Jag minns att jag sprang (Ron McLarty) [2004]

Översättargissning: Rätt! (kvinna)

Nu tycker jag mycket bra om den här boken. Den började så tvivlande och anonymt, men jag förstår nu att det fanns en tanke bakom det också. Jag lärde mig faktiskt att uppskatta osäkerheten och tvetydigheten hos huvudkaraktären Smithy (jag som brukar ha svårt för människor som inte kan säga vad de vill rakt ut). Ett skäl till det är att mycket av boken ligger så implicit och outtalat / oformulerat. Och vem har inte känt orden stocka sig? I vissa sammanhang kan jag identifiera mig precis med Smithy. T.ex. när människor börjar prata om matlagning, eller arkitektur…

Handlingen är att 43-årige Smithys föräldrar dör i en bilolycka, och Smithy börjar cykla på sin barndomscykel. Det slutar med att han cyklar runt USA, bort från sitt stökiga liv. Det är inte så enkelt som att han cyklar bort från sitt gamla liv. På många sätt blir han som han var en gång tidigare – en ”löpare”. Han gör också upp med minnet av sin syster vars tvångsföreställningar och röster i huvudet skadade Smithy och hans familj och berövade honom en lugn barndom (den förlusten är ett av de ämnen som Smithy själv är för godhjärtad för att diskutera, men som man kan läsa mellan raderna).

Boken blir som sagt successivt bättre (eller om jag blev successivt bättre) och har mycket bra driv i sig; d.v.s. man lägger ifrån sig den och känner att man har kommit någonstans. Slutet är förutsägbart men på ett bra sätt – kärleken som har byggts upp mellan Smithy och hans barndomsvän Norma (via telefon under hans galna resa) är fin och slutet är väldigt lämpligt. Apropå slutet är det förresten ironiskt att Stephen King verkar ha tagit författaren McLarty under sina vingar – King som själv aldrig skrivit en vettig avslutning.

En anledning till att jag tycker bra om den är förresten att den liknar Douglas Couplands alldeles fantastiska Livet efter Gud, måttstocken som jag bedömer alla andra böcker efter. Bägge handlar om medelålders personer som bryter upp (med sig själva) och ger sig ut i USA för att söka svar, och bägge är mycket insiktsfulla och visa, även om Livet efter Gud fortfarande är i en klass för sig. Påminner också lite om Forrest Gump; med det tvångsmässiga springandet / cyklandet, skägget och allt. D.v.s. är i mycket gott sällskap.

Originaltitel: The Memory of Running

Advertisements

~ av bookplanet på juli 23, 2008.

Ett svar to “Jag minns att jag sprang (Ron McLarty) [2004]”

  1. […] Bokus och Adlibris. Några andra som har skrivit om boken: SvD, dagensbok.com, Sandras läslogg och bookplanet. Bokens författare/redaktör: McLarty, Ron. Relaterade ämnen: Anhörig, Kärlek, Psykisk […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: