel kulturskribent skulle få för sig att introducera Salinger för dagens ungdomar.

”Sen minns jag inte mycket mer. Allt jag minns är att jag gick upp ur sängen, som om jag liksom var på väg ner till tvättrummet, och så försökte jag klippa till honom allt vad jag orkade, mitt på käften så att den där tandborsten skulle klyva honom mitt itu. Bara det att jag missade. Det funkade inte alls. Jag lyckades bara snudda vid hans kind. Antagligen gjorde det lite ont, men det var ändå långt ifrån vad jag hoppats. Om jag träffat rätt hade det antagligen gjort duktigt ont, men jag slog honom med min höger, som jag inte kan knyta ordentligt. Den är skadad sen den där händelsen i vårt garage.”

”Hennes son var utan tvekan det största rötägget som någonsin gått på Pencey, sen tidernas begynnelse. Så fort han duschat gick han omkring i korrdoren och gav folk pisksnärtar med sin genomsura handduk. Det var hans stil.”

”Jag dansade med dem alla tre, en efter en. En av de fula, Laverne, dansade ganska bra, men den andra, Marty, var en ren katastrof. Det var som att släpa runt på frihetsgudinnan.”

(Från en konversation med taxichaufför i New York:)
”‘Hörrudu, Horwitz’, sa jag. ‘Du vet dammen i Central Park? Nere i södra delen?’
Vadå för något?’
‘Dammen. Den där lilla sjön, liksom. Med ankorna. Du vet.’
‘Ja, vadå?’
‘Alltså, du vet alla de där ankorna? På våren? Har du möjligtvis någon aning om vart de tar vägen på vintern?’
‘Vart
vilka då tar vägen?’
‘Ankorna. Har du möjligtvis någon aning om det? Alltså, blir de hämtade på något vis eller flyger de iväg själv – söderut eller så?’
Horwitz vred nacken av sig och tittade på mig. Han verkade vara ganska otålig av sig. Fast inte någon buse direkt. ‘Hur fan skulle jag kunna veta det?’ sa han. ‘Hur fan skulle jag kunna veta nånting om det?’
‘Bli inte ledsen för det’, sa jag. Han verkade störd på något vis.
‘Vadå ledsen? Det är väl ingen som är ledsen?’
Så jag slutade prata med honom, han var så sur. Men han kunde inte låta bli själv. Han vred nacken av sig igen och sa: ‘
Fiskarna åker i alla fall ingenstans. De stannar precis där de är, fiskarna. I sjön.’
‘Fiskarna – det är väl en annan sak. Det är helt annorlunda med fiskarna. Jag pratar om (kursiv)ankorna(/kursiv)’, sa jag.
‘Vad är det för skillnad? Det är ingen skillnad alls’, sa Horwitz. Så fort han öppnade munnen lät det som om han var djupt förorättad. ‘Fiskarna har det ännu värre på vintern. Tänk lite grann, för fan.’
Jag teg i ungefär en minut. ‘OK’, sa jag sen, ‘vad gör de då när hela dammen är bottenfrusen som ett enda stort isblock och folk åker skridsko på den?’
Horwitz vred på sig igen. ‘Vad fan snackar du om, vadå gör?’ gapade han åt mig. ‘De är för fan kvar där de är.’
‘De kommer bara inte ifrån den där isen. De kan inte smita.’
‘Vem är det som har sagt det? Det är ingen som försöker smita!’ sa Horwitz. Nu hade han blivit otroligt upphetsad, jag var rädd för att han skulle köra in i en lyktstolpe när som helst.”

”Nåja, när han var färdig och alla klappade händerna blodiga, då reste sig Ernie upp och bugade sig så där ödmjukt. Precis som om han vore någon sorts ödmjuk och blygsam typ, trots att han var en så förträfflig pianist. Det var ytterst pinsamt – med tanke på vilken jävla stropp han egentligen var.”

”‘Gud så spännande’, sa Lillian. Så presenterade hon mig för flottisten. Han hette kadett kotlett eller vad fan det nu var. Han var en sån där person som inbillar sig att han håller på att bli bög om han inte krossar minst fem fingrar så fort han tar någon i handen.”

”Han kunde verkligen åka rullskridskor, men jag kunde inte uppskatta det, för jag föreställde mig hela tiden hur han legat i och tränat bara för att få åka rullskridskor på scenen. Det verkade så urbota dumt.”

”‘Stick då – jag sitter på bänken där borta och tittar på.’ Jag gick bort och satte mig på bänken och hon gick in till karusellen. Hon gick ett varv runt innan hon satte sig på en stor brun ruggig gammal kuse.”

Annonser

~ av bookplanet på september 11, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: