Gone, Baby, Gone (Dennis Lehane)

Översättargissning: Rätt! (man)

9point.jpggonebabygone.jpg

Jag läser inte många deckare av den enkla anledningen att de flesta deckare <censur>. Olycksaliga Konsumtanter och -gubbar har gett deckargenren ett oförtjänt uppsving i Sverige. Välfärdssamhället Sverige borde ge dem adrenalinsprutor istället för att de ska behöva söka spänning i böcker som inte ens råttorna skulle bajsa på. Men – självklart finns det undantag, och självklart blir jag glad när jag hittar dem.

Den fyraåriga Amanda McCready kidnappas en natt då hennes vårdslösa mamma lämnat henne ensam hemma. Kidnapparen ställer inga krav på lösensumma och polisen har i princip inga ledtrådar att följa. Amandas morbrors fru vädjar till privatdetektiverna och tillika paret Patrick Kenzie och Angela Gennaro att ta på sig fallet, och lyckas när hon väcker deras empati för stackars Amandas situation (Kenzie och Gennaro är två mycket godhjärtade karaktärer).

Genom hårt arbete, vass tankeverksamhet och lagarbete får de upp spåret på Amanda. De blir kontaktade av en av kidnapparna men när de ska lämna över lösensumman tillsammans med två av poliserna inblandade i fallet – Nick ”Poole” och Remy Broussard – går de i kidnapparnas bakhåll och är nära att mista livet. Det börjar bli mer och mer troligt att någon från de egna leden har att göra med kidnappningen, vilket inte precis gör riskerna mindre för varken Kenzie eller Gennaro. När de trots allt (och med lite hjälp från en agent från justitiedepartementet) efter cirka 500 sidor lyckas lokalisera Amanda finner de att hon bor hos en familj som behandlar henne bättre än hennes tanklösa mor (som också är en symbol för det mänskliga resultatet av alkohol, droger, TV, kärlekslöst sex, etcetera – det vill säga dagens samhälle). De blir tvungna att fråga sig själva om de har rätt att beröva Amanda en trygg uppväxt full av kärlek i lagens namn och upptäcker att de tycker helt olika trots att de jobbat så länge med Amandas fall.

Trots att boken är över 570 sidor lång blir den aldrig tråkig, mycket på grund av att Lehane vågar göra kronologiska hopp på flera månader utan att ägna särskilt många rader åt att beskriva vad som hände under dessa månader. Dessutom håller han karaktärerna i boken så okomplicerade som möjligt, vilket ytterligare bidrar till bokens relevans. För att uttrycka det enkelt är det inte så mycket skit vid sidan om som exempelvis i ”Wallander-böckerna” av Henning Mankell utan läsaren får vara med när karaktärerna formas. Man bryr sig därför att de går att relatera till, och det blir spännande, nästan skrämmande.

Med Gone, Baby, Gone bevisar Lehane att det faktiskt är möjligt att kombinera spänning, intelligens och mognad i samma bok. Detta är helt enkelt alldeles vansinnigt bra och jag håller faktiskt Gone, Baby, Gone som en snäppet bättre bok än Patient 67 (samma författare). För även om den inte är lika djävulskt spännande har den ett bredare register och tar upp den enorma existensiella frågan ”vilka är vi att döma?” på ett sådant sätt att benämningen ”deckare” blir alldeles för trång. Jag kan inte annat än lyfta på hatten.

(Jämför gärna den här boken med den ungefär lika långa ”En ovanligt torr sommar” av Paul Robinson. Båda böckerna är deckare, men snacka om klasskillnad. (Och kom för Guds skull nu inte dragandes med ”men alla får väl ha olika smak” när Gone, Baby, Gone överträffar Robinsons bok på alla punkter.))

Inslaget med Helene hade ersatts av O.J. Simpson som spelade golf någonstans i Florida.
”Jag fattar fortfarande inte att han blev frikänd”, sade Helene.
Dottie vände sig mot henne. ”Inte jag heller, ska du veta”, sade hon som om hon äntligen hade fått möjlighet att avbörda sig en betungande hemlighet.
”Om han inte vore svart”, sade Helene, ”skulle han ha suttit i fängelse nu.”
”Om han inte vore svart”, sade Dottie, ”skulle han ha hamnat i elektriska stolen.”
”Om han inte vore svart”, sade Angie, ”skulle ni två ha skitit i vilket.”

”Om jag jämför med min Jessica”, sade Frances Neagly, ”var Amanda helt annorlunda. Från det att Jessica var två till hon var fem gjorde hon inget annat än stimmade och stojade. Och ställde frågor hela tiden. Hur kommer det sig att djuren inte kan prata som människor? Varför har jag tår? Varför finns det kallvatten? Varför finns det varmvatten?” Frances log trött mot oss. ”Jag höll på att bli tokig. Alla mammor jag har pratat med vet hur jobbig en fyraåring kan vara. Men det är ju just det som är poängen. De är fyra år gamla. Världen slår dem med häpnad en gång i minuten.”

”Egentligen går det inte att förstå sig på folk”, sade hon med blicken ner i bordet. ”Eller hur? De är obegripliga. Det går bara inte att förstå hur de är funtade. Det går inte … att begripa varför de gör vad de gör eller tänker vad de tänker. För om de inte tänker på samma sätt som man själv, går det inte att förstå hur de tänker. Eller hur?” Hon tittade upp mot mig med rödkantade, tårfyllda ögon.
”Tänker du på Helene?”
”Helene” – hon harklade sig – ”Helene och Big Dave, och de där killarna i baren, och vem det nu än är som har kidnappat Amanda. De är obegripliga. De …” En tår föll ner på kinden och hon torkade bort den med handryggen. ”Fan också.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s