Lasermannen (Gellert Tamas)

 lasermannen.jpg

 Till att börja med vill jag tona ner hysteriska människors åsikter om att den här boken skulle vara någonting alldeles nytt och fantastiskt. Det här är nämligen snarare ett gediget jobb än en banbrytande bok; det finns en mall för hur sådant här ska skrivas. Det betyder inte att Lasermannen på något sätt är en sämre bok, det är bara det att jag inte kan betygsätta böcker där författaren inte behövt använda sin kreativitet speciellt mycket. Dessutom är det ett väldigt tacksamt ämne för en någorlunda vettig och nyanserad människa att skriva om. (Som människokännare säkert redan räknat ut är jag lite avundsjuk på att det inte var jag som skrev den.)

 
Som tur är handlar inte boken enbart om John Ausonius, utan fokus är väldigt bra fördelat mellan ett främlingsfientligt Sverige i kaos och Lasermannens vansinniga bidrag till detta. För mig som inte visste särskilt mycket om den biten av svensk historia var det mängder av nya kunskaper, inte minst om vad riksdagspartiet Ny demokratis radarpar Wachtmeister & Karlsson ställde till med. Dessutom betonar boken medias roll i bibehållandet av den invandrarfientlighet och de fördomar som finns i omlopp än idag.

 
Boken har väldigt välplacerade tematiska avsnitt på runt tio sidor här och var. Ett för mig väldigt fascinerande avsnitt jämförde John Ausonius med amerikanska seriemördare (personligen tycker jag att skillnaderna verkade vara större än likheterna) och gjorde mig väldigt nyfiken rent psykologiskt på Ausonius och vad som formade honom till den han blev. Den aspekten täcks väldigt väl av boken (även om den är något vinklad för att passa sina ändamål) som följer Ausonius från barndomen till dags dato. Ausonius blir aldrig något monster i författarens ögon, utan närvarande finns ständigt ett slags motvillig empati för en ensam och udda pojke. Tanken att det faktiskt var rasism som starkt präglade Lasermannens uppväxt på grund av hans namn (Wolfgang Alexander Zaugg) och hans svarta hårfärg, är högst intressant och en paradox för rasister världen över att bita i.

 
Utanförskapet är som det märks en viktig del av boken; utanförskap är ju en naturlig följd av rasism. Ett bra exempel på utanförskap är när Erik Bongcam, ett av Lasermannens offer som då han sköts var en framgångsrik och populär student född i Sverige, efter skjutningen till sin egen stora förvåning i media beskrevs som ”ännu ett dåd mot invandrare”. Det var väldigt lätt att sätta sig in i. Som tur är har jag aldrig själv tänkt på mig själv som svensk, så jag slipper bli besviken på samma sätt.

 
Ett annat tematiskt avsnitt i boken belyser hur debatten om rasism gick efter andra världskrigets slut. Tamas har mycket läsvärda synpunkter på hur biologisk rasism fördömdes i media men likväl smygande övergick till den kulturella rasism som härskar i världen än idag (vilket lämpligt nog i och med ambassadbrännandena var väldigt aktuellt då jag läste boken).

 
Jag gick in riktigt hårt i kampen mot denna bok, full av skepsis redo att omvandlas till hån. Det är ju så att jag har en snäll uppfattning om vissa böcker redan innan jag läser dem (mina s.k. ”älsklingar”). Det gällde alltså inte Lasermannen, som jag behandlade ganska brutalt och vårdslöst (fysiskt också, den är ganska sliten nu). Men jag måste medge att jag inte har någonting att kritisera såhär i efterhand. Det betyder inte att den är en fulländad bok, snarare att den är en av de bästa för sin typ. Ämnet är som sagt tacksamt och det finns en klar och tydlig dramaturgisk och pedagogisk mall (nämligen varva Ausonius förehavanden med historia; kombinera spänning med fakta för att tilltala alla läsartyper). Kort sagt: jag har lärt mig tänka på nya sätt om Sverige och Lasermannen har slagit sig in och tagit en självklar plats på min bokhylla.

 

Rasism tar sig ständigt nya ansikten:

Efter andra världskrigets slut och den tyska nazismens sammanbrott var idéerna om biologiskt skilda raser med olika egenskaper inte längre politiskt gångbara, men rester av den svenska rasbiologin levde vidare på sina håll. Bertil Lundman, docent i fysisk antropologi vid Uppsala Universitet mellan 1947 och 1966, skrev ett stort antal vetenskapliga verk, bland annat boken Nutida människoraser som utkom 1946. I den konstaterade han:

     ”Negrerna äro jordens mest utpräglade driftsmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Negern tar dagen som den kommer, skriker, pratar, flabbar… En sådan natur är naturligtvis en utmärkt slav, som frånsett enstaka utbrott, finner sig väl i sitt öde, ja t o m är flabbig i slavhandlarens kedjor.”

     Boken användes som kurslitteratur vid Uppsala universitet ända fram till 1960-talet.

 

Jag är ledsen, men jag tyckte faktiskt det här var fyndigt:

En av de mest sålda produkterna var en T-shirt med ett tecknat gevärssikte på en stiliserad svart man. Runt teckningen fanns texten: ”Lasermannen – en ljuspunkt i tillvaron.”

 

Medierna kommer många gånger undan sitt ansvar:

En tysk undersökning har konstaterat att antalet flyktingar i sig inte verkar spela någon större roll för hur det rasistiska våldet utvecklas, mediernas bevakning är betydligt mer avgörande. Först i samband med att tidningar och TV regelbundet börjar använda metaforer som beskriver flyktingar i termer av ”flyktinginvasion”, ”flyktingström” och ”illegala flyktingar”, uppstår ett åsiktsklimat där främlingsfientligt våld för vissa enskilda och grupper legitimeras.

Advertisements

~ av bookplanet på februari 22, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: