Onda andar (Fjodor Dostojevskij)

3point2.jpgondaandar.jpg

Den här boken markerar den första läslustlösa perioden (som vanligt ca en månad lång) under boksäsongen 05/06. Detta beror dels på att den är något för lång (ca 700 kompakta pocketsidor), dels otroligt seg i början och dels på att den har ett dåligt slut. Det enda som utmärker den gentemot Idioten – som ju är väldigt bra – är att den är mer politisk. Men den har inte mycket som imponerar. Jag tycker att hela idén är hopplös och bilden av anarkisterna (vars rörelse var aktuell i dåtida Ryssland) känns obegriplig och konstlad. Boken var en negativ läsupplevelse och jag recenserar den nära sju veckor senare, det förklarar varför recensionen är så fragmenterad, men jag orkar verkligen inte göra något mer åt just den här boken.

 

En återkommande (och avslutande) händelse är självmord. Den intressantaste karaktären begår faktiskt självmord och är för övrigt en av de få ljuspunkterna.

 

Något jag lade märke till var att jag in i det sista var tvungen att slå upp karaktärer i listan allra först i boken; med andra ord: svaga karaktärer som inte fastnar eller kanske rentav för många – även om Dostojevskij säkert kände press på sig att krångla till sina böcker med otaliga karaktärsporträtt. Eller så är jag senil.

 

För övrigt vill jag nämna att jag har frenetiskt svårt att hitta grammatiska fel (för att inte nämna stavfel) i Staffan Dahls översättningar (även om det som vanligt gick att hitta några enstaka med förstoringsglas och entreprenörsanda).

 

Förutom en handfull intressanta existentiella diskussioner hade inte Onda andar mycket att erbjuda. Helt ok skriven, dialogerna är som de ska, men något fattas och det gör den här boken meningslös läsning som jag och mitt tidsschema hade klarat oss mycket bättre utan. Yes, my precious.

 

Inte en själ fanns i närheten, så att han blev mycket överraskad, när han alldeles vid sin armbåge fick höra en artigt familjär, för övrigt ganska behaglig röst med det där litet sliskiga övertydliga sättet att tala, som vissa alltför verserade småborgare eller unga tillgjorda bodbiträden på våra salutorg brukar stoltsera med.

 

Så tråkigt hade jag under läsningen att jag tyckte ovanstående citat var värt att markera med markeringspenna, vilket säger en del om vilken plågsam läsupplevelse det var. Jag tyckte framför allt om hur ordet stoltsera används i meningen.

 

        Om Gud finns är all vilja hans och hans vilja kan jag aldrig komma ifrån. Om Han inte finns då är all viljan min och jag är förpliktad att ge uttryck för min egen vilja.

 

Detta citat är från en av de intressanta existentiella dialogerna och sammanfattar kärnan i den suicidala knäppgökens utläggning.

Annonser

~ av bookplanet på januari 20, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: