Tiden går (Lev Rubinstein)

3point3.jpgtidengar.jpg

Detta är kanske mer poesi än skönlitteratur. Men jag trodde att det var en roman när jag började läsa och det var minst lika jobbigt att läsa den som en roman, so here wo go.

Till att börja med: jag förstod inte det mesta, eller åminstone tror jag det. (Jag kanske helt enkelt är för dum för manipulerad poesi, för det här var inte första gången.)

Nej, såhär är det: författare Rubinstein skriver på kartotekskort; små kort som han har i ett arkiv (framsidan av boken föreställer en arkivlåda) och föredrar att kalla sin egna skrivform för icke-bok. Hmm. Det är meningen att en del av läsningen ska bestå i att bläddra i korten och även rörelsen som lägger det lästa kortet underst i högen ingår i denna icke-bok. Hmm. Tillåt mig att skeptiskt skaka på huvudet. När jag läste icke-boken verkade det bara som att allt hokuspokus och rebellerande var till för att kompensera att Rubinstein faktiskt inte hade något att förmedla. (Jag vill än en gång poängtera: man ger inte ut überpersonliga texter som bara man själv begriper! En del av texterna i denna icke-bok var av den typen, eller årminstone var man tvungen att vara östeuropé för att förstå dem. Men återigen; det kanske bara är jag som är en obildad idiot.)

Texterna som är mellan ungefär tio och tjugo år gamla består av både ”vanlig” poesi och poesi i punktform och i dialogform, men jag kunde bara begripa (någorlunda) texterna i versform.

Annonser

~ av bookplanet på november 16, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: