Svarta banken / Skål för döden (Olov Svedelid)

2pointer2.jpgsvartabankenochskalfordoden.jpg

Det här var en dubbelvolym med två böcker i ett och från början tänkte jag faktiskt recensera romanerna var för sig, men kom sedan på att jag hyser ungefär lika varma känslor för bägge, så jag slog ihop recensionerna till en enda.

 

Svarta banken handlar om en svart bank. Det är vad jag har att säga om handlingen. Alla typiska Hassel-element finns med (en mirakulös flykt från busar, en pratstund i slutet med ärkeskurken, försök till skildringar av sociala förhållanden med två eller tre meningar, och mycket mer av det som kännetecknar allas vår favoritförfattare). Det är upprepning och daltande i ett ända in i slutet. Och nej, det blir aldrig spännande, inte någonstans.

Skål för döden är lite annorlunda på så sätt att huvudpersonen inte är Hassel utan Ralf Krook. Den här romanen kom ut (och skrevs förmodligen också) innan Hasselböckerna, men skiljer sig inte nämnvärt i övrigt bortsett från att Krook är en journalist. Han deltar i en middag där värden samma kväll blir mördad i sitt eget hem och Krook kommer förstås mördaren på spåren och löser det hela (till alla Svedelids hardcorefans eufori kan jag meddela att de flesta av Hassel-elementen återfinns även här!) och har dessutom en föreläsning om hur han löste brottet som skulle göra kommissarie Colombo stolt. Dock var det inte lika imponerande som när den gamle räven Colombo löste fall, av den enkla anledningen att ledtrådarna inte fanns tillgängliga för läsaren, utan konstruerades i efterhand.

Sammanfattningsvis var detta något av det sämsta jag läst och jag frestas att tro att författaren (med all respekt) saknar den spärr som varnar oss andra när vi presterar undermåligt. Men han är ju i gott sällskap, många populära författare idag har förlorat den spärren redan i unga år. Som en avslutande anekdot kan jag nämna att jag slängde boken (vilket är mycket olikt mig). Men det blir bäst så, tänkte jag i det att jag släppte den i soporna.

 

Jag lyckades hitta ett riktigt härligt citat i Svarta banken. Svedelid överträffar här sig själv i dumhet (och jag har ändå läst över 20 av hans böcker) och jag kan inte riktigt avgöra vad han menar:

Jag gick sakta ut i den väldiga hallen igen. Runt det svarta järnsmidda räcket stod som vanligt ett antal turkar med mörka, knotiga ansikten och de verkade alltid förvånade, som om de inte fattade att de var i ett annat land. Lång borta i bergbyarna fanns deras vänner och i tankarna var de hos dem. Hos folk som de kunde tala med, som delade deras problem anhöriga med samma traditioner och samma livssyn. Kanske skulle de återvända efter några år och berätta att deras liv i Sverige bestått av att diska och stå runt ett järnräcke på en järnvägsstation och rulla med radbanden.

 

Nedan följer ett talande citat från Skål för döden. Övriga kommentarer överflödiga.

På nästa våningsplan bodde någon med så många konsonanter att jag inte kunde uttala det och så familjen Lager. Den första dörren öppnades av en liten pojke med stora mörka ögon. Så fort han fick se mig sa han på knagglig svenska:

Mamma pappa borta, komma hem ikväll.

Jag sa bara tack och han stängde dörren, säkert lättad över att slippa visa hemmet för en

socialinspektör.

Här följer ännu ett klockrent citat, från samma roman. Jämför gärna med inställningen till turkiska invandrare i citatet från Svarta banken. Svedelid verkar på allvar tro att turkar lämnar sina bergsbyar bara för att driva löst på gatorna i Sverige. När det kommer till finländska invandrare ser han dock noga till att ta det onda med det goda, och förbli politiskt korrekt – det är ju betydligt sannolikare att en finne läser hans alster än en turk.

Dessa finnar och finländare som avskyddes av alla de tusentals hyggliga och skötsamma landsmän som fanns i landet. Jag hade hört fackföreningsmän säga att svensk industri inte skulle klara sig utan finnarna och deras arbetsamhet, och industricheferna hade instämt. Dessa människor som hellre skulle ha dött än att dra kniv fick för den här klickens skull kallas finndjävlar och knivskärare, och arbetskamraterna såg dem lite föraktfullt över axeln. ”Ge bara en finndjävel en panna sprit och en fällkniv så är han lycklig.” Folk som strävade och försökte skapa sig en framtid i vårt land, eftersom möjligheterna var för få i det egna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s