Lullaby (Chuck Palahniuk)

5point.jpglullaby.jpg

Som en gök i ett gökur visar Palahniuk med regelbundna mellanrum sitt cyniska nylle och kvackar ut sina destruktiva budskap i bok efter bok, och precis som ett gökur blir han fort tråkig i längden. Visst, jag har förståelse för att hans stil är svart och cynisk, men de bästa berättarna är inte de som försöker matcha det de redan skrivit; utan de som sadlar om och visar sin storhet genom att rasera det de redan byggt och bygga nytt. Samtidigt måste man ta hänsyn till Orson Welles-faktorn; de författare/regissörer/konstnärer som redan producerat det som förmodligen kommer att bli ihågkommet som deras främsta verk lever under en otrolig press (i Palahniuks fall suveräna Fight Club och i viss grad även Choke).

 

För att illustrera varför ”Lullaby” är en sån besvikelse ska jag för en gångs skull börja med ett citat (från någonstans ungefär mitt i boken):

”Down through the ceiling comes a fire siren and people screaming that we’re supposed to ignore. Then gunshots and tires squealing, sounds we have to pretend are okay. They don’t mean anything. It’s just television. An explosion vibrates down from the upstairs. A woman begs someone not to rape her. It’s not real. It’s just a movie. We’re the culture that cried wolf.”

”We’re the culture that cried wolf” är ett helt enastående motto att bygga en bok på. Speciellt om man heter Chuck Palahniuk och är författare i början av det andra milleniet. Tyvärr ligger nu inte den tanken i fokus. Jag vet faktiskt inte vad som ligger i fokus; Lullaby är nämligen en diffus blandning av teman som förlust av ens närmaste, strävan efter botgöring, med mera. Helt enkelt en katharsisbok, som en vän till mig kallade den. Och jag skulle vilja tillägga att det är en dålig sådan blandning.

 

Handlingen bygger på att Carl Streator, huvudpersonen, har kommit över en gammal afrikansk vaggvisa som dödar människor om den som kan orden tänker dem eller uttalar dem högt. Av en ironisk slump upptäckte han visan när hans fru och nyfödda dog efter att han själv sjungit vaggvisan för dem. Streator bestämmer sig (naturligtvis) för att leta upp vartenda exemplar av boken och förstöra dem. Mitt i denna jakt stöter han på andra som också känner till vaggvisan som han måste avväpna samtidigt som han själv hela tiden måste behärska sig för att inte döda varenda oskyldig människa som hamnar i hans väg (Streator är nämligen liksom de flesta av Palahniuks karaktärer – tro det eller ej – god innerst inne).

 

Till och med detta upplägg hade kunnat vara bra, men blir istället bara en blek, lättförglömlig, löst sammanhängande väv av tråkiga händelser. Till stor det beror det på att stilen också är annorlunda jämfört med de andra böckerna – allvarligare, mörkare och inte alls lika fyndig och rakt på sak. De typiska citatvänliga huvudet-på-spiken-formuleringarna är färre än någonsin i Lullaby; Palahniuk verkar inte alls vara i form och jag är tämligen övertygad om att den här boken skrevs på beställning.

 

Sammanfattningsvis är Lullaby i mina ögon ett taffligt verk av en unik författare som kan otroligt mycket bättre. Den börjar lovande, men övergår till en ljummen röra som avslutas chockerande stereotypt. Rekommenderas inte.

Annonser

~ av bookplanet på mars 28, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: