Den sjunde dagen (Stefan Einhorn)

3point.jpgdensjundedagen.jpg

Så märkligt, hur ödet spelar oss. Varje år, så långt jag kan minnas, har jag haft perioder på veckor där jag knappt rört en bok; läslusten har varit puts väck. De senaste två gångerna minns jag väl vilka böcker det har varit som har orsakat det. Förra året var det Fjodors fruktansvärda Onda andar som med sina 700 sidor tråkade ut mig och gjorde att min läslust försvann ordentligt. På den tiden var jag fortfarande en såpass duktig pojke att jag alltid läste ut böckerna jag började på, så kanske var det en nyttig erfarenhet för mig.

Så sent som i år var det Rhineharts Tärningsspelaren som av precis motsatt anledning fick mig att sluta läsa i närmare två månader. Den gjorde stort intryck på mig, mest av allt dess avslappnade och ansvarslösa attityd. Efter att jag läst ut den funderade jag på varför jag kände sådant tvång att läsa ut alla böcker. Allt som oftast ändrar jag inte min helhetsuppfattning om en bok nämnvärt under läsningens gång. Många gånger läser jag rentav ut riktigt dåliga böcker och är förvisso stolt över att ha läst dem från pärm till pärm, men likväl ångerfull över att jag har ödslat ännu fler timmar. Så jag började gallra bland alla de miljontals böcker som ligger och väntar i mitt rum. Jag läste 20 sidor Åke Edwardsson och kunde konstatera att det precis som väntat var skit, så jag slängde den i väggen. Jag ögnade igenom ett par diktsamlingar av Harry Martinsson och märkte att de inte tilltalade mig det minsta. Jag dristade mig rentav till att läsa 25 sidor av Liza Marklunds ”Paradiset” och det var också som förväntat. Tyvärr kan jag inte klä mina intryck av Liza Marklunds författande i ord. Men på kvällen hade jag väldigt ont i huvudet av alla hjärnceller som dött under läsningen.

Två månader gick på det här sättet. Böckernas börda försvann från mina axlar i rask takt. Och så en ödesmättad onsdag bestämde jag mig för att åter besöka min favoritbutik för att inhandla begagnade böcker. Einhorns ”Den sjunde dagen” var en av de 20-tal böcker som hamnade i min köpkorg, och jag började läsa den redan dagen därpå. Och det är här vi kommer till recensionen.

Anledningen till att jag valde denna bok var att Einhorn nyligen själv föreläst i ämnet snällhet/godhet på min skola och även om jag tyckte att han då verkade lite uttråkad samtidigt som han var alltför selektiv i sina resonemang ibland (precis som jag är i mina recensioner) var helhetsintrycket gott (amen). Så jag började läsa. Och eftersom den är lättläst blev jag klar med den på två dagar. Problemet var att jag inte ägnade baksidan min fulla uppmärksamhet innan jag började läsa den, och där framgår det faktiskt att det är en skönlitterär bok. Men eftersom den är skriven precis som en självbiografi (där många element stämmer eller skulle kunna stämma med Einhorns bakgrund) var jag fram till slutet övertygad om att den berättade Einhorns egen historia.

Handlingen är slående lik Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie; den förtäljer om en judisk tradition där fäder under sin sista tid i livet med sina söner talar om livet. Jämfört med Alboms bok är denna betydligt mer religiös, men i grund och botten är de som sagt mycket lika varandra: de utgörs av en rad samtal om kärlek, livsåskådning, ansvar och tro. Samtalen är förstås inte nedskrivna som ett protokoll utan med en skönlitterär touch. Tonen i samtalen är mycket livsbejakande och centralt är att se det stora i livet. Individens ansvar kontra mänsklighetens ansvar är ett annat återkommande ämne. Jag tycker definitivt inte att man ska lägga stor vikt vid huruvida det är en judisk livsåskådning eller inte; inställningen till religion överhuvudtaget är sund – religionen är inte ett mål i sig, utan endast ett medel, för att citera.

Hur som helst, det faktum att jag trodde att boken är självbiografisk medan den i själva verket är skönlitterär (vilket Einhorn själv bekräftar i efterordet) fick två konsekvenser: dels höll jag av anständighetsskäl inne med kritik, och vad som kanske var ännu viktigare var att jag ändrade min uppfattning om boken efter Einhorns mycket kärnfulla efterord (ett av få exempel där det faktiskt har gjort skillnad att jag har läst ut boken).

Sammanfattningsvis är jag kluven. Jag är tacksam mot boken för att den fick igång mitt läsande, samtidigt som jag inte tycker om den särskilt mycket. Ungefär som en Heimlich-manöver, alltså. Det mesta Einhorn tar upp handlar i mina ögon om sunt förnuft, och inget annat. Han är ingen stor filosof med referenser hit och dit och resonemang upp över väggarna, utan försöker förmedla ett mycket enkelt budskap om empati och ansvar, där han lockar publiken med att snällhet är en väg till framgång. Jag säger såhär: har man två fötter på jorden och ögon att se omvärlden med är det inget nytt, och som skönlitteratur betraktat är den undermåligt skriven.

[…] Efteråt berättade ängeln att Gud hade beslutat att som belöning för att Abraham lytt skulle hans ättlingar bli ’talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand’. Obegripligt och osannolikt förstås, att Gud skulle belöna detta fadersbrott.”

”Jag har också funderat på den här historien”, sa jag. ”Antagligen var den ursprungliga tanken att om man bara visar sin gud obrottslig lojalitet så skulle det gå en väl. Detta kan vi naturligtvis inte acceptera, eftersom diktatorer som Stalin, Mao Zedong och Hitler använde obrottslig lojalitet som argument för att kasta sitt folk i misär. […]

Ovanstående text fick mig att gå i taket (om jag minns rätt kastade jag faktiskt boken i väggen och var riktigt arg). Det är bara så otroligt dumt skrivet så jag vet inte var jag skulle kunna börja någonstans. Snarare vet jag mycket väl, men det är inte värt besväret.

Det intressanta är att så gott som alla religioner bär etiken i sitt absoluta centrum. En viktig anledning är att religionen är ett medel för människan att kunna undertrycka och kontrollera sin inneboende ondska. Om ett samhälle avskaffar religionen, vilket bland annat skedde under nazismen i Tyskland och i vissa kommunistiska stater, så kan samhället förvandlas till ett avhumaniserat helvete av renodlad ondska. Kontroll av människans ondska är därmed i grunden en förutsättning för att ett samhälle ska fungera.

Återigen blev jag först mållös över kontrasten mellan bokens perspektivuppmanande budskap och dess egen barnsliga perspektivlöshet. Jag håller med om att kontroll av människors ”ondska” (som är det ord jag tycker minst om att använda; det lämpar sig bättre i sagovärlden) är en förutsättning för ett fritt samhälle, och att religion – i den bemärkelse Einhorn använder ordet; det vill säga i princip inget annat än sunt förnuft – kan vara ett medel att locka fram respekt och kärlek för medmänniskor och livet självt. Men det finns bara alltför många exempel på hur religionen använts och används som mantel för att förgöra och förtrycka människor, så påståendet om ondska och religionslöshet kommer från fel käft så att säga, då religion i alla tider använts som ett redskap för att förtrycka de lägre klasserna och andra kulturer. Förmodligen skulle en religiös på detta svara att det inte är sann religion om det används i maktens och förtryckets namn, men då vill jag kontra med att sann kommunism inte heller går ut på att förtrycka eller ens tvinga på människor åsikter, så de kommuniststater Einhorn tänker på följer inte den sanna kommunismen. För att inte nämna användandet av begreppet ondska. Jag skulle kunna skriva böcker om hur idiotiskt det begreppet är, och hur besviken jag blir när Einhorn använder det så flitigt i sin bok.

Under de senaste åren kan vi emellertid ana en attitydförändring. Vi blir alltmer medvetna om att stora frågor återstår att besvara när det gäller skapandet av så pass komplexa system. Varför är naturen självorganiserande? Varför ’nöjde sig’ inte naturen med att ha framställt enklare encelliga organismer, som bakterier och amöbor, det vill säga, vad är det som ständigt driver naturen mot alltmer komplexa livsformer? Och hur kunde den första cellen uppstå, med alla nödvändiga funktioner på plats med en gång? Så här kan man fortsätta och till slut måste vi konstatera att frågan är obesvarad. Är denna enorma komplexitet bara resultatet av en slump eller fanns det en tanke bakom skapandet av allt detta?

Ett mycket bra exempel på när resonemangen i boken halkar ned till en tioårings nivå. Jag, som lekman, kan svara eller åtminstone ge trovärdiga hypoteser som svar på varenda en av frågorna, vilket innebär att om man frågar en forskare eller någon som faktiskt är insatt upptäcker man att det är långt ifrån det famlande i mörker som Einhorn får det att framstå som här. Istället resoneras det enligt ”om jag inte vet, vet ingen annan”-principen (nära förbunden med ”om jag inte ser någon, kan den inte se mig”-principen, praktiserad av många framstående bebisar). Sedan är det förstås möjligt att det inte är Einhorns egna tankar och frågeställningar, men det vore mycket kontraproduktivt att ha med dem i boken i annat fall.

Till slut – sista stycket i efterordet och boken:

[…] De frågor jag tar upp i boken är uråldriga och också gemensamma för många olika religioner och kulturer. Min förhoppning är att detta sätt att formulera frågorna kan leda till några nya tankar för vissa. Mer än så kan vi aldrig hoppas på.

Dessa små ord fick mig att omvärdera boken. Eftersom jag hade utgått från att boken är självbiografisk kom det här som en smäll i ansiktet och kastade nytt ljus över syftet med boken (syftet är uppenbarligen mycket modest och just därför tilltalande, tycker jag). Kanske viktigast av allt är att efterordet faktiskt fick mig att börja tänka. Framför allt på vilken fin livsåskådning som förespråkas, men också hur mycket som är fel i boken. Det fick mig att skriva den här recensionen, den första på över två månader. Så alla blev nöjda och glada. Eller?

Advertisements

~ av bookplanet på april 21, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: