Tid att älska, dags att dö (Erich Maria Remarque)

Översättargissning: råkade se. För övrigt heter översättaren Knut Stubbendorff, vilket jag tyckte var ett lite lustigt namn. Jag menar bara att jag hade blivit väldigt uppmuntrad om någon hade kommit in i ett rum och presenterat sig som Knut Stubbendorff. Jaja, glöm det.

 

 8point5.jpgtidattalskadagsattdo.jpg

Jag har aldrig tidigare lagt märke till att Remarque använder sig av dialoger så mycket. Inte bara i det att de förekommer ofta, men de utgör verkligen kärnan av boken på ett sätt som jag inte finner motstycke till, och jag återkommer till det.

 

Först och främst vill jag beklaga något, nämligen att det faktiskt är oundvikligt att dra paralleller till Remarques kändaste bok, På västfronten intet nytt. Då handlade boken om första världskriget, nu handlar den om andra (bägge gångerna förlorade Tyskland). Huvudpersonen där hette Paul Bäumer, här heter han Ernst Gräber, och bägge var unga tyska soldater. Självklart blir originaliteten lidande av alla paralleller man kan dra, jag skulle hyckla om jag påstod något annat. Men det innebär inte att man inte kan bli nog så imponerad av Tid att älska, dags att dö.

 

En vägande skillnad är att fokus här ligger på soldatens försök till att leva ett vanligt civilt liv vid sidan av kriget. Gräber åker hem på permission, bara för att finna att hans föräldrars hus är jämnat till marken. Ingen kan bekräfta att de faktiskt har dött, så han lever flera veckor i ovisshet om var de är någonstans, och om de lever överhuvudtaget. Han får till sist veta att föräldrarna klarat sig, även om han aldrig får träffa dem. De finns ständigt som en molande oro i bakgrunden. Det viktigaste i bokens förgrund är istället att Gräber blir förälskad under permissionen. Han och Elisabeth, en gammal skolkamrat, är bägge mycket ensamma ungdomar, och blir snart oskiljaktiga nyförälskade, mitt i kriget. Men det civila livet har sina utmaningar, mycket har förändrats, och det är inte samma Tyskland som soldaterna vid fronten drömmande håller av. Gräber, som varit vid fronten i mer än ett år, är van vid att ta hand om sig själv, och upptäcker att det är ännu mer påfrestande att oroa sig för nära och kära. Han återvänder som en kluven människa till fronten, stridandes för ideal han inte försvarar, och ett land som inte är sig likt, drömmandes om en kärlek som är dödsdömd.

 

Stämningen i Tid att älska, dags att dö är otroligt romantisk. Det står i kontrast mot vad boken faktiskt skildrar, och åtminstone jag har för mig att krigsskildringar snarare brukar vara fåordiga och hårda. Som jag har nämnt är bokens kärna dialogerna; hela boken är faktiskt som en enda lång dialog avbruten av krig. Händelserna är inte särskilt viktiga, utan karaktärernas tankar och reflektioner utvecklas och uttrycks istället så till den grad att de tar över helt, och det är de som driver handlingen. Många av tankarna och åsikterna är förmodligen författarens egna, och jag ser boken snarast som en uppgörelse med krigets eländigheter, punkt efter punkt, och fördärvandet av en hel generation ungdomar står än en gång i fokus.

 

Jag kan inte påstå att denna bok gjorde lika stort intryck på mig som På västfronten intet nytt, men den är istället bra på sitt sätt. Den känns mer utvecklad och invecklad, och jag tyckte bättre om slutet (återigen dör huvudpersonen, den här gången mer abrupt). Tyvärr var det lite för många upprepningar för att jag skulle bli riktigt imponerad.

 

De ungas anklagelser mot de äldre, för att ha berövat ungdomarna deras bästa år:

” – Det luktar precis som på kyrkogården här, sa han. Det måste bero på de fördömda vissna eklöven. Kom, låt oss dricka lite mer. Han fyllde glasen. Nu vet jag varför vi känner oss gamla, sa han. För att vi har fått se för mycket skräp och strunt. Smuts, upprört av människor som är äldre än vi och som borde vara klokare.”

 

Elisabeth till Gräber:

” – Ibland efter ett flygangrepp har jag önskat att jag kom tillbaka hit och lägenheten var uppbränd. Lägenheten, möblerna, kläderna och alla minnen. Allt. Förstår du sådant?”

 

Det krävdes trots allt mördare för att driva vansinnet:

”De kröp tillbaka ner i källaren. Steinbrenner bredde ut sin filt och kröp ihop på sin plats. Gräber såg på honom. Den där tjugoåringen hade dödat fler människor än ett helt dussin gamla soldater tillsammans. Inte i strid, men bakom fronten och i koncentrationsläger. Mer än en gång hade han skrutit med att han var särskilt framåt.

     Gräber lade sig och försökte somna. Han kunde inte. Han lyssnade till åskmullret från fronten. Steinbrenner sov för länge sen.”

 

Ett exempel på den romantiska tonen:

” – Den fördömda kostymen! I morgon tar jag den inte på igen. Och jag som hade för mig att de civila levde ett avundsvärt liv.

     Elisabeth skrattade.

     – Beror det bara på kläderna?

     – Nej, sa Gräber. Det beror på att jag nu lever på nytt. Jag lever på nytt och jag vill leva. Och därmed har jag tydligen också dragit på mig oron. Det har varit otäckt hela dagen. Nu är det bättre, sedan jag har fått se dig. Och ändå har ingenting blivit ändrat. Egendomligt att oron kan komma sig av liksom ingenting.

     – Kärleken också, sa Elisabeth. Gud vare lov.”

 

Ja, är detta en människa?

     – I koncentrationsläger, svarade Josef hövligt och kyligt. Det finns utomordentligt effektiva inrättningar för sådant där.

          Och ni kom undan?

          Jag kom undan, ja.

Gräber såg på Josef.

          Vad ni måste hata och avsky oss, sa han.

Josef höjde på axlarna.

          Hata! Avsky! Vem kan tillåta sig en sådan lyx! Hat gör människan oförsiktig.”

 

Fördärvade ungdomar, än en gång:

Pohlmann drog på mun. Ni har rätt. Men ännu har det aldrig funnits en diktatur som har förblivit varaktig. Mänskligheten har inte utvecklats i rak linje. Förloppet har alltid karakteriserats av oregelbundenheter, puffar, ryck, återfall och kramper. Vi har varit alltför högmodiga. Vi trodde att vi redan hade kommit ifrån vårt förflutna. Nu vet vi, att vi inte ens kan se oss tillbaka utan att ha det över oss igen. Han tog sin hatt. Jag måste i väg.

          Här är er bok om Schweiz, sa Gräber. Det har kommit litet regn i den. Jag hade blivit av med den, men jag hittade den igen och bärgade den.

          Ni hade inte behövt bry er om den. Drömmar behöver man inte bry sig om att rädda.

          Jo visst, sa Gräber. Vad annars?

          Tron. Drömmar kommer igen.

          Vi får väl hoppas det. Annars kunde man lika gärna gå och hänga sig.

          Vad ni är ung, sa Pohlmann. Men vad pratar jag! Ni är ju också faktiskt mycket ung. Han tog på sig ytterrocken. Underligt – unga människor föreställde jag mig alltid helt annorlunda.

          Jag också, sa Gräber.

 

Annonser

~ av bookplanet på oktober 18, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: