Mariamne (Pär Lagerkvist) [1967]

Det var ett tag sen jag hade läslust sist, böckerna får ett skimmer då. Men Lagerkvists böcker är verkligen säregna. Det som framförallt slår mig med Mariamne är berättaren, som sticker in underliga kommentarer här och var i texten. Det är en berättare utan namn eller kropp, men likväl av kött och blod – med ett jag, men ändå inte.

Boken handlar om förhållandet mellan kung Herodes och Mariamne, en ‘kärlek’ mellan två stereotyper. Herodes är en ökenmänniska – en våldsam halvbest som bara älskar sig själv och vars eviga krigskampanjer fungerar som andrum bort från Mariamne (istället för tvärtom). Krig är det enda han vet, och hans kärlek är krigisk.

Silverklädda Mariamne är sval och spröd. Hon blir Herodes maka av omtanke för andra, men börjar tycka synd om Herodes. Det blir hennes undergång. Men älskar honom, gör hon aldrig. Och för Herodes är det obegripligt, förödmjukande och oförlåtligt.

En märklig sak är tidsperspektivet. Bara på några få ställen i boken använder Lagerkvist någon slags tidsenhet (dagar/veckor, osv). Jag får för mig att de flesta böcker bygger på en ganska stram kronologisk ram, att handlingen drivs med klockan så att säga, eller åtminstone får läsaren översikt över tidsförloppet. Här är handlingen byggd av korta, kärnfulla sekvenser med mötena mellan Mariamne och Herodes, och med kriget parallellt beskrivet (då de är åtskilda från varann).

Just eftersom sekvenserna är så korta och kärnfulla får de en alldeles speciell tyngd. Bara det viktigaste är nedskrivet. Samtidigt, i bjärt kontrast, uttrycker berättaren ambivalens och osäkerhet. Jag tror säkert att ordet ‘kanske’ används hundratals gånger i boken.

Det var ju ett lastbart liv kunde man säga. Men kanske inte riktigt av det skäl som man mente bland folket. Kanske var det syndfullt mest därför att det var så glädjelöst. Det måste ju vara ett tomt och glädjelöst liv när till och med kärleken är ond.

Fast också grymheten för väl med sig ett slags glädje.

Ibland vänder sig berättaren till läsaren med direkta frågor! Det är lite obehagligt hur nära inpå skinnet den kryper. Sådana saker riktar förstås texten mot läsaren, det är svårt att lägga ifrån sig boken. Och mot slutet avslöjar berättaren liksom i förbigående att Mariamne kommer att dö (precis så). Som om han bara vore en observatör. Men samtidigt funderar han högt över Mariamne och Herodes karaktärer och deras handlingar, gör jämt och ständigt underliga anmärkningar. Dessutom upprepas vissa meningar som mantran, exempelvis står det minst på fem ställen att Herodes var en ökenmänniska och stjärnorna högg sina spjut i hans ensamma ökensjäl. Som om dessa sanningar vore det centrala (vilket de ju är). Boken börjar och slutar med samma stycke;

När den store konungen Herodes levde sitt liv här på jorden var han en mäktig man vilkens like kanske inte har funnits. Så trodde åtminstone han själv. Och kanske hade han rätt. Han var en bild av människan, hon som uppfyller jorden men vars släkte engång skall utplånas från den och såvitt man kan förstå inte kommer att lämna något minne efter sig.

Vilket åter för tankarna till en klassisk grekisk / biblisk saga (‘bild av människan’). Det är också en liten pik till Herodes fåfänga natur. Men jag tolkar stycket som att Herodes får representera mannen (många män tror ju att de är unika). Kanske mer än bara en bok om förhållandet mellan man och kvinna är det en bok om mannens våldsamma natur och hans oförmåga till kärlek. Kanske.

Trots allt är det uppenbarligen ett ‘jag’ som berättar (se sista citatet). Med ett ord: berättaren är en riktigt underlig figur.

Hon var ju en mycket lite självuppfylld människa. Det kunde man inte säga om honom, som byggt denna helgedom åt sig. Hon var visserligen kanske försjunken i sig själv, levde i sig själv. Men på ett helt annat sätt än han. Kanske var hon i själva verket inte religiös. Eller kanske var hon det utan att veta om det. Liksom hon var god utan att vara medveten om det, utan att tänka över det. Kanske var det så?

Kanske behövde hon inget tempel?

[…]

För att vara en så ovanlig och man kan väl säga egendomlig människa var det underligt hur lite hon visste om hurudan hon själv egentligen var. Och hur lite hon brydde sig om det. Hur lite hon skulle ha brytt sig om det, får man väl säga, ifall hon kommit att tänka på det.

Kanske ligger det mycket i detta att hon var som ett träd. För ett träd vet ju ingenting om sig själv. Och ett träd är en hemlighet. Kanske en stor hemlighet. Men själv vet det ingenting om detta. Det är en hemlighet också för sig själv.

[…]

Det blev mer och mer tyst mellan dem och han undvek så mycket som möjligt att visa att han hade något behov av henne, fast det var svårt för honom att tvinga sig till det. Till slut kom han henne inte längre nära, begärde henne inte.

Att han älskade henne visade han på detta sätt.

[…]

Men Herodes behövde ett tempel. För han var en ökenmänniska. Och i öknen reste han ett tempel över sig själv.

Bara över sig själv? Bara för att förhärliga sig själv?

Det kan jag inte säga. Det vet jag inte.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker såpass bra om den här boken. Handlingen är inte ny, budskapet är inte nytt.  Men när jag läser bra författare är det inte bara så att jag sugs in i handlingen, det infinner sig en slags trygghet som när man sätter sig bakom ratten i en dyr bil. Man är på väg nånstans, det finns en tanke bakom (och i värsta fall kan man sälja skiten). Skämt åsido, kanske är det såhär:

Ibland kan jag tycka att jag har för höga krav på författare; att alla har sitt, egna budskap. Men ju äldre jag blir, och när jag läser författare som Lagerkvist inser jag att författarskap är precis som andra hantverk. Det finns teknik, erfarenhet, träning och ambition bakom bra böcker. Alla texter har ett budskap, förvisso, men numer har de flesta samma budskap till på köpet uttryckt på nästan identiska sätt. Författarteknik, den bortglömda konsten, handlar om att bryta mönstret även om budskapet är gammalt, beröra läsaren på ett nytt sätt. Med det perspektivet förstår man vad dagens kända författare är för några; vilka pinsamma, självnöjda dårar de egentligen är.

Advertisements

~ av bookplanet på oktober 3, 2008.

2 svar to “Mariamne (Pär Lagerkvist) [1967]”

  1. Läste precis ut boken i en sittning. Fin analys av den, tack för den! Pär Lagerkvist var verkligen speciell. Tänkte läsa om Dvärgen nu, som jag sträckläste och älskade under gymnasietiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: