Mörker, ta min hand (Dennis Lehane) [1996]

Översättargissning: Rätt! (man)

4point.jpgmorker-ta-min-hand.jpg

Nu börjar jag tappa tron på Lehane. På sätt och vis är det skönt, eftersom thrillers inte är min genre. På ett annat vis är det förlagets fel; Albert Bonniers har nämligen skött hans böcker katastofalt. Här är den ordning de skrevs i:

  • 1994 – En drink före kriget (A Drink before the War)
    1996 – Mörker, ta min hand (Darkness, Take My Hand)
  • 1997 – Ingenting är heligt (Sacred)
  • 1998 – Gone, Baby, Gone
  • 1999 – Svart nåd (Prayers för Rain)
  • 2001 – Rött regn (Mystic River)
  • 2003 – Patient 67 (Shutter Island)
  • 2006 – Coronado (inte översatt till svenska)

De första fem är delar av en serie om privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Det idiotiska är att Bonniers har gett ut dem i denna ordning:

  • (2001 – Rött regn)
  • (2003 – Patient 67)
  • 2004 – Gone, Baby, Gone
  • 2005 – Svart nåd
  • 2005 – En drink fore kriget
  • 2007 – Mörker, ta min hand
  • 2007 – Ingenting är heligt

Hur som helst. Mörker, ta min hand är alltså den tredje boken i serien som jag läser, men endast den andra i kronologin. Trots det är den uttjatad. Jag tyckte faktiskt redan när jag läste Svart nåd att det var idiotiskt att skriva en thrillerserie. Den stora skönheten i Lehanes böcker är ödesmättnaden; det som finns i bakgrunden redan i barndomen och sedan välver mörka moln över karaktärernas liv och bestämmer vilka vägar de väljer, om de alls får leva vidare eller om deras öde leder till deras död. Lehane lämnar karaktärerna vid det sista vägskälet (öppna slut är bra slut). Det gällde för Rött regn i allra högsta grad, det gällde Patient 67 och det gällde Gone, Baby, Gone (mina tre favoriter). Den här idén blir förstås meningslös om det bara fortsätter komma nya böcker. MEN. Som synes av den första listan slutade Lehane skriva om Kenzie och Gennaro i och med Svart nåd. Han avslutade den historien (om än mycket dåligt) men fortsatte sin karriär med att skriva två extremt bra böcker. Så det är en illusion att Lehane bara fortsätter mjölka pengar ur serien, att han har stagnerat – men jag kan inte släppa den tanken. Jag måste vrida och vända listorna i huvudet och ta hänsyn till i vilken ordning Lehane skrev böckerna för att rättvist kunna bedöma dem. Allt på grund av en pappskalle på förlaget som inte nappar på Lehane i tid (1994!).

För att säga något om boken i sig. Den är betydligt våldsammare än de övriga – vilket är märkligt, författare brukar ju stegra våldet när de får brist på idéer – vilket jag därför inte alls tyckte om. Ännu en märklig sak är att Kenzie och Gennaro redan här har haft en lång historia bakom sig (de var ett par, nu är de kollegor). Det är inte värt att gå in på handlingen; den är för klyschig för det. Det är också en hel del stavfel i den (kuriosa).

Den är helt enkelt för mycket, på många plan. Skurken är för mycket, hjältarna är för mycket, romantiken är för mycket, våldet är för mycket, humorn är för mycket, slutet är för mycket. Paradoxen är att det oftast är uppföljare som är för mycket. Jag är ställd. Det här är förvisso Lehanes sämsta bok vad jag vet. Klart är dock att hur dåligt han än skriver, är han fortfarande bäst i världen på thrillers/deckare.

“’Om Gud är god, varför har vi i så fall en så väl utvecklad förmåga att känna smärta? Våra nervers uppgift är att varnas oss för fara: det är den biologiska orsaken till smärta. Men inte desto mindre är vi förmögna att känna smärta långt bortom den gräns som behövs för att varna oss för förestående fara. Vi är förmögna att känna obeskrivbar smärta. Och det handlar inte bara om att vi besitter denna förmåga, vilket alla djur gör, utan vi är därtill utrustade med den mentala förmågan att gång på gång genomlida denna smärta känslomässigt och fysiskt. I detta avseende är vi unika bland djuren. Kan det bero på att Gud hatar oss så till den milda grad? Eller älskar Han oss så till den milda grad? Och om inte något av dessa alternativ är svaret, utan det i själva verket handlar om en slumpartad felkodning i vårt DNA, är då inte poängen med all denna smärta att Han vill kunna härda oss? Att han vill göra oss lika likgiltiga för andra människors lidande som Han själv är? Och borde vi inte då efterlikna honom, såsom John gör – och utan skrupler hänge oss åt och förlänga och fördjupa denna smärta och vår förmåga att åsamka andra individer detta lidande? John menade att det är själva kärnan i renheten.’”

Dolquist harklade sig. ”Slut på citat.”

Kommentar: Förutom att avsnittet är lite taffligt skrivet/översatt och innehåller en del motsägelser (om det var en slump att vi kan känna så stor smärta var det knappast ”Guds” avsikt) är det intressant. Det kommer från en seriemördare som försöker rättfärdiga sig.

Originaltitel: Darkness, Take My Hand

Annonser

~ av bookplanet på april 2, 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: