Ett samtal mellan Richard Levi & Claes Hultling

Detta är skrivet enbart från mitt perspektiv, för det fanns nämligen en stor risk att recensionen skulle bli en 5-sidors steril liten hyllning till Claes Hultling.

 

Claes Hultling är eldsjälen bakom Spinalis, en klinik specialiserad på ryggmärgsskadade. Hultling själv är ryggmärgsskadad och har, liksom Richard Levi, träffat många ryggmärgsskadade patienter. Bägge är läkare och boken syftar till att informera om konsekvenser av skador på ryggmärgen, utan att rikta sig till någon särskild målgrupp. Det är lätt läsning och alla viktiga begrepp förklaras, så vem som helst kan begripa.

 

Det som var intressant för mig var att boken avslöjade hur mycket i min egen tillvaro jag faktiskt tar för givet. En ryggmärgsskadad måste i många aspekter in i minsta detalj planera moment som för mig förefaller alldeles självklara. Som ett litet exempel kan nämnas att han eller hon inte kan komma hem dödstrött och lägga sig hur som helst på soffan och somna; utan måste tänka på risken för trycksår (hon/han rör sig inte lika mycket i sömnen, och sitter dessutom större delen av dagarna på en stol, hur ergonomisk den än är).

 

Så på så sätt kan man faktiskt dra en parallell till alla böcker som handlar om människor som har det svårare (vare sig det är skildringar av krig, depressioner, eller annat); de böckerna får oss att tänka på vilken rätt vi egentligen har att klaga och uppröras över alla skitsaker som händer oss (missa bussen/gräla om disken, etc.). Saken är att den tanken i sig är nedsättande mot exempelvis ryggmärgsskadade, som det i det här fallet gäller. Om alla icke ryggmärgsskadade på det sättet undermedvetet gullade med ryggmärgsskadade, vad skulle det ge för signaler? Det är här boken är till hjälp; den är skriven med en jävlaranamma och ett otroligt go. Hultling betonar på flera ställen skillnaden mellan att acceptera sitt handikapp och att acceptera sina nya förutsättningar, och gilla läget. Det har främst att göra med laddningen i ordet ”acceptera”, som indikerar att en handikappad ska lära sig att trivas med att vara begränsad; ett negativt synsätt. Det vårt ansvar i omgivningen är (detta kommer inte från boken), är att begripa att det fortfarande är samma människa, vilket kan vara svårt, för kropp och själ har en väldigt stark, men inte obrytbar koppling.

 

Jag inser att, när allt kommer omkring, så har jag inte så mycket att komma med. Det är bara snack från min sida, är vad jag menar. ”Recensionen” känns löjlig nu när jag läser den i efterhand, när det handlar om så allvarliga saker. Det är så otroligt lätt att prata och fundera, men man kan inte vara säker på något förrän man varit där. Dessutom gäller allt ovanstående förstås RM-skadade som är så pass friska att de har alternativ. Allt beror på hur frisk man är.

 

”CH: Men personlig assistans finns, och det är naturligtvis ett väldigt stort dilemma att personlig assistans är en rättighetslagstiftad förmån som kommer personer som är i behov av personlig assistans till del. Det gör att alla ärenden där kommunerna har försökt att sätta hårt mot hårt och där den drabbade har fört ärendet vidare till länsrätten har de också vunnit i länsrätten, eftersom det är en rättighetslagstiftning till skillnad från bostadsanpassning. Det gör att om man inte får en dörröppnare installerad i sitt hem för 17 000 kr, så kan man kanske istället få ökad assistansservice och få någon kuli som står och håller upp och stänger dörren efter en. Detta är helt absurt. Det finns så ofantligt många bottnar i detta. Man kan också fråga sig om det är ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, för vad ska de här 40 000 personerna i Sverige annars göra. De befinner sig i ett arbete som är ett s k genomströmningsarbete, och där dessa trots allt förväntas göra ’en god insats’.”

 

”RL: Det finns så otroligt många undersökningar och utredningar och behandlingar som man rent teoretiskt kan överväga vid en ryggmärgsskada, men vår filosofi är ’back to basics’ överhuvudtaget. Det ska inte tolkas som ovilja mot framsteg eller teknikfientlighet, utan det handlar om, vilket många, både forskare och superspecialister inom olika organområden, bortser ifrån, att om man neurotiserar sina patienter till den grad att man blir fixerad på varenda liten sensation från någon del av kroppen, eller trasslar in sig i alla kabelhärvor från alla avancerade metoder som finns att tillgå, så riskerar man en situation av att ’operationen lyckas och patienten dör’.”

Annonser

~ av bookplanet på november 10, 2006.

2 svar to “Ett samtal mellan Richard Levi & Claes Hultling”

  1. Jag har nu läst boken. Det var som att öppna Pandoras ask kunskapsmässigt om ryggmärgskador, medicin och mig själv, vilket jag inte väntade mig. Jag inser att det är mycket som jag med full rörlighet har tagit för givet.

    • Vet inte om jag förstår hur du menar – fick du kunskap om dig själv?
      Det är skrämmande hur snabbt livets villkor kan förändras med några sekunders dumhet eller otur. Lika imponerande är människans motståndskraft och otroliga läknings- och anpassningsförmåga. Visst skäms man när man irriterar sig på småsaker i sin vardag…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: