Svart nåd (Dennis Lehane)

Översättargissning: Rätt! (man)

7point2.jpgsvartnad.jpg

Till att börja med vill jag påminna om att Lehane är den enda deckarförfattare jag tycker om och det faktum att detta inte är hans bästa bok förändrar inte den saken, även om jag i efterhand alltid betraktar författare som jag trodde bara skrev 8-9-10-böcker med visst vemod och besvikelse. Ett annat bra exempel är Chuch Palahniuk vars Fight Club och Choke är bland det bästa jag läst samtidigt som hans Survivor och Lullaby är riktigt mediokra böcker. Det går inte att komma ifrån att jag har högre krav på författare som en gång bevisat vad de är kapabla till, och det är väl inte enbart negativt?

 

Svart nåd startar anmärkningsvärt mycket brutalare än såväl Gone, Baby, Gone som Patient 67. Jag såg det som ett ont tecken redan när jag läste boken att Patrick och Bubba innan sidan 40 hade hunnit på ganska lösa grunder misshandla en man svårt i hans eget hem. Detta dels eftersom det tyder på att Lehane har skrivit för sina våldssugna (hostkorkadehost) läsare och dels att han inte verkar ha haft någon smart handling som i de andra böckerna. Mina farhågor skulle under bokens gång visa sig besannas (eller om det var en självuppfyllande profetia, vem vet?).

 

Eftersom detta är uppföljaren till Gone, Baby, Gone – där Patrick och Angie gick skilda vägar på bokens allra sista sidor – har de i början av Svart nåd inte träffats på närmare ett år. När Patrick kontaktar Angie för att få hjälp med fallet återuppstår naturligtvis spänningen mellan dem och det dröjer inte många arbetstimmar förrän de är ett par igen. Det tycker jag är synd, eftersom deras separation var bland det bästa och mest överraskande jag läst av Lehane. Hela konceptet med att skriva deckarserier är ju för övrigt dömt att gå fel och bli uttjatat. Det är som en dubbelbindning; man kan vrida och vända på den till en viss grad, men den kommer likväl alltid att se ungefär likadan ut.

 

Det hela blir inte bättre av att Lehane är (kanske till följd av sin amerikanska publik?) smått sexistisk. Alla tre kvinnor som Patrick har att göra med i boken är en-på-miljonen-vackra och fagra men samtidigt intelligenta och självständiga. Trots det är det männen som måste ta hand om dem och skydda dem, vilket blir irriterande när det präglar Patrick och Angies förhållande. Angie är nämligen precis lika viktig som Patrick för hur de lyckas lösa fallen, men det riktiga skitgörat i böckerna verkar ändå aldrig falla på kvinnornas lott, och det hela blir så typiskt när Patrick slänger sig framför Angie och fångar en pistolkula i bröstet och knappt överlever. För även om de låsta och smått ridderliga könsrollerna har en viss charm i neo-noirgenren stör jag mig på det när jag ser det i Lehanes böcker. Hur mycket ska man egentligen styras av sina läsare?

 

Våld är som sagt något som präglar handlingen, liksom duellen med Wesley, bokens antagonist. Han är en man som tycker om att förinta sina offer innan han dödar dem; få dem att önska att de vore döda. Han är mycket vass och alldeles livsfarlig och det ser länge ut att bli en riktigt spännande duell. Hur som helst, för min del föredrar jag när en skicklig författare bygger upp handlingen och spänningen med våldet likt ett muller i bakgrunden som bryter ut fram emot slutet av boken och då helt får läsaren i sitt våld (våld var ordet ikväll). Det är lätt att räkna ut vad som då händer när våldet används i var och vartannat kapital, som i Svart nåd – just precis, boken får punktering. Boken släpar sig fram till slutstriden. Slutstriden blir en förlängning av våldet i resten av boken, ett antiklimax.

 

Översättningen höll i och för sig hög klass, men man kan diskutera översättningen av titeln från ”Prayers for rain” till ”Svart nåd”. Dels låter det ju rent ut sagt töntigt (jag tackar gudarna för att Ordfront inte lät översätta titeln Gone, Baby, Gone) och dels är kopplingen till handlingen konstig och svag.

 

Slutligen vill jag återigen betona att Lehane fortfarande är den enda deckarförfattare jag känner till som inte borde kedjas fast vid en skampåle och torteras på ett offentligt torg. Hur gärna jag än vill tro att jag vet mycket om hans skrivande har jag bara läst tre av hans böcker och väl att beakta är att den först skrivna och den sist skrivna av dessa tre har varit ohyggligt bra böcker. Jag antar och hoppas därför lite blåögt att Svart nåd är liktydigt med en svacka av oinspirerat tillstånd i Lehanes karriär.

 

”Du menar att du hellre reducerar människor till tomma skal?”

Han höjde ett ögonbryn.

”Som din halvsyster. Du reducerade henne till ett ingenting, så att det enda sättet hon kunde uttrycka sin skräck på var sexuellt.”

Han höjde ögonbrynet ännu en grad. ”Men hon älskade det. Skämtar du med mig? Herregud, Pat – vad nu ditt namn än fan är – är inte det vad sex handlar om egentligen? Glömska. Och kom inte dragandes med den där trendriktiga retoriken om själarnas förening och att vi skall älska varandra allihop. Sex handlar om att knulla. Sex handlar om att regrediera till vårt mest djuriska tillstånd. Grottman. Privat. Före Ur. Vi sörplar och klöser och biter och stönar som djur. Alla droger och familjeterapier och piskor och kedjor och varianter vi kastar ner i grytan är alla bara tillsatser för att förhöja – nej, genomföra – samma sak. Glömska. Ett regressivt tillstånd som för oss tillbaka århundraden och avutvecklar oss. Det är vad knulla handlar om, Pat. Det är glömska.”

Jag klappade händerna. ”Fantastiskt tal.”

Han bugade. ”Gillade du det?”

”Du har övat på det.”

”Jag har finslipat det under årens lopp, visst.”

”Saken är den, Wes, att…”

”Vad är ’saken’, Pat? Berätta för mig.”

”Man kan inte förklara poesi för en datamaskin. Man kan lära den rytm och versmått, men den förstår inte skönheten. Nyanser. Essens. Du förstår inte vad kärlek är. Det innebär inte att ett högre tillstånd – bortanför knullandet – inte skulle finnas.”

”Är det varför du knullar arslet av Vanessa Moore? För att uppnå ett högre sexuellt tillstånd? Kärleksaktens immanenta själfullhet?”

”Nej”, sade jag, ”vi är bara knullkompisar.”

Han småskrattade. ”Har du någonsin känt kärlek, Pat? För en kvinna?”

”Visst.”

”Har du någonsin uppnått det själsliga tillståndet?”

”Jäpp.”

Han nickade. ”Så var är hon nu? Eller har det handlat om fler än en? Var är de nu? Jag menar, om det var så fantastiskt, så sensuellt själsligt, varför är du inte tillsammans med någon av dem i stället för att stå här och prata med mig och då och då stoppa kuken i Vanessa Moore?”

Jag hade inget svar. Åtminstone inte något som jag kände attt jag ville försöka förklara för Wesley.

Men visst låg det något i vad han sade. Om kärleken dör, om förhållanden urartar, om det som kärlek är vävt av förfaller till att handla om sexualitet, var det då någonsin kärlek till att börja med? Eller är det bara någonting vi inbillar oss för att distansera oss från djuren?

~ av bookplanet på mars 21, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: