Small Gods (Terry Pratchett)

7point2.jpgsmall-gods.jpg

Small Gods innehåller allt man kan förvänta sig i en brittisk kultbok; torr besserwisserhumor varvat med små, klatschiga, semi-poetiska reflektioner över livet vars djuphet nördar världen över aldrig upphör att häpna över (och med vilkas pengar Pratchett finansierar sin litterära massproduktion). Var det för cyniskt? Jag ska försöka bli snällare.

 

Jag är av naturen skeptisk till en författare som skriver romaner i serie, och staplar dem på hög likt en fumlig Tetris-spelare. I min enkla tankevärld hör det till varje författares personliga såväl som professionella utveckling att då och då, med jämna mellanrum, riva allt gammalt och börja om; med ett ord: bege sig ut i utmaningarnas välsignade vildmark. Så när en fågel kvittrar i örat på mig att Small Gods är den trettonde (!) i Discworld-serien, kan jag inte hindra misstänksamheten som kommer smygande. För hur mycket man än vrider och vänder på det, går det inte att komma ifrån att för att böckerna ska kunna ingå i samma serie måste de ha någon slags gemensam nämnare. Om det sedan är tonen (eller humorn, se ovan), vissa karaktärer, världen böckerna utspelar sig i, eller något annat – det är ovidkommande. (Idag finns det förresten 35 Discworld-böcker. Dra era egna slutsatser.)

 

Men så borde man ju också försöka se boken för sig, individuellt. Och det finns vissa saker i den som gör den unik. Till att börja med finns det inga kvinnor med i handlingen, bortsett från en älva och något havsvidunder här och där. Jag upprepar: det finns inte en endaste kvinna – i ordets vanliga bemärkelse – med i hela boken! Vilket måste konstateras vara mycket udda. Och ur vilket man kan dra slutsatsen att det inte förekommer massa trams med kärlek och förälskelser och allt vad det heter. Skämt åsido, det är faktiskt smått otroligt att Pratchett har skrivit en bok som inte har kärlek mellan män och kvinnor som drivkraft för handlingen; det borde han verkligen få något slags pris för. Eller indikerar det bara vilken målgrupp Discworld-serien har? Usch, där kom ju cynismen igen.

 

Hur som helst, Small Gods handlar om tro. De otaliga gudarna i världen framställs som konkreta, nästan djuriska i sin kamp om de troende – för en gud är ingenting utan sina troende, och deras makt beror på hur många troende de har. Huvudpersonen, Brutha, är den ende som tror på den förr allsmäktige guden Om, men hans tro är å andra sidan så stark att han och Om på sin långa resa lyckas återställa Om till fornstora dagars glans. Men innan det händer har den förr så arrogante Om själv lärt sig ett och annat om sina troende och deras värld. Boken visar på ett fint sätt hur fåniga och värdelösa de gamla, stagnerade religionerna är när de inte utvecklas och anpassas till den riktiga världen. Pratchett hinner också med att driva med inkvisitionen, korstågen, och kanske mest av allt den cynism och det övermod som religiösa ledare som ger sig in i politiken besitter. Boken slutar mycket godhjärtat med att oskyldigförklara ärkeskurken och visa honom som en vilsen människa, och det säger en hel del om värmen och människokärleken som boken har skrivits med.

 

Jag känner att jag inte har varit riktigt snäll i recensionen. Men detta är de facto en läsvärd och underhållande bok. Pratchett framstår nu för mig som en kufisk och intressant författare, även om jag tror att jag kommer att tröttna på honom med hjälp av betydligt färre än 35 böcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s