Aprilhäxan (Majgull Axelsson)

6point.jpgaprilhaxan.jpg

Se där! En läsvärd Augustvinnare! Nej, skämt åsido, jag blev väldigt positivt överraskad av Axelssons sätt att skriva, men hade å andra sidan inga större förväntningar på boken heller. Det är ett tillstånd som är väldigt intressant för övrigt; jag börjar märka att nu när jag måste läsa i genomsnitt två böcker i veckan, och dessutom har skolarbete att utföra minskar mina förväntningar på böckerna jag läser. Faktum är att jag har närmare 130 böcker kvar i mitt rum som är olästa (som tur är har jag slutat gå till bibliotek), och jag läser till stor del för att bli av med dem. Därför kan jag nästan bara bli positivt överraskad. Nog om mig nu.

 

Aprilhäxan handlar om hur den gamla Ellen på 50-talet i Sverige fick hand om tre fosterdöttrar vars biologiska föräldrar ansågs olämpliga. I bokens bakgrund lurar berättaren, Ellens egen dotter Desirée, i dagens läge CP-skadad och epileptisk. Desirée i sin tur blev bortstött av Ellen som nyfödd och kan idag endast kommunicera med andra via en dator med munstycke. Vad ingen vet är att hon är en så kallad aprilhäxa, med en förmåga att kunna ta över andra varelsers kroppar (exempelvis kråkor). På så sätt har hon reda på vad som blev av hennes ”systrar”. Desirées enorma känsla av att ha blivit förnekad av och utesluten från en mor och ett liv som var ämnat för henne får henne att sabotera ”systrarnas” liv med diverse ondskefulla medel och hennes hämnd hänger som en förbannelse över deras huvuden.

 

Jag uppskattade porträttet av Desirée mycket, såväl hennes personlighet som porträttet av hennes fysiska begränsningar. För mig framstår det som en väldigt svår uppgift för en som inte själv är handikappad att beskriva en så gravt handikappad person som Desirées tillvaro – eller kanske är det jag som är feg. Axelsson gör det hur som helst bra, åtminstone fram till slutet, som är bokens svaghet. Boken sprudlar hela vägen av potential och välbalanserat språk, men när författarinnan ska knyta ihop påsen är det mycket som rinner ur. Fokus försvinner nämligen från mitten av boken bort från Desirée och går över till systrarna och det blir inte alls ett bra spårbyte. Desirée gör på så vis aldrig upp med dem (med andra ord finns det ingen slutstrid), vilket i sin tur gör budskapet vagt och helhetsbilden suddig.

 

Däremot är barndomsscenerna/flashbacksen skrivna med fantastisk empati och förståelse och Axelsson kontrasterar de tre flickornas olika uppväxter – förvisso många gånger lika i sin hemskhet – alldeles, alldeles mästerligt. Överhuvudtaget verkar Axelsson av den här boken att döma duktig på att med längtan och saknad betrakta det som de flesta tar för givet här i livet, det vill säga skriva från de utsatta och olyckligt lottades perspektiv. Hon låter rentav Desirée ställa gud till svars i nästa liv (se citat), vilket är kanske det bästa i hela boken.

 

”Aprilhäxan” är kort sagt en komplex, läsvänlig och mångtydbar relationsbok med många bra intentioner men som inte riktigt håller som helhet.

 

Luften var ljum, trots att det redan hade börjat skymma, de andra ungarnas röster blandade sig med ljudet från en bil ute på gatan. En liten rysning av lycka kilade uppför hennes ryggrad. Det var kväll och hon var ute, hon satt på en piskställning mitt inne i Motala med en hel påse godis i knäet.

Hon blev förvånad när det ena fönstret efter det andra öppnade sig, både i gårdshuset och i gathuset, när den ena kvinnan efter den andra lutade sig ut och ropade att maten var klar. Hon skrattade till: det såg ut som morfars gökur, som om alla de där kvinnorna var gökar med målade näbbar. Den ena ungen efter den andra kravlade ner från piskställningen och försvann, bara en av de stora pojkarna vågade stanna en stund extra för att tigga till sig en sista bit godis.

När han hade gått satt Birgitta kvar en stund och dinglade med benen. Kanske skulle Gertrud också slå upp fönstret snart och ropa att maten var klar. Det gjorde inget att det dröjde. Hon var inte hungrig längre.

Ändå skulle jag tycka om att stå inför Den Store Skämtaren efter min död och summera, jag skulle vilja att han satt på sin galaxtron med en våg i sin hand och tvingade mig svara för mina synder. I samma stund skulle jag öppna min egen hand och finna tre svarta kulor: en för avunden, en för bitterheten, en för detta att jag inte har förvaltat mitt pund.

”Lyssna nu!” skulle jag säga och lägga avundens kula i hans vågskål. ”Ja, jag är skyldig. Varje dag i mitt liv har jag önskat mig det andra fått. Jag avundades Tiger-Maria att hennes mor skrev till henne, Agneta för att hon var så söt och lätt att älska, Elsegerd för att hon kunde gå om än med krycka. Jag avundades dem alla för att de slapp ut från Vanföreanstalten, var och en på sitt sätt. Men när jag själv många år senare slapp ut och återbördades till Östergötlands läns landsting blev jag ändå inte nöjd. När jag kom till Linköping och blev neurokirurgernas lilla marsvin avundades jag andra patienter detta att de läkte. Neurokirurgerna öppnade deras huvuden och rotade runt, sedan blev allt bra. Jag såg den ene efter den andre resa sig ur sin säng och ta de första stapplande stegen över golvet, medan jag själv låg kvar och såg efter dem med smala ögon. Jag ville också gå!”

Jag skulle ta ett steg tillbaka och luta mitt huvud bakåt så att jag kunde se honom i ögonen.

”Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten? Det borde vara tvärtom. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?”

Annonser

~ av bookplanet på april 5, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: