Dödsdömd (Béatrice Saubin)

dodsdomd.jpg

Behöver en skildring eller en dagbok ha ett syfte utöver att rena författarens samvete? Det är en fråga jag började fundera på efter att ha läst ut denna bok. Dessförinnan hade jag förmodligen svarat ja på frågan, men nu är jag inte så säker längre.

Dödsdömd handlar om hur den unga fransyskan Béatrice hamnar i ett malaysiskt fängelse efter att hon ertappats med fem kilo heroin i sin resväska (heroin som inte tillhörde henne utan hennes ”pojkvän”, som försökte utnyttja henne för att smuggla knark utomlands). Béatrice är uppvuxen med en splittrad familj och framför allt en mor som aldrig visat henne kärlek eller omtanke. Mestadels har hon bott hos sin mormor som också är en svår kvinna att ha att göra med. På sätt och vis förklarar därför de sociala förhållandena hennes längtan bort hemifrån, mot något nytt. Hon ger sig ut ensam på diverse resor runt om i världen och hamnar till slut alltså i fängelse i ett land där hon varken kan språket eller sederna och där hon inte passar in utseendemässigt och framför allt där hon är alldeles ensam och utblottad. Det hela blir inte bättre av att regeringen mer än gärna sätter dit henne som avskräckande exempel och som oberoendeförklaring gentemot Frankrike och övriga Europa. Hon döms till döden och större delen av boken skildrar hennes anpassning till fängelselivet och hur hon slutligen friges efter tio långa år (efter mycket slit och möda från hennes vänners och advokaters sida).

En del skildringar av svåra tider i människors liv har en särskild vinkling. Kanske vill de påvisa människors ondska (vilken jag i och för sig inte tror på), eller tvärtom att godhet och kärlek kan blomma lika starkt i alla tider. Jag har svårt att se någon sådan vinkling, någon antydan till individuell färgning av denna skildring, och därför uppfattar jag boken som steril och ganska intetsägande. Inte för att klaga, men även språket i boken (fast jag vet förstås inte om det är Béatrice Saubins egen text eller översättningen) är torftig och opersonlig. Observera att boken inte är steril på samma sätt som exempelvis Hemingways böcker – som ju lämnar mycket över för läsarens fantasi och empati – utan boken handlar mycket om känslor och tankar, ämnen som dock likväl avhandlas med samma torra ordflöde som vilken klänning hon har vilken dag i rättegången. Som sagt: jag vet inte om det är så i originaltexten, men jag misstänker att så inte är fallet.

I boken finns vissa oundvikliga paralleller till mitt eget liv (stoppas helt oförhappandes på flygplatsen, har mitt liv i ett land långt borta, osäkerheten inför morgondagen, etcetera) och jag kände under läsningen igen mig i en del av det trots språkets sparsamhet (med det sagt vill jag inte på något sätt jämföra mitt öde med hennes). Synd då att det ska vara så svårt att ta till sig av det hon skriver. Är det boken som är opersonlig, eller är det bara läsarna med primathjärnor som är totalt avtrubbade, översvämmade av information om allt möjligt oviktigt i universum? Vem annars skulle kunna uppfatta ett sånt här människoöde som tråkigt?

Advertisements

~ av bookplanet på maj 2, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: