Harens år (Arto Paasilinna)

Översättargissning: Fel! (kvinna) sicken luring!

7point5.jpgharensarframsida.gif

En kort historik innan vi börjar på riktigt: jag bekantade mig med Paasilinnas skrivande för första (och fram till denna bok enda) gången i och med Kollektivt självmord. Den bedömdes av en enig jury (i form av mig och mitt ego) vara alltför oseriös och okänslig, speciellt då den behandlade ett för många väldigt laddat ämne och den dömdes till fyra poäng på sluten anstalt; med andra ord var den ett av fjolårets bottennapp. Men efter att såren läkt, och efter rekommendationer från en vän bestämde jag mig för att ge författaren en chans till. Så här är vi igen.

 

Grundidén med Harens år är väldigt enkel och väldigt fin, och den manifesterar sig redan i inledningen av boken. En man i sina bästa år – Vatanen – är trött på det nya samhällets villkor och hetsande och får helt enkelt nog en dag när hans journalistkollega sittandes i samma bil som Vatanen kör över en harunge och sedan bara fortsätter att köra. Journalisten Vatanen stannar bilen och går ur (trots att de är mitt uppe i ett jobb) och bestämmer sig för att ta hand om harungen, fastän kollegan kör vidare utan honom.

 

Allt eftersom haren blir det enda han bryr sig om och oroar sig för märker han hur infekterat hans liv i staden egentligen var. Haren och Vatanen reser genom den finska landsbygden på massor av äventyr och hinner även med att vistas olagligt i Sovjet under en vendetta mot en björn som störde Vatanen när han låg och sov. Vatanen avrättar björnen på sovjetisk mark efter dagar av desperat flykt respektive hämndlysten jakt. Därefter hamnar han i fängelse för att ha brutit mot lagen vid ett flertal tillfällen men då händer något märkligt i bokens sista kapitel; Vatanen promenerar ut rätt igenom fängelsemurarna, vilket jag tolkade som den naturliga människans slutliga frigörelse från civilisationens isolerande betong. Dock var det lite löjligt medan jag läste det.

 

Boken är för övrigt full av drickande finnar (supande i tid och otid) vilket jag tycker kontrasterar mot den naturälskande människan, men tydligen är det ena inte helt oförenligt med det andra. Jag tycker dock att all sprit förtar bokens budskap lite.

 

Jag tilltalades inte heller riktigt av att Vatanen utav en plåtburk byggde en extremt grym fälla som tog livet av en kråka (detta då den sluge gamle kråkan under flera veckors tid plockat Vatanens proviant ur hans ryggsäck) samtidigt som han var så oerhört lyhörd för sin harunges alla möjliga behov. Även den tidigare nämnda björnjakten känns onödigt brutal och jag förstår verkligen inte meningen med den. Kanske är meningen just att påpeka att den naturliga människan har naturliga fiender (alltså fiender från naturen, i naturen), kanske är det tänkt som en spark i baken på djurrättsaktivister, ännu ett av civilisationens mörka foster. Hela boken känns ju som ett stort steg bakåt från civilisationen och jag måste säga att det funkar ganska bra, boken ger perspektiv. Jag hade som det märks en hel del att anmärka på, men jag har också förståelse för att anledningen till att boken blev något av en kultbok på sin tid (ack, ljuva 70-tal…) är den ljuva grundidén. Den lyser igenom boken, trots bokens alla fel och skavanker. Jag är charmerad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s