Isfällan (Dean Koontz)

Översättargissning: Rätt! (man)

4point.jpgisfallan.jpg

Detta var min första bekantskap med Dean Koontz, som jag hade hört skulle vara i samma klass som min gode vän (nåja) Stephen King. Och faktum är att Isfällan är en hyfsat spännande bok, med vissa inslag som gör den lite speciell.

 

Handlingen är denna: någon gång i framtiden skickas ett forskarteam till Nordpolen för att spränga loss ett stort block is som är tänkt att användas som dricksvattenreservoar eller liknande. När teamet apterat sprängladdningarna och startat timern inträffar av en slump en jordbävning som får blocket att lossna från ismassivet, med de – osprängda – laddningarna igång. Teamet har 12 timmar på sig att hitta en lösning innan de sprängs i bitar.

 

Till att börja med gillade jag den mycket bestämda tidsramen, vilket förstås var det som pressade handlingen framåt (i vanliga fall brukar det ju vara en drivande karaktär som sköter det). Bitvis är boken faktiskt ganska spännande.

 

Något som däremot inte tilltalade mig alls var karaktärernas brist på djup. Koontz själv är medveten om det (det framgår av hans efterskrift) men han anser att det i den här typen av böcker inte heller är meningen att karaktärerna ska vara komplexa. Jag håller inte riktigt med honom. Hur som helst finns alla stereotyper som krävs för en expeditionsthriller med: den nervöse, den starke, skitstöveln som visar sig vara schysst, osv. Och naturligtvis finns psykopaten med. Vanligtvis brukar jag klaga på att författare som har med en psykopat i handlingen i regel inte brukar kunna ge denne en trovärdig bakgrund och övertygande motiv. Men eftersom alla karaktärer är så grunda och de flesta i expeditionen beskrivs bristfälligt (vilket jag än en gång upprepar, tydligen är en del av stilen) är det inte lika kännbart i den här boken.

 

Jag tyckte inte heller om att politiska åsikter vädrades varstans i boken. Jämför då gärna Isfällan med någon av Stephen Kings böcker, som ofta mycket skickligt är neutralt skrivna vad gäller såväl den nationalistiska som kapitalistiska moralen. Sådana idéer i den här typen av böcker blir bara enkla minuspoäng.

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att fastän Isfällan som sagt är väldigt platt när det gäller karaktärerna, är den byggd på en fin grundidé, som påminner lite om Jules Vernes böcker. Ingenting revolutionerande, ingenting att komma ihåg några månader efter att man läst den. Detta är den genomsnittliga boken, helt enkelt.

Annonser

~ av bookplanet på juni 4, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: