Bödeln (Pär Lagerkvist) [1933]


Det är märkligt att i alla Lagerkvists böcker som jag läst tidigare (Barabbas, Mariamne, Dvärgen) är det en udda manlig, historisk (ofta våldsam) karaktär som är huvudperson. Författarstilen går igen i dem och de är allihop väldigt korta romaner. Jag tycker Bödeln är den minst utvecklade och tyvärr tråkigaste av de fyra, men den har sina ljuspunkter också. Jag läste den en regning morgon när pendeltågen till Huddinge alla varo försenade…

Boken börjar i ett värdshus för ett par sekel sedan, där bödeln sitter vid ett halvskumt bord och människorna som sitter vid borden omkring honom dricker och berättar historier om bödlar och hur de är i samhang med djävulen själv. Men en del historier förtäljer om bödlarnas goda, mänskliga sidor. En av gästerna berättar om hur man, då han var ett barn, upptäckte att han hade en förbannelse över sig. Förbannelsen innebar att han skulle växa upp och dö för en bödels hand (det vill säga slå in på fel vägar), så hans mor gick med honom till bödelns hus och bönade att han skulle häva förbannelsen. Till slut gav bödeln med sig och lät pojken dricka ur hans hand, vilket skulle rädda honom undan galgen. Så visst fanns det gott i bödlarna också.

Och bödlarna hade hus som vanliga människor, även om de allt som oftast fick offra kärleken. I mitten av boken finns en passage om en bödels familj. Hans hustru blir bränd i pannan (liksom bödeln själv) med bödelsmärket. När hon så föder deras barn i gryningen en dag är bödeln ute på jobb. Det visar sig sig att även barnet bär bödelsmärket, så hon stryper det. När folk får höra om det blir hon dömd att begravas levande, vilket faller på bödelns lott att utföra (se citat 2). Så till och med sin älskade är han beredd att döda, för människornas skull (även om orden mörda/döda används väldigt sällan i boken för att beskriva hans jobb).

Så här långt i boken har bödeln inte sagt ett ord, knappt lyft blicken från bordet. Men så plötsligt flyttas handlingen fram i tiden, till en jazzklubb (i USA?) med en ’negerorkester’ som besökarna dansar till. I klubben sitter bödeln ensam vid ett bord, men den här tidens människor verkar ha tappat den respekt och rädsla de förr hade. Nu hyllas han som en hjälte, som en budbärare för den rena ideologin. Med ett par repliker från människorna markerar Lagerkvist stämningen; alla som inte inser hur viktig ”ideologin” är för mänskligheten måste övertygas med våld, våld är det enda civiliserade, m.m. Det är en fin förskjutning i tiden, välskrivet.

När så ’negerorkestern’ tar en paus för att äta och sätter sig vid de vitas bord blir det lynchstämning (en av gästerna nämner faktiskt lynchning, vilket pekar ännu mer mot USA) – hur vågar de?? Tror de att det här är en apbur?? Det blir slagsmål och orkestermedlemmarna slås blodiga men tvingas upp på scen för att fortsätta spela. Nu spelar de en ursinnig musik – något liknande har aldrig hörts förut – men de vita fortsätter dansa som om ingenting. Och äntligen tar bödeln själv till orda. Han säger att människorna har lämpat över det smutsigaste byket på hans axlar, och att han är trött på att bära det. Inte med ett ord låter han antyda att han själv skulle vara en våldsam person eller att han skulle ha njutit av det (vilket skiljer sig från dagens syn på bödlar). Man kan väl knappast ens kalla honom en ”person” eftersom han så tydligt tar avstånd från mänskligheten (citat 4 och 5, längre ned). Gång på gång återkommer han till att han rentav är människornas riktige frälsare. Den så kallade Kristus var en patetisk figur, som bödeln korsfäste för egna händer. Han konfronterar till och med ’gud’ som en jämbördig. Man ska alltså inte göra misstaget att tro att bödeln är en vanlig människa. Han är sina handlingar, de som människorna tvingat på honom, därför att de själva är för veka för att utföra dem. Människorna glorifierar och ser honom som en del av den nya ideologin men har ingen aning om vad de har krävt av honom. I tusentals år har han tigit och ”gjort allt” för människorna – nu har han fått nog.

När jag läste boken var jag säker på att det var nazisterna i Tyskland som han syftade på, men jag är inte så säker, eftersom boken kom ut redan 1933. Det är förstås inte alls omöjligt, och det vore otroligt klarsynt av Lagerkvist om det är så.

Boken börjar bra men är lite banal, speciellt när bödeln plötsligt avlossar sin monolog. Det är ok, böcker får vara banala – jag tycker de framstår som barnsliga när de istället för att väva in budskapet måste avsätta separata passager åt det. Som en tonåring som får ett utbrott vid frukostbordet, i öronskärande falsett. Just därför vore det intressant att veta vad Lagerkvist egentligen syftar på; ibland helgar målet medlen. Allt som allt var den ändå fin, mycket läsvärd.

Citat 1:

Jag säger bara tvi för den lede! För det är han som är i allt som kommer från det hållet, tro ni mig!

Äsch, prat. – – I pratar bara lort i afton. Jag gitter inte höra längre på ert snack.

Citat 2:

Ja hon lär ha sagt att när hon hade fött och fått så mycket krafter tillbaka att hon kunde ta lite hand om det och stryka bort blon från ansiktet så såg hon att det hade ett födelsemärke i pannan, och det var en galge det. De hade ju bränt henne, och vid den tid då barnet blev till i henne, förstås, och det hade svitt och pinat henne så, sa hon. Och hon ville inte barnet skulle leva här i denna världen, ska hon ha sagt, och att det redan satt sitt insegel och att hon älskat det så, och mycket annat, det var ingen reda i vad hon sa, hörde jag, och hon var ju född till illgärningar, stackaren, det var ju tydligt.

Det var då synd på henne, tycker jag.

Det var det allt ändå, må jag säga.

Ja, så hon blev då dömd till å levande begravas för det var ju inte lite brott hon fått på sitt samvete till slut, och han fick själv skotta igen. Det var jag med och såg på förresten, och det var inte så lätt för honom förstås, för nog hade han älskat henne alltid, det är säkert det, om han väl än inte kunde göra det nu efter det gruvliga hon hade begått. Han stod och såg på hennes granna kropp när den försvann under skovlarna och ansiktet väntade han med så länge han kunde. Hon mälte inte ett ord hela tiden, de hade väl tagit adjö av varandra förut, kan jag tro, men låg där och såg på honom med sin kärleksfulla blick. När han till slut blev tvungen kasta över ansiktet med, vände han sig bort. Nej, det var inte gott för honom. Men han fick ju lov göra det, för domen var sån.

Citat 3:

[…] Människohav har jag piskat till blod och deras oroliga brus har jag tystat för evigt. Åt siare och frälsare har jag rest kättarbålet. Människolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jag gjort åt er.

Ännu kallar man mig och jag kommer. Jag ser över landen – jorden ligger febrig och het och i rymden hörs skrin av sjuka fåglar. Då är det ondas brunsttid inne! Då är bödelstid!

Citat 4:

Redan som barn hade han förstått att han skulle lida och dö för mänskorna. Han berättade mycket om sin barndom, som de alltid gör, om ett land som han kallade Galiléen och där det skulle vara så underbart – det säger de alltid. Där var fullt med liljor i bergen om vårarna, och när han stått ibland dem och sett sig omkring på de ljusa markerna hade han förstått att han var Guds son. Han var en stackars dåre kom jag snart underfund med när han fått tala en stund.

[…]

Nej. Han var ingen frälsare. Hur skulle han duga till det! Han hade händer som en halvutväxt yngling, det var ynkligt att slå i spikarna och söka få in dem mellan de spinkiga benen. Jag undrade hur de skulle hålla att hänga i. Hur skulle en sådan kunna frälsa mänskorna!

Kommentar: andra meningen markerar tydligt att bödeln har varit med om ”frälsare” förut, och att det inte var något märkvärdigt med denna. Lagerkvist skriver mer om Kristus korsfästelse i Barabbas (min favorit).

Citat 5:

Jag lämnade jorden och gav mig ut i himlarna, där det åtminstone inte är kvavt och jolmigt omkring en. Jag gick och gick, vet inte hur länge jag höll på. Han bodde fruktansvärt långt borta, Gud.

Äntligen såg jag honom trona hög och mäktig framför mig i himmelsrummet. Jag gick närmare och steg framför honom och ställde min blodiga bila mot hans tron. – Jag är led vid mitt värv! sade jag.

Har jag inte snart skött det länge nog! Du får befria mig från det nu!

Men han såg bara ut i rymden, orörlig och som förstenad.

[…]

I dag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande åt honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hårda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ur sten.

Jag stod där i tystnaden och kylan och kände evighetens vind isa genom mig. Det fanns ingenting att göra. Ingen att tala med. Ingenting. Jag fick ta min bila igen och gå tillbaka samma väg.

[…]

Jag längtar efter den tid då ni skall vara utplånade från jorden och min arm äntligen skall få sjunka. Inga hesa röster skall ropa längre upp mot mig, jag står där ensam och skådar mig omkring, förstår att allt nu är fullbordat. Och jag går ut i det eviga mörkret, med min blodiga bila slängd kvar efter mig på den öde jorden, till minne av det släkte som levde här!

Kommentar: sista stycket är likt inledningen och avslutningen på Mariamne; där det också pratas om mänsklighetens utplåning och huvudpersonens avvikelse från människorna.

Annonser

~ av bookplanet på oktober 28, 2008.

3 svar to “Bödeln (Pär Lagerkvist) [1933]”

  1. […] Jag lyckas läsa samma bok två gånger, och har däremellan alldeles glömt att jag läst och recenserat boken. Dessutom råkar det vara en av de mest välbesökta recensionerna på sidan. Katastrof. Borde […]

  2. Lagerkvist skrev Bödeln efter en resa i Tyskland 1933. Han skrämdes av nazismens framfart som var klart synlig redan då.

    • Du har förstås helt rätt, Denny. Jag var ung och dum då jag läste Bödeln första gången. Läs hellre min nyare recension.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: