Thaiboxaren (Alexander Ahndoril)

9point1.jpgthai200.jpg

Jag blir verkligen glad att jag fortsatte läsa Ahndorils böcker – trots alla som visade sig vara besvikelser – när jag tänker på den här boken. Här skriver han som en normal människa (åtminstone verkar det som om han gör sitt bästa) och resultatet blir ett mellanting mellan vanliga svenska författares stelhet och hans egna galna fixering på ytterligheter och utsvävningar i tolkningar av precis varje detalj, allt som händer – och resultatet är med andra ord mycket, mycket bra.

Handlingen är följande: den svenske europamästaren i thaiboxning är i Chiang Rai, Thailand, för en titelmatch mot världsmästaren. Men det visar sig att världsmästaren är i så dåligt skick att svensken (jag har glömt bort namnen! Jag skriver det här i efterhand.) inser att en titelmatch är omöjlig. Istället utforskar han Chiang Rai och blir snart förälskad i en servitris på restaurangen världsmästaren Rao brukar gå till.

Karaktärerna i boken är tyvärr lite oförklarliga och ”omotiverade” men resan man som läsare gör till Thailand och Chiang Rai är strålande vacker, och det märks att han själv rest och lyckats fånga det. De soliga avskedsscenerna i Lissabon är otroligt laddade och bland det bästa jag läst någonsin..

Boken slutar i antiklimax (förstås) med världsmästaren utslagen av opium och med en skada som innebär slutet på hans karriär. Tyvärr tycker jag framför allt att mästarens bakgrund drar ned boken.

Även om det är lite trist att det knappt är någon fighting alls med i boken – den heter ju trots allt Thaiboxaren – beundrar jag honom oerhört mycket för att han höll sig på sin lågmälda, mer subtila linje linje, vilket inte alls verkar likt honom…kanske har han förändrats…

Det dåliga i boken är som sagt att man inte kommer karaktärerna tillräckligt nära, och moralkakan biter därför inte heller. Å andra sidan lovar baksidan väldigt mycket (”Thaiboxaren är en berättelse om hur du kan komma att passera din morals sista utpost”), och jag vet (fortfarande!) inte hur stor del i baksidans utformning som författarna själva har. Visst handlar den delvis om moral, men jag tycker man hellre ska se boken som den är istället: en underbar resa och starka band som knyts mellan främlingar från olika världar. Bravo Ahndoril!

  ”Hotellskyltens ljus avspeglas framför den dystra ingången, och spegelbilden perforeras av regnet: den gula rektangeln vibrerar.”
-~~~-
”George tänker att det var de första två åren efter framgångarna, när han levde tillsammans med Maria de Piedade, som gjorde honom verklig.
‘uppvaknande genom sorg men framför allt genom kärlek det är det vanliga, och kanske till och med den enda vägen till förändring, har jag börjat tänka.'”
-~~~-
”Efter en lång tystnad ser de åter på varandra och ler på ett sätt som säger att de har kommit nära: som om de nu bär en del av den andra i sig.
‘Vi har känt köttet stävjas av ett slags moralisk ytspänning och'”
-~~~-
”‘Hur kommer det sig att man kan handla fel trots vetskapen om att man handlar fel? för det att jag gjorde fel, det visste jag hela tiden men Var finns i så fall valet var hittar man bevekelsegrunderna?'”
Nya ord:
ouroboros = självslukning (förknippas med orm som äter sin svans)
 
Annonser

~ av bookplanet på oktober 24, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: