Glaskupan (Sylvia Plath) [1963]

Översättargissning: Rätt! (kvinna) (Det var svårt, det behövdes 183 sidor innan jag klurade ut det.)
8point8.jpgglaskupan.jpg

Jag tyckte bra om den här boken. Den är för övrigt mycket känd. Den fick mig också att tänka på att jag inte läser speciellt många böcker av kvinnliga författare. Den tanken stör mig – inte för att jag vill vara politiskt korrekt, utan för att det är möjligt att det är nåt fel på mig, att jag inte ger kvinnliga författare en ärlig chans. Hisnande tanke. Egentligen ganska dumt. Kanske är det bara så att fler böcker är skrivna av män. Hur som helst, det tål att funderas på.

För att återvända till Glaskupan. Första kapitlet är mycket mycket bra, jag blev genast positivt inställd. Läsaren kastas direkt in i handlingen: 19-åriga Esther från landet har vunnit en månads vistelse i New York. Hon har redan varit där några dagar när hon berättar sin historia. Den är bestämd och allt är svart på vitt, utan att trassla alltför mycket i det förflutna. Hennes liv har allt man ska kunna förvänta sig – hon är ung, vacker, har vänner och en familj som bryr sig om henne, och nu är hon i New York (lantisdrömmen). Men Esther är trots den redan en cynisk och manipulativ person. Varken pojken som är förälskad i henne (Buddy), hennes bästa vän Doreen eller någon annan förstår henne och hon måste uppfattas av sin omgivning som frånvarande och annorlunda (mer om det senare). Det gör att det uppstår en omedelbar närhet när hon så öppet anförtror sig för läsaren. På det, och endast det sättet, påminner Glaskupan mig om flera andra bra böcker: Cigarett (Hagman), 101 Reykjavik (Helgason), Räddaren i nöden (Salinger) och Less than zero (Ellis). Skillnaderna är för stora att diskuteras här, men självklart är en stor skillnad att huvudpersonen här är en ung kvinna istället för en ung man. Hennes friheter är betydligt mindre. Dessutom är hennes familjebakgrund betydligt kärvare och hennes vänner färre än i de övriga böckerna (alla är klart läsvärda).

”Livet som det borde vara” är smärtsamt nära men utom räckhåll, och det är uppenbarligen något som saknas i hennes liv. Trots det lyckas hon åtminstone i början av boken upprätthålla ett skal, låtsas att det går som planerat. Paradoxalt (omoget?) nog anklagar hon andra människor för att leva dubbelliv; det är bl.a. en av anledningarna till att hon inte står ut med Buddy.

Hennes första tid i New York har varit bedrövlig. Förutom att hon inte känner sig hemma med någon av de övriga flickorna så är hela atmosfären mycket tryckt. Det är en varm sommar, men detta beskrivs i mycket negativa ordalag. Tillvaron i New York är hård, kvav, svettig, asfalterad, inkapslad och framför allt ensam (se citat 1 och 3). Dessutom finns en stark ovisshet inför framtiden (citat 4) som blir betydligt värre när hon kommer hem från New York och får veta att hon inte kommit in på skrivarkursen till hösten. Esther hör inte hemma någonstans och hon börjar tappa fotfästet ordentligt. Hon blir deprimerad och apatisk och försöker ta livet av sig med tabletter. Det misslyckas och hon hamnar på en sluten psykiatrisk avdelning.

Härifrån och fram till slutet tycker jag att boken tappar mycket glöd. Särskilt de två sista kapitlen är inte alls bra. Det slutar förvånansvärt odramatiskt med att hon går in till mötet där psyk-personalen ska avgöra om hon är redo att släppas ut (jag trodde hon skulle ta livet av sig). Det märkliga är att Esther blir bättre av behandlingen, trots att psyket beskrivs som en föråldrad institution med svamlande och självgoda läkare, sociopatiska patienter och sadistisk personal. Mest konstigt var det att hon faktiskt mådde bättre efter elchocksbehandling; ”glaskupan lyfte och hängde en meter ovanför mitt huvud” (det är andra gången ”glaskupan” nämns; se citat 5). Allt detta tyder på att hon var sjuk. Det förtar bokens budskap, eftersom jag trodde att hennes fångenskap och ensamhet berodde på att det var världen det var fel på. (Eller så tänker jag för rätlinjigt.)

En tanke till innan jag rundar av. Det finns mycket jag känner igen och kan identifiera med hos Esther; ibland är detaljerna kusliga. Till exempel påstår hon att hon inte varit fullständigt lycklig sen hon var nio (jag håller med, barndomens lycka är den enda fulländade lyckan), hon fascineras av och leker med en kvicksilverdroppe från en trasig termometer (precis som jag) och en hel del av hennes tankar och känslor har jag upplevt själv. Delvis är det förstås eftersom Sylvia Plath skriver med ett så levande bildspråk och närhet i texten. Men samtidigt känns det som att Esther hånler åt mig när jag påstår att jag förstår henne. Snarare skulle hon tycka att jag är som den hopplöse medicine studenten Buddy (som är förälskad i henne större delen av boken). Han som springer fram till henne när hon ramlar i skidbacken och med ”ett underligt, tillfredsställt uttryck” i ansiktet konstaterar att hon brutit benet, han som inte begriper sig på poesi, han som är enkelspårig, systematisk, ordentlig, inbilsk, självgod. Det är mycket obehagligt. Berättaren – oavsett hur nära läsaren kommer – förmedlar en känsla av total ensamhet.

 
Citat 1:

Det fanns inte en själ i korridoren. Jag öppnade dörren till mitt rum. Det var fyllt med rök. Först trodde jag att röken hade tagit form ur ingenting som någon sorts straffdom, men så kom jag ihåg att det var Doreens rök och tryckte på knappen som öppnade fönsterventilen. Fönstren var konstruerade så att man inte kunde öppna dem och luta sig ut, och av någon anledning gjorde detta mig rasande.

 
Citat 2 (sid 30):

Jag kände mig mycket nedstämd. Så sent som samma morgon hade jag blivit demaskerad av ingen mindre än Jay Cee, och jag kände nu att alla de obehagliga misstankar jag hade om mig själv visade sig vara berättigade och jag kunde inte dölja sanningen mycket längre. Efter nitton års jagande efter bra betyg och priser och stipendier av ena eller andra slaget, höll jag på att ge upp, sakta ner farten, för alltid dra mig ur kapplöpningen.

 
Citat 3:

När vi kom ut från de soligt upplysta kontorslokalerna på Ladies’ Day, var gatorna grå och ångade av regn. Det var inte den där sortens härliga regn som sköljer en ren, utan den sortens regn som jag föreställer mig att de måste ha i Brasilien. Det damp rätt ner från himlen i droppar stora som kaffefat och träffade de heta trottoarerna med ett fräsande som sände upp slingrande ångmoln från den glimmande, mörka asfalten.

Kommentar: hårt, mörkt, tryckande.

 
Citat 4 (om stenografyrket):

Problemet var att jag hatade tanken att överhuvudtaget arbeta för män. Jag ville diktera mina egna spännande brev. För övrigt verkade de där små stenografitecknen i boken som mamma visade mig precis lika jobbiga som t är lika med tiden och s är lika med det totala avståndet.

     Min lista blev längre.

     Jag var jättedålig på att dansa. Jag kunde inte sjunga rent. Jag hade inget balanssinne, och när vi var tvungna att gå på smal bom med armarna utsträckta och en bok på huvudet i gymnastiken ramlade jag alltid ner. Jag kunde inte rida eller åka skidor, de två saker jag allra helst ville göra, därför att de kostade för mycket pengar. Jag kunde inte tala tyska eller läsa hebreiska eller skriva kinesiska. Jag visste inte ens en gång var på kartan de flesta av de gamla avlägset belägna länderna befann sig som FN-representanterna framför mig kom från.

     När jag satt där i FN-byggnadens ljudisolerade hjärta mellan Constantin som både kunde spela tennis och simultantolka och den ryska flickan som kunde så många idiom, kände jag mig, för första gången i mitt liv, förfärligt otillräcklig. Problemet var att jag hade varit otillräcklig hela tiden, jag hade bara inte tänkt på det.

     Det enda jag var bra på var att få stipendier och priser, och den eran höll på att närma sig slutet.

     Jag kände mig som en kapplöpningshäst i en värld utan kapplöpningsbanor eller som en stjärna i collegefotboll som plötsligt konfronteras med Wall Street och en strikt kontorskostym, hans glansdagar har krympt ihop till en liten guldpokal på spiselhyllan med ingraverat datum, som datum på en gravsten.

 
Citat 5:

Om fru Guinea hade givit mig en biljett till Europa, eller till en jordenruntkryssning, skulle det inte ha gjort den minsta lilla skillnad, därför att var jag än satt – på ett skeppsdäck eller på ett gatukafé i Paris eller i Bangkok – skulle jag sitta under samma glaskupa och våndas i min egen skämda luft.

Kommentar: Detta är första gången ”glaskupan” nämns – sid 140 eller så. Det ligger implicit i hela boken. Jag beundrar författare som inte behöver vara explicita. Mer om det en annan dag.

 
Originaltitel: The Bell Jar

Advertisements

~ av bookplanet på mars 19, 2008.

2 svar to “Glaskupan (Sylvia Plath) [1963]”

  1. ”How I wish I had a Sylvia Plath”

  2. Jag är ledsen, förlåt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: