Lolita (Vladimir Nabokov)

Översättargissning: råkade se (man).

 

 8point6.jpglolita.jpg

Den här är bra. Påverkade mitt sätt att prata och skriva hur mycket jag än stretade emot.

”[…] Nej, mina damer och herrar jurymedlemmar, de sexualförbrytare som går och längtar efter någon flåsig, svettig fysisk upplevelse, som inte behöver vara direkt coital, med småflickor, är ofarliga, ofullgångna, passiva, blyga anonyma varelser som inte begär annat än att samhället ska tillåta deras i själva verket ofarliga så kallade avvikande beteende, deras lilla våtvärmande sexuella variant utan att polisen slår ner på dem. Vi är inga sexdjävlar. Vi begår inte våldtäkter som käcka soldater gör. Vi är fridsamma olyckliga hundögda gentlemän, tillräckligt välanpassade för att hålla vår drift i styr i närvaro av vuxna men färdiga att ge år av vårt liv för chansen att röra en nymfett. Nej, jag upprepar med bestämdhet att vi inte är några mördare. En poet är aldrig en mördare. […]”

 

”[…] Gode läsare, låt nu ingen irritation över den ömsinte, överkänslige, oändligt försiktige hjälten i min bok locka er att hoppa över dessa väsentliga sidor! Försök föreställa er mig; jag existerar inte om ni inte föreställer er mig; försök skönja den rädda råbock som darrar i skogen över sin egen djärvhet, låt oss till och med le en smula! Det sker ju dock ingen skada med att le. Jag hade till exempel (jag höll på att skriva ”texempel”) ingen plats att luta mitt huvud och mitt obehag ökades av att jag var olidligt torr i halsen.”

 

Raderna är hämtade från episoden som beskriver den första natt de sov i samma säng och jag valde ut dem för att de är typiska för bokens stil och smått överdrivna direktkontakt med läsaren. Många gånger vänder han sig faktiskt till sina ”ärade jurymän”, etcetera – dock inte så mycket för att ursäkta sig som för att motivera sina handlingar inför en fördömande omvärld.

 

”Och så rullade vi öster ut, jag mer trött än stimulerad av min tillfredsställda passion, Lo strålande av hälsa och med bystmått alltjämt knappt större än en gosses trots att hon hade ökat fyra centimeter i längd och fyra kilo i vikt. Vi hade varit överallt och i själva verket inte sett någonting. Och jag ertappar mig ibland med tanken på att vår långa resa endast hade lämnat ett slingrande slipprigt spår efter sig i det vackra, trohjärtade, drömska, jättestora land som i sin tur hade lämnat kvar hos oss några kartor med hundöron, några sönderlästa resehandböcker, ett par gamla bildäck och minnet av hennes snyftningar om nätterna – varenda natt – från det ögonblick jag låtsades somna.”

 

Titta bara på hur Humbert beskriver hennes bystmått och hur han beskriver hennes sorg. Och notera att trots att han lämnar en sådan klar beskrivning av det fruktansvärda han håller på med lägger han inte ens ett uns av skuld på sina egna axlar.

 

”Ibland – seså Humbert, inga undanflykter, säg precis hur ofta det var! Kan du minnas om det var fyra eller fem eller fler gånger? Nej, jag kan inte besvara er fråga, men ibland när Lolita satt och hängde i en fåtölj med båda benen över armstödet och tuggade på en penna och låtsades läsa läxor lät jag all pedagogisk återhållsamhet fara, drog ett streck över alla våra gräl, glömde min maskulina stolthet och bokstavligen kröp på knäna till din stol, min Lolita! Du gav mig en blick, en flyktig, frågande, irriterad blick (”Nej, inte nu, inte nu igen!”), ty du nedlät dig aldrig att tro att jag, utan några speciella önskningar, kunde vilka trycka mitt ansikte mot din rutiga kjol, min älskling, kunde längta efter att få ta om dina smala nakna armar, alla dina fyra ljuvliga lemmar, böja ihop dig till ett litet knyte, stryka dina tinningar och kyssa dina smala ögon och – ”Kan du inte låta bli mej, låt mej för Guds skull vara i fred nån gång…!” Och jag reste mig från golvet under dina blickar och medan ditt ansikte avsiktligt härmade mina tic nerveux. Men det spelar ingen roll, jag är ett brutalt odjur, jag fortsätter min trista historia.”

 

Stycket ovan utgör det kortaste kapitlet i boken, och är intressant på flera sätt. Här benämner han sig själv ”ett brutalt odjur”, men den insikten är uppenbarligen inte stark nog att få honom att förändras. Humberts vet att han är besatt av monstruösa drifter – men finner sig i det, förskönar det och gör det till sitt livs strävan. Stycket säger också mycket om Lolitas trasiga liv (med risk för att ”förverkliga” de trots allt fiktiva karaktärerna alltför mycket) och tillvaron med Humbert.

 

”Jag kommer ihåg vissa ögonblick – låt oss kalla dem isande fläktar i paradiset – när jag efter att med otroliga, vansinniga ansträngningar som förvandlade mig till en trasa hade mättat mig av hennes kropp slöt henne i mina armar med ett sista flämtande av mänsklig ömhet (hennes hud glänste i neonljuset som trängde in mellan persiennernas springor, hennes sotsvarta ögonfransar hade tovat ihop sig, hennes allvarliga grå ögon var tommare än vanligt och på en utomstående iakttagare måste hon ha verkat som en liten patient som inte fullt har vaknat ur narkosen efter en operation) och ömheten djupnade till blygsel och hopplöshet och jag vaggade min ensamma vita lilla Lolita i mina marmorarmar och andades i hennes varma hår och smekte henne på måfå och tiggde stumt om hennes välsignelse, men när denna mänskliga smärtsamma osjälviska ömhet hade nått sin höjdpunkt och min själ bokstavligen svävade över hennes nakna kropp beredd till ånger och botgöring vällde lusten återigen upp med en ohygglig ödets ironi och – ”nej, nej, inte mer!” stönade Lolita med en suck som tiggde om förbarmande och i nästa ögonblick var ömheten, den himmelska osjälviskheten försvunna, krossade i spillror.”

 

Här målar den emotionellt mycket perceptive Humbert själv upp konfrontationen mellan monstret och resterna av den omtänksamme (faderliga?) människan i honom.

 

”[…] Det felsteg en äldre herre med vemodiga ögon hade gjort sig skyldig till var postanvisningsförfalskning och, som om detta inte hade varit tillräckligt, led han av deformerade ögonbryn. Den buttre Sullivan presenterades med en varning: han antogs vara beväpnad och skulle betraktas som ytterst farlig. Om ni vill filma denna bok så låt ett av dessa ansikten diskret smälta samman med mitt. […]”

 

Humbert studerar i dessa rader fotografier på efterlysta. Jag plockade naturligtvis ut dem för hans totalt sanslösa anmärkning om en eventuell filmatisering. Det uttalandet kan säkerligen hos vissa ge ved åt teorin att Nabokov skrev boken för att få uppmärksamhet och få epitetet ”kontroversiell”. Men jag ska inte döma.

 

”[…] Det finns vänliga själar som skulle kalla ”Lolita” meningslös därför att den inte lär dem något. Jag varken läser eller skriver didaktiska romaner och trots John Rays försäkran har ”Lolita” ingen dold moral. För mig existerar ett litterärt verk endast i den mån det kan bereda mig vad jag direkt vill kalla estetisk njutning, det vill säga känslan av att på ett eller annat sätt ha kontakt med andra varelser för vilka konsten (vetgirigheten, förståelsen, godheten, extasen) är normgivande. Det finns inte många sådana böcker. Det mesta är antingen dagsbetonat skräp eller vad man kallar ”idélitteratur”, som även den ofta är dagsbetonat skräp, i stora gipsblock bevarad från generation till generation tills någon kommer med en hammare och slår fram en Balzac, en Gorkij, en Thomas Mann.”

 

Det där var ett utdrag från Nabokovs egen efterskrift, och jag skulle kunna kyssa hans hand för de raderna, om möjligt än mer aktuella idag när vilken idiot som helst kan hitta ett förlag som är berett att publicera dennes verk.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s