Avväpna Irak (Hans Blix) [2004]

Avväpna Irak

Om jag ska vara ärlig visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av den här boken när jag började läsa. Jag hade en positiv bild av Hans Blix efter det lilla jag läst om honom i tidningar och sett av honom i dokumentärer och nyhetsprogram. Men jag var naiv när jag trodde att en diplomat som varit på hans nivå skulle våga vara kritisk till storebror USA och Bush-administrationens agerande i Irak-frågan.

Hans Blix var generaldirektör för IAEA (International Atomic Energy Agency) mellan 1981 och 1997 och blev 2000 rekommenderad av Kofi Annan att leda det nybildade UNMOVIC (United Nations Monitoring, Verifying and Inspection Commission). Irak hade nyligen öppnat dörrarna för fortsatta inspektioner efter ett fyra år långt uppehåll. Civilbefolkningen var redan svårt drabbad av de sanktioner som FN antog redan 1990, efter att Saddam Hussein invaderat Kuwait. Jag tänker inte diskutera dödssiffror till följd av sanktionerna här, men de mest blygsamma uppskattningarna rör sig om hundratusentals civila (bombningar av civila mål och invasionen i övrigt ej inräknade) och som alltid, främst barn.

Mycket snart efter 9/11 vände Bush-administrationen ögonen mot Irak, trots att det saknades belägg för någon koppling till terrordådet och trots att såväl Colin Powell som Condoleezza Rice tidigare under året offentligt hade sagt att Irak inte utgjorde något hot för amerikanska medborgare. Väldigt fort började propaganda cirkulera som knöt Irak till massförstörelsevapen och genom att media gång på gång upprepade det (klassisk propagandateknik) satte det sig i människors tankar och många amerikaner stödde invasionen. In i det sista hävdade administrationen att Irak innehade massförstörelsevapen, vilket visade sig vara helt felaktigt (precis som irakiska diplomater från början bedyrat). Trots att Irak samarbetade med inspektörerna förklarade USA krig mot Irak den 20:e mars 2003.

Nu till boken. Den är full av upprepningar, närmast gaggig. Den är också full av intellektuell akrobatism; Blix skriver att irakierna var tvunget att offentligt förstöra sina massförstörelsevapen (som det inte fanns några bevis för att de hade, se citat 4). Däremot, om de hade talat sanning hela tiden och inte hade sådana vapen, ja då skulle det bli mycket svårt för dem att undvika krig. Avsaknaden av bevis är en återkommande punkt. Blix skriver om hur flera av anklagelserna från USA visade sig vara felaktiga, och om hur IAEA och UNMOVIC blev smutskastade av höga personer i Bush-administrationen, men rundar trots det alltid av med att han hade ”en känsla” av att Irak dolde massförstörelsevapen.

Men det som stör mig mest är att den pensionerade generaldirektören för UNMOVIC – som dels måste ha haft mycket god insyn i Irak, och dels inte har någonting att förlora och borde kunna tala fritt – gör sina intellektuella kullerbyttor och låter bli att ta upp sådant som han vet skulle svida ordentligt. Jag ska ge några exempel.

Valeria Plame-affären. Ett av administrationens ”bevis” var ett förfalskat dokument som påstod att Irak hade försökt köpa råuran (”yellowcake”) av Niger. Det är därför George Bush Jr. I sitt tal till nationen sade att Irak hade köpt uran ”från Afrika”. Detta nämner Blix, till sin heder. Det han inte nämner är att den amerikanske diplomaten Joseph Wilson, som inför invasionen arbetade i Niger, skrev i en ledare i New York Times i juli 2003 att administrationen hade missbrukat informationen för sina syften. Följden blev att administrationen några dagar senare ”läckte” information om hans fru, Valeria Plame. Hon var en CIA-agent som då arbetade under täcknamn. Täcknamnet avslöjades i Washington Post av Robert Novak, vilket innebar att hon och hennes medarbetare utsattes för livsfara och de operationer hon medverkade i fick avbrytas. CIA-agenter talar inte ens om för sina familjemedlemmar vad de arbetar med, så detta är ett mycket allvarligt avslöjande. Flera höga personer (inklusive Cheney) ställdes inför rätta för landsförräderi, men såvitt jag vet har inte rättegångarna lett någonvart. Lewis ”Scooter” Libby, en av presidentens rådgivare, dömdes förvisso till 30 månaders fängelse, men benådades av president Bush.

Sanktionernas följder. Alla begriper att om en diktatur som Irak sanktioneras så drabbas inte landets ledare utan civilbefolkningen och diktatorns makt centraliseras ytterligare. Detta är ingen statshemlighet. Om diktatorn upprepade gånger visat sin likgiltighet inför befolkningens öde – som i Iraks fall – blir sanktionerna desto mer förkastliga. Tittar man vidare på vad som sanktionerats inkluderar det exempelvis sjukhusmaterial och skolmaterial. Sanktionerna är alltså ett mycket medvetet angrepp på civilbefolkningen och högst kontraproduktiva.

Civila bombningar. Uppemot 70% av bomberna som fälldes över Irak (ofta skedde bombningarna dessutom utan Säkerhetsrådets medgivande) träffade civila mål. Samma dag som kriget officiellt började (20:e mars) bombades ett elkraftverk som försörjde 1,2 miljoner människor, deras vattenreningsverk, m.m. Otaliga sjukhus och skolor ligger i ruiner efter bomberna. Det är helt enkelt inte acceptabelt, särskilt med all propaganda om ”kirurgiska bomber” och ”högprecisionsvapen”.

Användningen av utarmat uran av den amerikanska militären (möjligen även andra militärer). Det här ämnet förtjänar mer utrymme än jag har här, men är på alla sätt lika förkastligt som användningen av kärnvapen, möjligen ännu mer eftersom det görs i det tysta. Utarmat uran (Depleted Uranium, DU) är en restprodukt från kärnkraftverk. Det används som pansarbrytande material eftersom det har en dubbelt så hög densitet som bly. Dessvärre är det är mycket toxiskt och carcinogent (cancerframkallande) vilket bland annat har gett sjufaldiga ökningar i leukemifall och gjort groteska missbildningar till vardag i Irak. Dessutom har det en halveringstid på 4,5 miljarder år och är näst intill omöjligt att sanera, vilket innebär att det kommer finnas kvar i Irak för all överskådlig framtid.

Blix diskuterar inte någon av dessa punkter i sin 265 sidor långa bok, som ska föreställa en kritisk reflektion på Irak-kriget 2003. Som högste man vid UNMOVIC måste han uppenbarligen känt till allt detta och betydligt mer som jag inte känner till. Jag kan inte säga annat än att jag är mycket besviken.

Citat 1:

Jag tror att ansamlingen av en armé på nästan 300 000 man nära Irak och den annalkande varma årstiden gjorde att ett väpnat ingripande till slut blev oundvikligt. Man skulle inte ha kunnat dra tillbaka de väpnade styrkorna om det inte inträffat något mycket mer spektakulärt än det som faktiskt hände (till exempel att ungefär 70 missiler förstördes), inte heller skulle styrkorna ha kunnat stannat kvar sysslolösa i den allt hetare värmen och bara vänta på en anledning att invadera landet. De måste till slut anfalla.

Kommentar: detta är ett helt vansinnigt påstående. Det är som att säga att personalen i Auschwitz inte bara kunde stå sysslolösa, och gaskamrarna höll på att rosta, så de var tvungna att döda 9 miljoner människor.

Citat 2:

Det skulle vara värdefullt med en klausul som signalerade kraftfullt ingripande i de fall då irakierna var omedgörliga. Irak reagerade inte utan kraftfulla ihållande påtryckningar och skakade helt enkelt av sig ekonomiska sanktioner.

Kommentar: jag skulle inte vilja påstå att ”Irak skakade av sig ekonomiska sanktioner”. Det är befängt sagt, eftersom det rör sig om hundratusentals (möjligen miljontals) döda civila till följd av sanktionerna. Det hade varit en annan sak om han sade att Saddam och den irakiska eliten kom undan.

Citat 3:

[De] hävdade att det var de fortsatta dagliga angreppen av USA och Storbritannien i zonerna med flygförbud som orsakade problem. De sa att irakiska luftvärnsenheter måste försvara sig mot dessa dagliga angrepp som inte var sanktionerade av Säkerhetsrådet. För att skydda våra plan måste vi garantera att allierade bombningar i zoner med flygförbud drogs in när våra övervakningsplan befann sig i luften.

Kommentar: detta är ett exempel på exakt hur samarbetet såg ut. Irakierna bad att bombningarna – som inte hade internationellt stöd, utan skedde på USA:s och Storbritanniens initiativ – skulle upphöra så att de inte av misstag sköt ner ett FN-plan och råkade i ännu värre onåd (även helvetet har grader).

Citat 4:

Flera länders underrättelsetjänster, däribland den franska, var övertygade om att det fortfarande fanns massförstörelsevapen i Irak, men det fanns inga bevis som styrkte det.

Kommentar: hur kan de vara övertygade utan bevis? Detta är ett exempel på Hans Blix intellektuella akrobatism som återkommer på många platser i boken (och för all del i massmedia).

Citat 5:

USA:s administration hade ingen lätt uppgift framför sig. Man måste övertala tillräckligt många av Säkerhetsrådets medlemsstater för att lyckas få nio röster för resolutionen. Opinionsmätningar pekade på att 86 procent av tyskarna var emot ett krig i Irak, så därför var det föga troligt att den tyska regeringen skulle kunna förmås att ändra inställning. Den allmänna opinionen i Chile och Mexiko var också negativ till krig. Regeringarna i de afrikanska stater som var medlemmar av Säkerhetsrådet utsattes för påtryckningar inte bara av USA utan också av Frankrike, som var emot ett krig. […] Jag har inga dokument som ger bevis för de påtryckningar som regeringar och ambassadörer utsattes för av USA under denna kampanj. Men det var lätt att se att de av Säkerhetsrådets medlemsländer som vid denna tidpunkt var övertygade motståndare till ett väpnat ingripande, kände betydande obehag. Det fick mig att fundera över vad regeringar legitimt kan grunda sina röstningar i Säkerhetsrådet på.

Citat 6:

I början av september 2002 förklarade president Bush att satellitfotografier av en ny byggnad vid al-Furat, Iraks tidigare anläggning för anrikning av uran genom centrifugering, visade att man hade återupptagit atombombsprogrammet. ”Jag vet inte vilka fler bevis vi skulle behöva”, sa han. Han skulle faktiskt ha behövt fler. Irakierna inbjöd omedelbart pressen till anläggningen som visats på fotografierna och de dussintals journalister som fördes med irakisk eskort till anläggningen såg inga centrifuger. I senare rapporter från USA och Storbritannien nämner man inte längre fotografierna.

Citat 7:

Nu vet vi att även om den väpnade operationen i Irak var framgångsrik tycks den diagnos som föregick operationen – existensen av massförstörelsevapen – ha varit felaktig. Det är som om man vid kirurgi i syfte att avlägsna något elakartat skulle upptäcka att det inte finns något elakartat där.

Kommentar: detta är en befängd analog som visar noll insikt i följderna av ”det kirurgiska ingreppet” för civilbefolkningen. Kanske har Hans Blix och jag olika definitioner av ordet ”framgångsrik”.

Originaltitel: Disarming Iraq

Advertisements

~ av bookplanet på februari 29, 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: