From Russia with love (Ian Fleming)

2pointer1.jpgfromrussiawithlove.jpg

Jag gick in i läsningen av denna bok lite avvaktande, jag visste nämligen inte alls hur Bond-böckerna är skrivna (jag misstänker att de är skrivna likadant allihop), utan hade bara filmerna som referens. Intrycken jag hade just efter att ha läst ut den var att Fleming skriver oerhört rasistiskt, att Bond trots det är mer nyanserad än i filmerna, och att slutet bestod av en jättelik antiklimax.

 

Oerhört rasistisk som sagt. Sovjeterna får sin beskärda del av respekt, men när Bond reser runt i Europa kommer Flemings riktiga åsikter fram. Speciellt när Bond rör sig i Turkiet får jag nästan rysningar av vilken inskränkt person som skrivit och vilken inskränkt atmosfär och människosyn som accepterat det (och hur mycket kan man egentligen skylla på att det var för 50 år sedan?). Turkarna beskrivs som korta, fula, onda människor som aldrig kan vara så harmoniska och coola som Bond är – det ligger helt enkelt inte i deras gener. Den ende turk som Bond egentligen har att göra med i boken – Kerim – är en av underrättelsetjänstens män och honom har Fleming vinklat så att det passar hans syften. Trots att han kommer från en jättestor familj med massor av barn och massor av mödrar (ja, faktiskt – polygami är ett annat kännetecken hos turkar, menar Fleming) är han ett storväxt kraftpaket, har samma sinnelag och intelligens som Bond och dessutom ett hjärta av guld som sprudlar av livsglädje. Vad är då haken? Jo, Kerim är halvturk, modern som också ingick i faderns harem var en engelsk guvernant. Hans fördömda turkiska gener är alltså utspädda med brittiska, gud vare prisad.

 

Jag kanske skulle nämna handlingen också. Den sovjetiska organisationen SMERSH (som faktiskt har existerat) bestämmer sig för att slå till mot den brittiska underrättelsetjänsten genom att likvidera Bond, deras legendariske agent. De skickar ut den vackraste flicka de får tag på – Tatiana – som lockbete. Det märkliga är att nästan två tredjedelar av bokens 200 sidor används till att bygga upp spänningen (vilket är typiskt den här typen av böcker, andra exempel är ”Schakalen” och ”Phoenix” som jag läste häromåret) men slutet och framför allt slutstriden mellan Bond och skurken blir en antiklimax (dessutom är fighten i sig löjligt kort och svag). Konstigt nog är striden nästan det enda som är ok med boken, eftersom det helt enkelt är det enda som innehåller action – vilket, förstås, är den enda anledningen till att man läser sån här skit. Som jag nämnde tidigare, är Bond jämfört med i filmerna en mer nyanserad person med tankar och värderingar, vilket också är positivt.

 

En annan sak, och det här är miljonte gången jag tar upp det, är att man inte ska ha med ansikten på framsidan av böcker, läsaren måste få utveckla sin egen bild utan att bli störd. Dessutom är hon ju helt fantastiskt ful. Det förtar mycket, eftersom hela handlingen är byggd på att hon ska vara en av de vackraste kvinnorna i världen. Jag vill här även passa på att rikta ett stort tack till min engelsklärare som lärde mig hitta dolda sexuella budskap. Jag kunde därför ”uppskatta” symboliken med tåget (se bild). Det här var en riktigt dålig bok på alla sätt och vis.

~ av bookplanet på mars 14, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: