Slavhandlarna (Olov Svedelid)

5point2.jpg slavhandlarna.jpg

Nu börjar jag verkligen bli trött på Svedelid, och jag kan inte förstå varför jag måste tvinga mig själv att läsa hans böcker bara för att jag råkar ha gillat honom när jag var mindre. Det jobbiga är att de oftast ligger på samma medelmåttiga nivå, om inte lägre; det är inte sannolikt att jag kommer att bli positivt överraskad av någon av dem. Ack, mina i-landsproblem, jag drunknar ju i dem!

 

Hur som helst, jag ska säga det att Slavhandlarna är en av de bättre Roland Hassel-böckerna. Jag skulle i och för sig inte drista mig till att kalla det för en thriller men det är helt klart en måttligt kryddad deckare. Grunden är densamma som i övriga Hassel-böcker; Hassel är kär i sin Virena, men hon klarar inte av hans yrkesroll och har därför lämnat honom. Hmm. Märkligt. När jag tänker efter är det samma grund i de flesta (svenska) deckare.

 

Det som gör Slavhandlarna lite speciell är en scen som jag för en gångs skull fortfarande kommer ihåg (resten av de tjugotal Svedelid-böcker jag läst finns i min hjärna som en klump fastbränd gröt). Där överfälls Hassel och slås medvetslös eller något liknande (det obligatoriska momentet, se även recensionen av Vapenhandlarna), varpå förövarna avslutar den traditionella slå-Hassel-medvetslös-och-dumpa-honom-någonstans-helt-idiotiskt-ritualen med att slänga in honom på Stockholms Terrarium och krossa glasmontrarna innehållandes diverse livsfarliga reptiler, ormar, sköldpaddor, etcetera. Oj. Hopplöst läge. Nu är det väl slut med Hassel. Brända köttet kokt, etc. Nämnde jag att han flyr mirakulöst?

 

Något annat återkommande är Svedelids totala avsaknad för kommunikation. Med det menar jag att dialoger som involverar fler än en person låter helt åt helsicke konstlade och barnsliga. I kontrast mot dessa står vissa monologer som faktiskt kan vara bra (det vill säga – om man blundar för den intolerans för andra människor han brukar vädra vid sådana tillfällen – läs citat längre ned) med vissa poetiska reflektioner om regn som strilar ner, osv – och varför inte?

 

När vi ändå är inne på temat ”återkommande” känner jag mig tvungen att ta upp smygrasismen/intoleransen/distansen som alltid pulserar under skinnet på hans böcker. Jag har plockat ut en del citat för att konkretisera, men generellt finns det någonting i hans attityd som verkligen stör mig. Samtidigt är jag medveten om att man inte kan leta efter rasism med en seismograf i dagens samhälle, för då finner man den. Men trots det blir jag sur när jag läser att huvudpersonen och hans kollega ständigt refererar till ett vittne som ”greken”. Och samtidigt – om det är så jargongen var på polisstationer 1979 – är det rätt eller fel av Svedelid att hålla sig till den? Jag tycker inte det (hehe).

 

Slutligen: detta är inget mästerverk, och Svedelid är inte direkt min hjälte när det kommer till ideologier. Men om inte annat stämde Slavhandlarna någorlunda med den bild av Hassel-böckerna jag hade från att ha läst ett tiotal när jag var 12-13 år gammal. En schysst deckare, alltså.

 

Här låg Maria-poliklinikerna och där behövde man aldrig annonsera efter kunder. Överallt fanns vraken, resterna, ruinerna, folk som darrade sig fram i bakfyllan i drömmen om nästa butelj. Mittemot sjukhuskomplexen reste sig Södra Nämndhusets moderna kontorsbyggnad och framför hade man anlagt några små planteringar med soffor för trötta söderbor.

     De var ockuperade nu av ett antal alkohologie studerande av olika kön och ålder. På en bänk hade man dukat upp tre flaskor Kosken, som man broderligt delade på. En yngre man i skepparkavaj och stickad luva höjde kärleksfullt en av flaskorna och satte den direkt till munnen och halsade njutningsrikt, medan hans gapande kamrater ögonvädjande bad om sin tur. […]

 

I rappa ordalag beskriver Svedelid samhällets bottenskikt. Eller? Jag stör mig faktiskt på den småkäcka attityden. Långt ner mellan raderna, under filten av svart humor, finns någonting som säger ”det där skulle aldrig kunna hända mig”; en viss distans till det han beskriver. Visst kan det vara bra med svart humor, men hur många före detta alkoholister skulle beskriva andra i träsket med de formuleringarna? Dålig empati, eller är det bara jag igen?

 

Regnet tilltog när vi närmade oss Tensta, men vädret kunde man inte skylla på stadsplanerarna, även om det verkade symboliskt med grått och gråtrist. Tensta var ett förlorat område. Det hade väckts motioner i fullmäktige om att man skulle stänga systemet därute, för att där bodde missbrukare och de andra skulle säkert förstå gesten. Jo, god middag! Vilket synsätt! Det innebar bara att man ytterligare spädde på Tenstas rykte som jordens avskrädeshög och man jagade bort alla dem som trivdes bra därute, som jobbade, som betalade sin skatt, såg på TV och körde bil till sommarstugan.

     Men vanliga svenssons, samhällets ryggrad, började ledsna på att bli betraktade som andra klassens medborgare bara för att de bodde där de bodde. Det blev en ond skruv. De man ville ha kvar i Tensta sökte sig därifrån därför att myndigheterna och pressen svartmålade området. När de flyttat blev bara de kvar som gav skäl till svartmålningen. Inte ett krafttag på att försöka sälja Tensta som trivselorten där man hade nära till natur och service, inte ett ord någonstans ifrån att man borde försöka göra invånarna stolta över sin stadsdel. Bort med systemet istället. Farväl Tensta, man har tappat hoppet om dig.

 

Ja, var ska man börja?

 

 – Jannis hade ett bra jobb till för omkring ett år sedan, berättade Spiros. Han arbetade på lager i Rinkeby. De har två barn och Anna här var hemma hos dom. Så hände någonting. Jannis tillbringade kvällarna på en grekisk klubb och det hade hon ingenting emot, det var ju så det skulle vara.

     Ensam i ett främmande land omgiven av ett språk hon inte förstod och maken var borta, därför att det var så det skulle vara. Det låg nog något i kvinnosaksdebatten, tänkte jag.

 

Jag tycker det är onödigt att ens kommentera det där. Anledningen till att jag reagerar när jag läser sådant i Svedelids böcker är förmodligen att vi är så fundamentalt olika i vår människosyn. Men för att tillhöra kärnstockholmarna och vara över 40 när han skrev boken är han säkert relativt tolerant och nytänkande – även om det inte riktigt duger för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s