Hej Nostradamus! (Douglas Coupland)

7point3.jpghejnostradamus.jpg

Mitt sjunde sinne sade mig redan innan jag kände till Coupland att Hej Nostradamus! inte skulle vara någon höjdare. Nu i efterhand vet jag att jag på sätt och vis hade rätt.

Bokens grund utgörs av en skolmassaker någonstans i Kanada 1988. Huvudpersonen i största delen av boken, Jason, är på skolan när massakern inträffar och griper in för att rädda sin flickvän Cheryl. Men Cheryl blir skjuten och dör och Jason repar sig aldrig. Vi följer både Cheryl och Jason parallellt under själva massakern, men senare såväl Jason själv som hans flickvän och hans far i efterhand, 10-20 år efter massakern.

Jasons känslomässiga bur, hans kamp för/mot sin tro och hans slutliga befrielse påminner om Livet efter Gud. En stor skillnad är att här ligger inte fokus till 100% på huvudpersonen, utan lika mycket på omgivningen.

Det är just Jasons delar (samt Cheryl-kapitlet som även är inledningen) av boken som är de bästa. Genom att därefter ägna slutet av boken åt Jasons flickvän samt hans überreligiöse far förtas tyngden från massakern och det blir istället en familjerelationsbok om en lite väl maxad familj som är svår att relatera till.

Och inte heller förstår jag lovorden på baksidan (jaja… vad har vi sagt om baksidor av böcker?):

”Couplands hittills bästa roman.”
Svenska Dagbladet

”‘Samtidsskildrare’ är ett töntigt uttjatat ord, men vad ska man kalla en författare som genom några meningar kan fånga känslan, alltså själva grundkänslan, av att finnas till just här just nu?”
Södermanlands Nyheter

”Med Hej Nostradamus! har Coupland nått en ny nivå i sitt författarskap … Den här romanen är skriven med allvar och mognad”
Hallands Nyheter

Jag för min del tycker att beskrivningarna bättre passar in på Livet efter Gud, men jag förstår också att den kan vara väldigt väldigt svår att överträffa (Orson Welles-syndromet).

Sammanfattningsvis känns Hej Nostradamus! inte klockren. Här skriver han mest om en sons relation till sin religiösa familj och hans befrielse såväl som hans trauman från den, och då begriper jag inte varför det är nödvändigt dra in en skolmassaker i historien (tårta på tårta-syndromet). Samtidigt börjar boken bra med skolmassakern och det är därför också synd att han inte skrev två böcker, utan slog ihop dem till en. Men vad vet jag, kanske är det jag som är konservativ.

~ av bookplanet på december 10, 2005.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: