Expedition L (Erlend Loe)

Översättargissning: Rätt! (kvinna)

 8point6.jpgexpeditionl.jpg

Jag blir mer och mer imponerad av denne Erlend Loe. Expedition L är betydligt komplexare än både ”Blåst” och ”Naiv. Super.”. Den är självbiografisk på så sätt att den handlar om när Erlend planerade och tillsammans med en grupp vänner genomförde en expedition till en obebodd tropisk ö, för att finna bevis för sin teori om att människor under istiden emigrerade på skridskor och bosatte sig på öarna de fann. Jag tycker inte att absurdismen är lika mycket i centrum (även om vad jag precis skrev kanske kan uppfattas som absurt), utan det är snarare det stora; helhetsbilden. På strax över 400 pocketsidor hinner han och hans vänner filosofera om det mesta i livet. Det är inte hans roligaste, men definitivt som bok den bästa jag läst av Loe.

 

 

”[…] Framför mig hör jag Evas skratt. Ett absurt muntert flickskratt. Hon fröjdas. Hon lever. Och jag klamrar mig fast. Det är pengarna som rider där framme, tänker jag. Flera hundratusen kronor som kan bli mina och göra mig till upptäcktsresande och vetenskapsman. Jag anstränger mig för att skratta lika högt som hon. För att hon ska höra det och känna att vi håller ihop i vått och torrt. Jag skrattar ett hemskt onaturligt skratt. Falskt skratt. Jag tänker att det är priset man får betala om man ska komma sig upp här i världen. Jag passerar Eva medan jag skrattar det mest oäkta skratt världen hört. Böjer mig ner för att undvika en gren. Undgår den med nöd och näppe men kommer ur rytmen. Som ryttare är man ingenting utan rytm. Eva lägger märke till det och blir betänksam. Det kommer en ny gren. Jag är chanslös. Grenen träffar mig på axeln. Pang. Jag ramlar av och den helvetes hästen fortsätter in i skogen, in mellan de mörka stammarna. Den försvinner. Springer iväg och har det trevligt. Tänker på sitt, den galningen. Vet inte bättre. Men jag ligger med mossa i kalsongerna och försöker undvika blicken från Eva som har vänt sin häst och kommer tillbaka. Hon stiger av hästen och böjer sig ner och ser bekymrat på mig.”

 

”[…] Alla hoppar ur och bogserar båten mot passagen medan vågorna hela tiden hotar välta både oss och den. Till slut har vi placerat båten där den ska vara och drar i den med full raft. Vi rör oss inåt. Plötsligt blir det lättare. Vi är inne i lagunen. Vattnet är grönt och stilla. Vi vadar inåt med båten mellan oss. Vattnet går till midjan, sedan till låren, och till slut bara till knäna. Jag går i land som förste man och blir stående på stranden, rörd. Kim kommer precis bakom. Vi omfamnar varandra. Kim är själaglad över att ha fast mark under fötterna. Jag är glad mer generellt.”

 

”[…] Flickor verkar ofta så suveräna och självtillräckliga, och det är svårt att veta vad de vill med oss och vad vi vill med dem. För Martin kulminerade detta någon gång tidigt under studieåren när han satt på ett kafé och en tjej kom fram till honom och frågade om han ville överta dagens tidning, eftersom hon nu ändå hade läst den och var på väg att gå. Martin kände henne inte och anade ugglor i mossen. Det måste ligga något bakom, kände han. Därför fällde han henne till golvet och höll henne nere för att få kontroll över situationen. När han kände att hon hade lugnat ner sig lät han henne gå.”

Advertisements

~ av bookplanet på mars 18, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: