Brev till en tysk vän (Albert Camus)

Utläst: december 2007

1point.jpgbrevtillentyskvan.jpg

Det här var bland det mest idiotiska och intetsägande jag någonsin har läst.


Boken består av fyra brev som Camus skrev till en tysk brevvän under andra världskriget samt skriptet till föreläsningen ”Konstnären och hans tid” som Camus höll i Uppsala universitet 1957. Samma år fick han nobelpriset i litteratur.


Breven äcklar mig något fruktansvärt. Camus är full av blind kärlek till sitt hemland Frankrike, som han påstår står för värderingar som är värda en högre kärlek. Intressant nog skriver han till sin tyske brevvän: ”Jag påstår att ditt land däremot från sina söner inte har fått någon annan kärlek än den kärlek som det förtjänade, en förblindad kärlek”. Han talar jämt och ständigt om att Frankrike led ett nederlag därför att fransmännen var osäkra på om de hade rätt att ta till vapen, men att de, nu när de är säkra på sin sak, skulle komma att segra. Gång på gång återkommer han till det franska folkets karaktär och dess rättfärdighet. Det ställs i kontrast mot tyskarnas brist på moral och blindhet; de är förstås tacksamma slagpåsar och det med all rätt – men jag tycker inte om att Nazityskland används som ett unikt exempel på antingen kollektiv hjärntvätt eller mänsklig grymhet; som om historien nådde ett slags bottennotering men att det nu bara kan bli bättre. Exempelvis är dagens propaganda betydligt mer effektiv än under andra världskriget, Nazitysklands brott mot judar används för att rättfärdiga en israelisk stat på palestiniernas bekostnad och folkmord och förtryck ”långt borta” hamnar i skuggan av Nazityskland gång på gång.


Camus verkar vara fullkomligt övertygad om att det är ett slag mellan två slags människor. Man kan dra otäcka paralleller till de som idag hävdar att motsättningarna mellan muslimer och västvärlden är en motsättning mellan två civilisationer (”clash of the civilizations”).


Det är – som med all slags nationalism – mycket irrationellt och abstrakt. Frankrikes blodiga historia och smutsiga krig är allt annat än så moraliskt välsignade som han försöker få det till.


För övrigt kallar Camus brevvännen för sin fiende redan i det första brevet, så jag vet inte hur om bokens titel är sarkastisk eller vad det är frågan om. Nåväl.


Camus Främlingen och Pesten har länge funnits på min lista, efter flera rekommendationer från mina vänner, men jag kommer att läsa dem med en betydligt mer kritisk inställning. Är det något jag inte tål är det högtravande och naiv nationalism. Brrrr!

Citat:

Vi har haft två fiender. Att vinna en seger med vapen i hand var inte nog för oss som det var för er som inte behövde visa någon behärskning.

Vi kämpar för en distinktion mellan uppoffring och mystik, mellan kraft och våld, mellan styrka och grymhet, för den ännu finare distinktionen mellan sanning och osanning och mellan den människa som vi sätter vårt hopp till och de fega gudar ni dyrkar.

Vi måste alltså vara realister. Eller vi får snarare försöka vara det, om det bara är möjligt. Ty det är inte så säkert att det ordet betyder någonting, det är inte säkert att en realism är möjlig ens om den är önskvärd. Vi bör först ställa oss frågan om en ren realism är möjlig inom konsten. Om man ska tro naturalisternas deklarationer under det föregående århundradet är realism detsamma som att exakt återge verkligheten. Realismen skulle alltså vara för konsten vad fotograferandet är för måleriet. Det ena återger och det andra väljer. Men vad återger fotograferandet och vad är verklighet? Inte ens det allra bästa fotografi är när allt kommer omkring en tillräckligt trogen återgivning. Det är inte tillräckligt realistiskt. Finns det till exempel i vår värld någonting som är mer verkligt än ett människoliv? Hur skulle man kunna levandegöra det på ett bättre sätt än i en realistisk film? Under vilka omständigheter skulle en sådan film vara möjlig? Under helt imaginära omständigheter. Man får teoretiskt förutsätta att en kamera dag och natt står riktad mot en människa och att den utan avbrott spelar in hennes minsta rörelser. Resultatet blir en film där redan själva visningen skulle pågå under en hel livstid. Den skulle kunna ses bara av åskådare som fann sig i att kasta bort sitt liv på att uteslutande intressera sig för detaljer i någon annans liv. Inte ens på dessa villkor skulle en sådan film vara realistisk – och man skulle ändå inte kunna föreställa sig en sådan film av det enkla skälet att en människas verklighet inte finns bara där hon uppehåller sig. Hennes verklikghet finns bland andra liv som formar hennes liv, först och främst älskade medmänniskors liv, som man sedan får lov att filma.

Kommentar: boken är proppfull av pompöst nonsens som det här, som verkar sakna all rimlig relevans till själva diskussionen. Citatet är långt ifrån det värsta jag hittade, men jag tyckte det var roligt, eftersom jag minns att när jag var 12-13 år tänkte jag att även om man filmade en människas hela liv skulle man aldrig kunna se klart filmen. Jag skrev dock inte ner den tanken i ett brev som jag skickade mitt under ett världskrig.

Men vi kommer åtminstone att ha medverkat till att rädda mänskligheten från den ensamhet som ni ville försätta den i. Ni däremot kommer att dö i ensamhet därför att ni i tusental har föraktat denna trohet mot människan. Nu kan jag ta farväl av dig.

Originaltitel: Lettres à un ami allemand

Annonser

~ av bookplanet på december 1, 2007.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: