The Last Family (John Ramsey Miller)

2pointer1.jpgthelastfamily.jpg

Detta blir förmodligen en av de sista böcker jag läser under mitt misslyckade läsår 06/07 (nummer 70 i ordningen – med endast 8 dagar kvar av läsåret). Är det då inte endast alltför typiskt att den slutar med en jättelik 90-sidors antiklimax?

 

Nåja, handlingen är denna: DEA-agenten Martin Fletcher förråddes för fem år sedan av sina gamla kollegor och då hans hustru och nyfödda barn strax därefter blev mördade är han nu ute efter hämnd. När boken börjar har han mördat familjerna till de förrädiska kollegorna med undantag för en familj (därav titeln) – nämligen familjen till den man som var huvudansvarig för att sätta Fletcher bakom lås och bom. Självklart – med betoning på självklart – är Fletcher psykopat, och som vanligt faller boken i grund och botten på det. Det jag menar är att sådana här ”demoner” som ständigt finns i handlingens bakgrund ofta tenderar att bli löjliga när de hamnar i förgrunden; när de ska få en personlighet, en bakgrund, när de ska styra en dialog, etcetera. Få – om några – författare klarar av att hålla deras porträtt trovärdiga och lika demoniska i de situationerna. (Åtminstone jag blir dessutom gång på gång besviken när skurkarna, ofta smartare och mer motiverade än huvudpersonerna, mot alla odds besegras, men det kanske bara är en sjuklig fascination jag har.)

 

Hur som helst, saken är den att The Last Family börjar som en fyndig och utmanande thriller (förvisso mättad med en tjock dos amerikanska klyschor). Jag tyckte att den var ganska oförutsägbar (mycket beroende på att det finns flera centrala karaktärer vars bakgrunder är okända) och hade rätt bra inblick i det politiska spelet bakom alla operationer som federala institutioner är inblandade i. Därefter spårar boken successivt ur (jag kan avslöja att vår vän Ramsey Miller använder sig av två psykopater för att spela ut varandra! Dubbel antiklimax!) liksom många, många thrillers innan den. Ja, jag ska inte tråka.

 

När det kommer till kritan är detta egentligen ingen bok, utan det är ett typiskt hollywoodmanuskript. Det är duglig underhållning (åtminstone början av boken) men inte mer. Förmodligen är den skriven för målgruppen stressade amerikanska börsmäklare som måste ha lite slentrianmässig spänning på sin 20-minuters-tågresa till kontorsstolen. Hu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s