The Child in Time (Ian McEwan)

2pointer2.jpg thechildintime.jpg

Då så. Då var det dags att bli besviken på ännu än berömd brittisk författare för att denne skriver trist, intetsägande och fegt. För mig har nämnda adjektiv tyvärr blivit representativa för den i Sverige ack så populära brittiska stilen och den uppfattningen behåller jag tills motsatsen bevisas för mig (det vill säga, om jag någonsin tar mig tid att läsa fler brittiska relationsromaner, när all tillgänglig statistik tyder på att de kommer att vara så dåliga att inte ens kråkorna vill bajsa på dem).

 

Det var min avreagering. Om jag skulle ta och bli seriös nu. ”The Child in Time” handlar helt kort sagt om en far som är ute och handlar i någon livsmedelsbutik med sin lilla dotter när dottern på något sätt kommer ifrån honom, och det visar sig snart att hon inte finns i butiken längre. Ytterligare lite senare är det bara att konstatera att hon måste ha blivit kidnappad – dessvärre finns inga vittnen som kan ge signalement. Därefter följer den obligatoriska självförebråelsen och kapsejsandet av äktenskapet (hustruns placerande av skulden på maken). Fadern ger sig helt solo ut på en jakt efter kidnapparen, nästan helt utan ledtrådar, men ger slutligen efter ett halvår upp hoppet om att någonsin få återse sin dotter. Istället lyckas han och hans fru återfinna varandra (de inser att de behöver varandra mer än någonsin) och de är tillsammans när hans fru under dramatiska omständigheter föder det barn som hon var gravid med (men som fadern inte kände till) när dottern blev kidnappad åtta månader tidigare. Kärleken övervinner alltså allt. Och man kan alltid ersätta ett borttappat barn genom att skaffa ett nytt, men inte glömma minnet av det förlorade barnet, utan älska bägge barnen, på sitt sätt.

 

Originellt? Nej. Välskriven? Mja.

 

Denna bok för tankarna till Libby Purves’ bok ”A Long Walk in Wintertime” men där det istället är en pojkvasker som flyr och vars mor ger sig ut på en solojakt efter honom. De påminner inte bara om varann för att handlingarna är lika, och stilarna lika torftigt brittiska, utan jag förknippar dem med varann eftersom jag hyser ungefär lika varma känslor för dem bägge.

 

Det hela blir inte precis bättre av att boken istället för en vettig sammanfattning på baksidan förser läsaren med rövslickarrecensenters lyriska intellektuella utrop. När jag efter att ha läst boken kikade på McEwans hemsida (Självklart har han en personlig hemsida!) såg jag till min fasa att hans böcker ser ut att flitigt användas i undervisningssyfte (och då förmodligen inte med avskräckande, profylaktiska avsikter såsom jag helst hade använt dem) och att recensenterna (dessa jordens avskum) verkar tävla i att ösa superlativ över dem. Helt enkelt en modern och framgångsrik författare. Ingen verkar vara förvånad förutom jag. I feel like I’m taking crazy pills!

 

Suck.

 

Nåväl. Framsidan är fin i alla fall.

Advertisements

~ av bookplanet på maj 11, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: