Stjärneborg (Alexandra Coelho Ahndoril)

3point.jpgStjärneborg

Ända sedan jag läste Jaromir (observera att den är skriven av Alexander Ahndoril) hajar jag till när jag ser namnet Ahndoril någonstans. Dessvärre är Stjärneborg en besvikelse. Inte på grund av några högre förväntningar från min sida, utan för att den börjar bra men snart blir mycket mycket tråkig (såhär tråkigt har jag aldrig haft i en pocketbok på knappt 200 sidor – oftast tenderar ju de tråkigaste böckerna att vara anmärkningsvärt långa och utdragna).

Det som dock är spännande med boken är att den handlar om den danske astronomen Tycho Brahe och hans liv på ön Hven i slutet av 1500-talet. Jag kanske lät ironisk, men det är faktiskt intressant. Det är ett porträtt av en människa som var fullkomligt upptagen, nästan besatt, av sina observationer av himlakropparna, så till den grad att han försummade i princip allt annat. Jag vet inte hur mycket av boken som är sant, men enligt den hade Brahe såväl ett problematiskt äktenskap som stora svårigheter med att övertyga danske konungen och hans hov om vikten av hans forskning. Han drevs av en vilja att bli ihågkommen och att någon skulle förstå det stora i hans livsverk: observatoriet Stjärneborg och alla hundratals iakttagna stjärnor. Mitt i alltihop hade han självklart även plikter som make till sin hustru Kirsten och far till jag vet inte hur många barn. Förmodligen blev han smått galen av alltihop (don’t we all?…).

Boken startar suggestivt och mycket positivt; observatoriet beskrivs en magisk atmosfär och jag var uppriktigt intresserad – i ungefär 40 sidor. Därefter tappar boken den röda tråden och det blir rent ut sagt för jävligt tråkigt med upprepat tjat om Brahes två döda barn, röda, vita och blå stjärnor, Venus och Mars, med mera. Och då menar jag inte vanligt tjat, utan sån där överambitiös, obegriplig, högtravande, halvtaskigt poetflum. Problemet är att ingenting händer i boken, det känns som om Ahndoril har skrivit boken med väldigt lite inspiration på lager. Bortsett från några enstaka laddade episoder med barnen och deras ansträngda relation till deras sällan närvarande far finns inte många ljuspunkter på denna himmel, så att säga.

Den oundvikliga jämförelsen med Alexander Ahndorils böcker ger vid hand att magin är väldigt central, till och med när det handlar om något så strikt vetenskapligt och empiriskt som astronomi. En annan likhet är de ångestladdade människoporträtten; alla bär på en hemlighet och alla har något att dölja för sina närmaste. Dessvärre är även flummandet och det mållösa text-irrandet ett annat gemensamt drag för en del av deras böcker, i Stjärneborg mer uttalad än i de flesta av Alexander Ahndorils böcker. Dåligt.

Annonser

~ av bookplanet på oktober 25, 2006.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: