The Garden of Eden (Ernest Hemingway)

 4point1.jpgthegardenofeden.jpg

Kalla mig korkad, men jag förstår verkligen inte vad den här boken handlar om. För mig är den näst intill totalt obegriplig, men det är ändå så att jag kan tänka mig att den är bra, om man förstår den. Ibland blir det nämligen som så, att det känns som att en bok sätter igång vissa kugghjul i hjärnan, men de är inte helt synkroniserade hos mig, och jag får ingen riktig kick. Men jag garderar alltså med att hävda att boken har potential. Och den har en bohemisk och promiskuös bekymmerslöshet som fastnar i minnet.

 

Handlingen är denna: ett ungt amerikanskt par, bestående av en mycket vacker hustru och hennes författande manliga äkta hälft (delvis självbiografi månne?), är på smekmånad i Europa. De första hundra sidorna beskriver hustrun, Catherines, besatthet av att bli så solbränd som möjligt (hon strävar efter svart hudfärg) och samtidigt klippa sig kort och bleka håret så vitt som möjligt. Hon övertalar även författaren/maken, David, att bleka håret och klippa sig som henne. Jag sa ju att den är obegriplig. Nä, skämt åsido, det är möjligt att det är symbolik för deras förvärv. Ju längre meningslös tid Catherine spenderar på att sola och vara fåfäng, desto mörkare blir hennes sinnen, och till slut drar hon även med honom i fördärvet, genom att introducera en annan ung kvinna i deras kärleksliv. Flickan, Marita, träffar de av en slump i orten de befinner sig på. Hur moderna och frisinnade Catherine och David än försöker vara, är det ett obestridligt faktum att Marita är en kil som hamrats in emellan paret, och det är bara en tidsfråga innan den drivs så djupt att en av dem får nog av alltihop.

 

Nåväl, något som gjorde mig imponerad av mig själv var att jag inte stötte på några ord jag behövde slå upp, vilket nog inte har hänt förut. Men det har förmodligen mindre med mina övermänskliga lingvistiska superkrafter att göra och mer med att ”The Garden of Eden” är en ganska lättläst bok som består till stora delar av dialoger (och Hemingway verkar ju vara en av få författare som har begripit skillnaden mellan passivt och aktivt ordförråd hos karaktärerna. Jag har stött på många författare som stoppar in alla möjliga komplicerade ord i sina dialoger, vilket bara gör det hela onaturligt).

 

Boken handlar ju, som ni säkert redan listat ut, om rika människor, förälskade till på köpet. De har gott om tid, gott om pengar, och inga förpliktelser gentemot någon i hela världen. Det enda som existerar för dem är deras momentana lycka. Att ägna en hel bok till att beskriva en sådan meningslös tillvaro för mina tankar till Per Hagmans typ av böcker (framför allt hans Att komma hem ska vara en schlager). Jag får nämligen lite dåligt globalt samvete; fanns det verkligen inget mer intressant den store Hemingway kunde ha berättat om? Och än jag själv då, som ju har lagt ner flera timmar på att läsa och försöka förstå och skriva om boken.

 

Som sagt, jag känner mig smått korkad. Kritikerna öser tydligen beröm över boken, och jag sitter helt oförstående och vet knappt var den börjar och var den slutar.

Annonser

~ av bookplanet på augusti 11, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: