Rött regn (Dennis Lehane) [2001]

Översättargissning: Rätt! (man)

7point1.jpgrottregn.jpg

Jag måste medge att jag är lite besviken efter att ha läst ”Rött regn”. Men som vanligt när det gäller Lehane har jag extremt höga förväntningar sedan jag läst hans mästerliga ”Patient 67” och den nästan ännu bättre ”Gone, Baby, Gone”. Förvisso är Rött regn en mer komplex och mångfacetterad bok medan de två ovan nämnda är mer typiska thrillers, men vem har sagt att komplex alltid är samma sak som bra?

Lättaste sättet att beskriva handlingen är att beskriva de tre huvudpersonerna i boken: Sean, Jimmy och Dave. De växte upp som vänner i en amerikansk medelklassförort fram till att Dave, som alltid var lite utanför – ni vet hur det är när tre barn leker – bortrövades av två pedofiler. Pedofilerna var utklädda till poliser och konfronterade de lekande barnen i en bil och beordrade in Dave. Och fastän Dave några dagar senare lyckades fly och ta sig hem blev hela hans framtid präglad av dagarna i fångenskap. Hans ödesdigra beslut att hoppa in i bilen är den röda tråden i boken (se det tredje citatet, längre ned). I bokens realtid, när pojkarna är vuxna, vävs deras liv ihop igen när Jimmys dotter påträffas brutalt mördad och Sean är polisen som får hand om fallet med Dave som en av de huvudmisstänkta till mordet.

Jag måste faktiskt instämma med vad en recensent skrivit på insidan av bokens omslag –även om det bär emot: ”Rött regn förenar thrillerns spänning med den grekiska tragedins ödesdrama […]” och mycket riktigt har Lehane vävt in klassisk grekisk smått överdriven fatalism och teatraliska scenarion i en deckare av modernt snitt, med en inte försumbar dos av samhällsskildring. På så sätt är Rött regn en otroligt ambitiös och svår uppgift för en författare, och jag är mycket imponerad av hur Lehane klarar av den. Samtidigt känns det som att alla tragedins typiska tillfälligheter (ödets och slumpens starka roller) låser boken i ett särskilt spår och jag tycker inte att den känns lika klockren som väntat. För trots att Rött regn lyckas med att överraska på sina ställen (som alla thrillers bör) är inte tempot lika högt och man flyger inte igenom boken på samma sätt som i hans bästa böcker.

Att slumpen styr det som vi tror vara våra egna beslut är ett stort och viktigt tema i boken. Sensmoralen är att det inte är så säkert att Sean, som växte upp och blev polis (den utav de tre som blev mest ”framgångsrik”) hade fått samma framtid om han hade varit den som steg in i pedofilernas bil. Med samma syn ses Dave som ett offer för slumpen. Kanske är det alltid så, att när någon lyckas måste någon annan betala priset; kanske är det rentav en förutsättning. För mig handlar boken i grund och botten, efter att jag skrapat av alla action- och thrillerinslag, om att inte döma andra människor utan att känna till deras livs historia; alltså att budskap som manar till tolerans och empati. Men samtidigt är tonen väldigt mörk, tryckt och pessimistisk och budskapet går snarast fram genom att karaktärerna inte har perspektiv och tolerans, vilket i slutändan leder till att Jimmy felaktigt dömer sin barndomsvän Dave och orsakar hans död.

Den här recensionen blev betydligt kortare än väntat – jag antar att ibland är det bäst att ge citaten extra utrymme. Och trots att jag är lite besviken på Rött regn är det inte alls något dåligt betyg den får. För även om boken inte är lika rapp som vare sig Gone, Baby, Gone eller Patient 67 är den desto mer mångsidig, ja nästan existentiell i sin kärnfullhet och uråldriga visdom. Och med sin kolsvarta förortsstämning och sina gripande porträtt av härjade människor är den ännu ett bevis på att Lehane är en av världens absolut bästa thrillerförfattare.

 

”Vinn för min skull. Vinn för mina barns skull. Vinn för mitt äktenskaps skull så att jag kan bära med mig er seger tillbaka till bilen och sitta i glansen av den tillsammans med min familj när vi kör tillbaka till våra annars så segerlösa liv.

Vinn för min skull. Vinn. Vinn. Vinn.

Men när laget förlorade, då brast det kollektiva hoppet i små skärvor och i det ögonblicket krossades alla illusioner av gemenskap som man hade känt med de andra åskådarna. Ens lag hade svikit och fungerade blott som en påminnelse om att det mesta man företog sig här i livet slog slint. När man hoppades, dog hoppet. Och man satt där i skräpet av plastförpackningar och popcorn och pappmuggar som förlorat spänsten, avstjälpt bland sitt eget livs vrakspillror med en lång och dyster promenad framför sig till bilen som stod på en parkeringsplats full av horder med berusade och arga främlingar, en tyst hustru som fogade ens senaste misslyckande till alla de övriga och med tre kinkiga ungar. Allt för att kunna kliva in i bilen och köra hem igen, till inget annat än samma plats som denna katedral utlovat att föra en bort från.”

”[…] ’Du, Mike, har du ätit något?’

’Inte än.’

Celeste fnyste åt Dave som om det var århundradets brott att Michael slog några bollar innan han fick upp sin blodsockernivå genom att sätta i sig de där röda frukostflingorna han åt.

’Jag har hällt upp en skål åt dig och mjölken står på bordet.’

’Vad bra. Jag är vrålhungrig.’ Michael slängde ifrån sig slagträet. Dave kände det som om Michael förrådde honom genom hur han kastade ifrån sig slagträet och skyndade bort mot trappan. Så du var vrålhungrig? Menar du att jag tejpat igen munnen på dig så att du inte kunde ha berättat det för mig istället? Fan! Helvete!”

”’En gång hörde jag att Hitlers mamma varit nära att göra abort men att hon ångrat sig i sista minuten. Det sägs att han gav sig av från Wien för att han inte kunde sälja sina målningar. Men tänk om han sålt en målning, Sean? Eller om hans mamma gjort abort? Då skulle världen ha sett helt annorlunda ut. Eller om man tänker så här: man missar bussen på morgonen och så köper man en kopp kaffe och medan man står där och väntar och dricker sitt kaffe, bestämmer man sig för att köpa en skraplott. Högsta vinsten. Plötsligt behöver man inte ta bussen längre. Man kan köra till arbetet i en Lincoln. Men så råkar man ut för en trafikolycka och dör. Alltihop bara för att man missade bussen en morgon.’

Sean tittade på Whitey – som ryckte på axlarna.

’Nej’, sa Jimmy, ’gör inte på det viset. Titta inte på honom som om jag vore galen. Jag är inte galen. Jag befinner mig inte i chocktillstånd.’

’Okej, Jim.’

’Jag menar bara att det finns olika trådar, okej? Trådar i vårt liv. När man drar i en påverkas allting annat. Säg att det hade regnat i Dallas och att Kennedy inte hade åkt i öppen bil. Att Stalin aldrig lämnat prästseminariet. Säg att du och jag, Sean, säg att vi hade klivit in i den där bilen tillsammans med Dave Boyle.’”

”[…] Han var trött på sina kläder och han var trött på sitt hår och han var trött på andra människors kläder och andra människors hår. Han var trött på att önska att han skulle se någon mening med det hela. Trött på intrigerna på kontoret och vem som knullade vem, både bildligt och bokstavligt. Han hade nått fram till en punkt där han var så gott som helt övertygad om att han hade hört allting som någon kunde tänkas säga om vilket ämne som helst vilket gjorde att han tyckte att det kändes som om han tillbringade dagarna med att lyssna på samma gamla inspelning av samtal som inte ens första gången han hade hört dem förefallit honom särskilt originella.”

”’[…] Ray sjönk. Fattar du? Huvudet var det som sjönk sist på honom, och jag minns att jag tänkte på hur jag som barn brukade tänka att om man simmade ner till botten av ett vattendrag, skulle man tränga igenom botten och huvudet skulle dyka upp i rymden. Det var så jag föreställde mig jordklotet, och all den där rymden och stjärnorna och den svarta himlen runt mig, och jag skulle bara falla. Jag skulle falla ut i rymden och flyta bort, och fortsätta sväva runt i en miljon år, ute i all den där kylan. Och när Ray försvann under vattnet, var det vad jag tänkte på. Att han bara skulle fortsätta att sjunka tills han trängde ut genom ett hår i planeten och sjönk genom en rymd som var en miljon år.’”

Sista stycket i boken:

”Och han tänkte på Dave Boyle, och han önskade att han hade köpt honom den där ölen som han lovat honom utredningens andra dag. Han önskade att han hade varit trevligare mot honom när de varit barn, och att Daves pappa inte hade stuckit sin väg från familjen, och att hans mamma inte hade varit galen, och att Dave inte råkat så illa ut i livet. Där han stod vid paradvägen med sin hustru och sitt barn, var det mycket han önskade skulle beskäras Dave Boyle. Men främst frid. Mer än någonting annat hoppades han att Dave, var han än var, hade fått lite frid.

Originaltitel: Mystic River

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s