På västfronten intet nytt (Erich Maria Remarque)

Översättargissning: Rätt! (man)

9point1.jpg pavastfrontetintetnytt.jpg

Wow. Jag har just läst ut världens mest kända krigsskildring och det är bara att konstatera: detta är en enorm läsupplevelse. Jag hade faktiskt en recension färdig, men när jag läste den i efterhand tyckte jag att den bara var…löjlig, ynklig. Så vi struntar i det. Hemskt ledsen, men jag skulle bara känna mig som ett fån med den recensionen uppe.

 

Stillheten är orsaken till att bilderna ur det förflutna inte så mycket uppväcker längtan som sorg – ett oerhört, ofattbart svårmod. De har varit – men de vänder inte tillbaka. De är förbi, de är en annan värld, som är borta för oss. På kaserngården framkallade de en upprorisk, vild längtan, då var de ännu förenade med oss, vi tillhörde dem och de oss, även när vi var skilda. De steg upp i soldatvisor vi sjöng när vi mellan morgonrodnaden och den svarta skogssilhuetten marscherade ut till exercisen på heden, de var ett häftigt frambrytande minne, som var i oss och kom från oss.

     Men här i skyttegravarna har det minnet gått förlorat för oss. Det stiger inte längre upp inom oss; vi är döda, och det står fjärran vid horisonten, det är en syn, ett gåtfullt återsken som hemsöker oss, som vi hyser fruktan för och hopplöst älskar. Det är starkt, och vi vet det. Det är lika fåfängt som att vänta sig bli utnämnd till general.

     Och även om man återskänkte oss detta vår ungdoms landskap, skulle vi inte längre ha förmåga att ta emot det. De ömma och hemliga krafter, som strömmade över till oss från dem, kan aldrig leva upp på nytt. Vi skulle kunna vara där och gå omkring där; vi skulle minnas och älska allt och bli rörda av dess anblick. Men det vore detsamma som när vi står grubblande framför fotografiet av en död kamrat; det är hans drag, det är hans ansikte och de dagar vi haft tillsammans får ett bedrägligt liv i vårt minne. Men det är inte han själv.

     Vi skulle aldrig kunna vara så förenade med det som vi en gång var. Det var ju inte vetskapen om dess skönhet och dess stämning som gjorde att vi drogs till det, utan det gemensamma, denna ömsesidiga känsla av brödraskap med vårt varandes ting och händelser, som bestämde gränserna för oss och alltid gjorde våra föräldrars värld så oförståelig för oss; ty vi var på något sätt alltid ömt försjunkna i det och fulla av hängivenhet, och även den minsta småsak ledde en gång för oss till oändlighetens väg. Kanske var det endast vår ungdoms företrädesrätt; vi såg ännu inga bestämda områden och ingenstädes medgav vi ett slut; vi hade blodets förväntan som gjorde oss till ett med våra dagars ström.

     I dag skulle vi gå omkring som resande i vår ungdoms landskap. Vi är förbrända av fakta, vi har lärt oss göra förtjänster som handlande och ta itu med nödvändigheter som slaktare. Vi är inte sorglösa längre – vi är fruktansvärt likgiltiga. Vi skulle komma tillbaka dit; men skulle vi kunna leva där?

     Vi är övergivna som barn och erfarna som gamla människor, vi är råa och sorgsna och ytliga – jag tror vi är förlorade.

 

Man kan inte förstå att det ovanför sådana sönderslitna kroppar ännu finns människoansikten, i vilka livet går sin dagliga, gilla gång. Och därtill är detta bara ett enda lasarett, endast en station – det finns hundratusentals i Tyskland, hundratusen i Frankrike, hundratusen i Ryssland. Hur meningslöst är inte allting som hittills skrivits, gjorts, tänkts, när något sådant är möjligt! Det måste alltsammans ha varit lögnaktigt och betydelselöst, när årtusendens kultur inte en gång kunde förhindra att dessa strömmar av blod göts, att dessa kvalens fängelser existerade i hundratusentals. Först lasarettet visar vad kriget är.

     Jag är ung, jag är tjugo år gammal: men jag känner inget annat av livet än förtvivlan, döden, ångesten och det nära sambandet mellan de galnaste ytligheter och avgrunder av lidande. Jag ser hur människor drivs mot varandra och tigande, okunniga, dåraktiga, lydiga, oskyldiga låter döda sig. Jag ser hur världens skarpaste hjärnor uppfinner vapen och ord för att göra alltsammans ännu mer raffinerat och långvarigt. Och med mig kan alla människor av min ålder både här och på andra sidan, i hela världen, se allt detta, med mig upplever min generation allt detta. Vad ska våra förfäder svara när vi en gång står upp och träder fram för dem och fordrar räkenskap? Vad väntar de sig av oss när den tid kommer då det inte längre är krig? Under år var vår enda sysselsättning att döda – det var vårt första yrke i livet. Vår kunskap om livet inskränker sig till döden. Vad kommer att hända sedan? Och vad ska det bli av oss?

Annonser

~ av bookplanet på februari 27, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: