Å herregud, mitt i semestern – en antologi (diverse författare)

6point4.jpgaherregud.jpg

Betydligt bättre än efterföljaren ”Den andra verkligheten”. Dels bättre texter i sig, och dels en tydligare röd tråd boken igenom. Många av de svenska författarna var nya bekantskaper för mig (tillhör tidigare generationers läsning) och dessutom var många av texterna skrivna av gamlingar. En klyschig parallell jag måste dra är att de faktiskt skriver som barn. De skriver enkelt, men bra och med stor relevans. Dikterna i samlingen var dock som vanligt alldeles för ambitiösa för bokens bästa.

 

Men det finns ett undantag, som jag tyckte var alldeles fantastiskt bra skriven. Den tänkte jag dela med mig, allsmäktig som jag är:

 

Ur Sånger av kärlek, av Eeva Kilpi

En sång om kärlek

Och en vacker dag

kryper vi ihop hos varandra

ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss,

dina förslitna leder insnärjda i min gikt,

mitt magsår intill ditt hjärtfel

och min reumatism mot ditt ryggskott,

                      aldrig skola vi skiljas, ack nej.

 

Och kära du, du glömmer din andnöd, din arytmi

och infarkten du redan haft,

och jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben

och det ständiga gnaget i vänster sida,

                      nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.

 

Mina bröst, så tomma och platta

håll om dem, kära

för en dag när du ser på dem hänger de långa,

älskar du mig då

                      tula tulan tulituli tej?

 

Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek,

de ungas kärlek, de medelålders kärlek,

de fulas kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek,

de illa kläddas kärlek,

och de ensammas kärlek.

Låt oss acceptera kärleken,

vi är så rädda för den.

 

Och du tar mina bröst i dina händer,

mina uttänjda platta bröst

och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna,

och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats

famlar du blint efter mig,

känner dig för med händerna.

Känn på du bara:

under alla de här rynkorna finns jag,

den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut,

                      du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.

 

Och mina knölar vilar i dina gropar,

dina rynkor i mina fåror

och intill dig i ditt lidande

ber jag tyst om din död.

                      Och ljus är vår kväll och vår morgon.”

Advertisements

~ av bookplanet på januari 19, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: