One for my baby (Tony Parsons)

2pointer.jpgOne for my baby
Dessa britter och deras fördömda relationsromaner! Och jag, min idiot, som läser dem!

Den här blaskiga gröten börjar ju någonstans (även om det är svårt att tro såhär i efterhand) så jag ska ta handlingen från början. Huvudpersonen – Alfie – är en tråkig medelålders engelsklärare som är missnöjd med sitt liv generellt och dessutom har förlorat sitt livs kärlek Rose i en tragisk dykolycka där hon offrade sig själv för att rädda Alfie genom att ge honom sin syrgasmask på fyrtio meters djup. Jodå! Dessa förstklassiga författare kan konsten att väva in exceptionell action i sina halvljumna vardagsskildringar! Hur som helst, Alfie kan inte komma över Roses död men söker närhet och intimitet bland sina unga kvinnliga studenter (och eftersom han undervisar nybörjare kommer de från världens alla hörn) och ligger med en handfull av dem under bokens gång. Vad som attraherar dem framgår inte riktigt i boken. Kanske är det Alfies tragiska aura eller hans bleka uppsyn som gör honom oemotståndlig för artonåriga tjejer med framtiden för sig? Glömde jag förresten nämna att denna bok är en studie i gubbsjuka?

Jag har inte mycket till övers för den här typen av böcker. Det stora problemet är trots det egentligen inte handlingen, utan attityden och stilen i böckerna. Titta bara på följande citat:

”Near the tube station there are a couple of young foreigners propped up against the wall like bored streetwalkers. They are the funky kind of foreigner, all moody looks and platform boots.”

Är det bara en oskyldig observation? För mig indikerar det att berättaren delar upp ”foreigners” i acceptabla och coola sådana, och sådana attityder fick jag nog av för länge sen. Likaså reagerar jag på att alla studenter som Alfie ligger med tillhör klassens duktigaste. Det vittnar lite om den svårdefinierbara dryghet som finns i den här boken; den distanserade, stela attityden gentemot nya scenarion. Jag kan tyvärr inte sätta fingret på det, men det handlar om att inskränka sig själv mot nytt tänkande, att inte våga leva fullt ut och att inte ens våga tänka eller känna fullt ut. Feghet, helt enkelt. Den här boken – liksom de hundratal andra tråkiga relationsböcker som skrivs per år – faller på en patologisk brist på mod och nytänkande. Men de säljer, och kommer att fortsätta att sälja så länge de speglar läsarnas egna attityder. Riktigt, riktigt uselt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s