Anmäld försvunnen (Olov Svedelid)

6point1.jpganmaldforsvunnen.jpg

Efter att av samma författare – för övrigt en gammal bekant – ha läst Strömkantring, en av mitt livs sämsta böcker, var förväntningarna låga inför den här boken.

Anmäld försvunnen, endast 178 sidor lång, handlar om illegala spelklubbar och uppgörelser inom den undre världen. Tre personer inblandade i utredningen dör i boken (det säger jag för att ge en vink om tempot). Boken är lättläst med mycket dialoger och märkligt nog mycket välplacerade och teatraliska scenbyten. Dessutom har Svedelid i alla de böcker jag läst av honom använt sig av en cliffhanger för att avsluta varje kapitel, vilket är underhållande även om det blir lite tjatigt när han då och då inte har något att avsluta med (”Brevbäraren hade kommit!”).

Bokens styrkor är dels skildringen av moralen/omoralen i polisiärt arbete och dels huvudkaraktären/berättaren Hassel och hans härliga framåtanda. Förmodligen har det att göra med att Hassel är en så sympatisk person; han är långt från felfri (vilket syns inte minst i hans kvinnorelationer) men är schysst och genomärlig, utan att vara rädd för att ifrågasätta sig själv. På sätt och vis är han sådan de flesta vill uppfatta sig själva, misstänker jag. Dessutom är han ganska rolig (att jämföras med exempelvis Kurt Wallanders deppiga uppsyn och deprimerande effekt på läsaren).

Ska man ta upp motsvarande svagheter är det att upplösningen i Hassel-böckerna brukar vara desamma. (Å andra sidan för det en intressant fråga med sig för mig; ska jag recensera böckerna en och en eller ska jag ta i beaktande att de ingår i en serie? Jag tycker det. Om A och B är lika bra var för sig, men B är för lik A, förtjänar den inte ett lika högt betyg. Då gäller det i och för sig att läsa böckerna i kronologisk ordning, vilket jag försöker göra.) Det brukar gå till så att Hassel flyr/räddas i sista sekunden från en omöjlig situation omringad av fem torpeder och ringer sin chef Ruda med sina krafter, precis innan han svimmar. Böckerna brukar avslutas med att Hassel inför ögonen på ärkeskurkarna i boken förklarar hur han listade ut att det var de som stod bakom mordförsöket på honom. Kommissarie Colombo skulle vara stolt.

Men jag ska inte klaga för mycket. Just ”Anmäld försvunnen” rundar av alltihop väldigt bra med en moralisk fråga. Hassel har tidigare i boken blivit fly förbannad på en kollega som blivit mutad och tagits på bar gärning av Hassel själv. Det allra sista som händer är att skurken i boken erbjuder Hassel ett samarbete, vilket väcker frågan om huruvida alla har sitt pris (man får aldrig veta vad Hassel svarar).

För övrigt vill jag bara säga två saker: dels att framsidan som synes är väldigt välgjord, och dels att jag inte riktigt gillar hur Svedelid använder ordet ”utlänning”. Men kanske är det bara jag som är seismografisk (överkänslig).

Kort sagt är det här inte alls så pjåkigt som jag hade befarat.

Ett smakprov på Hassels sköna självdistans. Så otroligt många författare hade istället valt att ge en förklaring på hennes reaktion, visat hur duktiga de är (speciellt nyblivna författare).

Så fan heller! Min morsa hette Viola Lindman och den dagen hon kilar vidare ska jag böla. Men den farsan gifte sej med för att få värme i sängen är jag inte släkt med. Kom ihåg det! Jag kände inte Stella och hennes död angår mej inte!

Var hon svartsjuk? Hade hon älskat fadern så mycket, att hon inte ville dela hans känslor? Men det stämde inte heller in på Ragna. Jag suckade Jag förstod inte. Världens sämste psykolog.

Den här biten av en dialog avslutar en scen i boken där bekanta till en kriminell beskyller polisen för att ha vållat hans död.

Han ramlade ut från ett fönster, svarade Ruda strävt.

Kvinnan satte händerna i sidorna. Ögonen flammade.

Ramlade! Ni knuffade ut honom. Polismördare! Ni hade slagit honom först förstås, och sen ville ni bli av med bevisen. Mördare! Mördare!

Fält kom fram och tog henne lätt i armen.

Låt mördarna vara, Ulla. Vår tid kommer nog.

Han ramlade själv, upprepade Ruda tonlöst men han visste, att de aldrig, aldrig skulle tro honom.

­Här följer tre exempel på cliffhangers (det kommer med andra ord ett nytt kapitel efter dem). Den tredje är min favorit.

Med tummen osäkrade han vapnet. Pistolen var stadigt riktad mot mitt huvud. Han gjorde en spänd grimas.

Så tryckte han av.

Jag lyfte luren för att slå numret. Lika gärna kunde jag ha satt en brädbit mot örat. Det susade inte ens.

Telefonen var helt död

Inne i Rudas rum hade hela gänget församlats. Ruda mullrade:

– Sätt dej Roland, så ska vi berätta intressanta nyheter om allas vår vän Valentin Karlberg.

Ännu ett exempel på hur en scen avslutas i boken. Hassel sitter och tänker för sig själv i sin lägenhet. (Cilla är Hassels före detta fru.) Hur många författare hade avbrutit sig mitt i den där utläggningen? Dels är det imponerande att Svedelid gör det, men ännu viktigare är att det förmänskligar Hassel och för honom närmare läsaren.

Klockan var halv nio och kontors- och affärsfolket i City strömmade till i ändlösa arméer för att börja dagens långa knegande. Jäktade, sura, trötta och sedan jul- och nyårshelgernas långa, slappa ledighetsdagar nu enbart var ett minne, var det många oxveckor tills nästa avbrott i stressrytmen. I mitten av januari var den kommande sommarsemestern knappast ännu en dröm, overklig som en hägring i öknen. Från underjorden vid Åhléns T-banestation vällde horderna upp, laddade med portföljer, matboxar, morgontidningar. Hur orkade de ensamma mödrarna egentligen? Uppe långt innan gryningen, sköta om barnen, laga morgonmål både åt sig och dem, diska och bädda, åka till daghemmet, ny resa till arbetsplatsen, en lång och pressande arbetsdag kanske som dåligt betald expedit på ett varuhus, därifrån vid halvsjutiden i bästa fall, åka till daghemmet släpande på den matkasse som hon lyckats skaffa under den korta lunchen då hon därför fick kasta i sig maten, hämta ungarna som kinkade och var trötta, hem och göra iordning för kvällen, städa och lägga barnen, kanske lyckas stjäla till sig en fattig stunds förtrolighet strax före och när allt var färdigt vid niotiden komma ihåg tvätt som måste klaras, över tio huvudstupa dödstrött i sängen, aldrig tillräckligt med tid för barnen, aldrig tillräckligt med tid för sig själva. Samhällets stålmänniskor var de ensamma, arbetande mödrarna. Men de hade ju i alla fall sina barn. Cilla hade sagt, att…

Jag kände mig olustig. Varför hade jag börjat tänka så mycket på Cilla igen? Jag ville att den tiden skulle vara död och begraven. Det var nog Stellas tal om sin skilsmässa, som grävt upp minnena igen.

Advertisements

~ av bookplanet på april 19, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: