Cancerkliniken (Alexander Solsjenitsyn) [1968]

Det här var en lämplig bok för mig just nu. Symboliken är tillräckligt enkel för att till och med jag ska begripa den, disträ som jag är… Men inte för enkelt, så att det blir banalt.

Det finns tre intressanta infallsvinklar:

  • sjukdom vs hälsa (1)
  • Stalins Sovjet vs folket (2)
  • läkare vs patient (3)

Mer om dessa senare. Hela boken utspelar sig på en klinik för cancersjuka (…) någonstans utanför Ryssland, år 1955 (d.v.s. 2 år efter Stalins död). Huvudpersoner är Rusanov och Kostoglotov. Rusanov är en duktig stalinist, han skulle sälja sin mor om det gagnade revolutionen. Han har dessutom någon slags hög position i samhället, vilket gör att han försöker mästra de andra sjuka på kliniken när de ”hädar” revolutionen. Han kommer till kliniken med en stor knöl på halsen, och behandlingen på honom är framgångsrik. Kostoglotov är en deporterad f.d. soldat, ständigt i uppror mot auktoriteter, och betydligt mindre dogmatisk än Rusanov; mer mänsklig. Han blir också friskförklarad mot slutet av boken (minns ej var hans tumör satt), men får veta att det inte dröjer mer än ett par månader innan metastaserna manifesterar sig igen. Trots det är han lycklig för att han får se ”ännu en vår”.

Författare är luriga ibland. Men jag skulle nog tro att Solsjenitsyn själv sympatiserade betydligt mer med Kostoglotov än Rusanov – det gör man definitivt som läsare. Det närmaste Rusanov kommer att uttrycka livsglädje är hans pedantiska belåtenhet när saker och ting går som planerat, enligt lagen – när samhällsfiender får sitt rättmätiga straff, etc. Å andra sidan har han aldrig fått slita med egna händer. Kostoglotov är livlig, kan inte bli mätt på det vackra i livet. Han har krigat för sitt land men har nu hamnat här, deporterad och cancersjuk. Båda har ”fallit”, men på helt olika villkor och med helt olika syn på sin situation.

~~~~ sjukdom ~~~~

Man föds ensam och man dör ensam. Men man är också sjuk ensam. Man kan aldrig förmedla sin smärta och sin sjukdom till en annan människa med ord.

Men hela den enade exemplariska familjen Rusanov med ett par äldre och ett par yngre barn, hela deras ordnade tillvaro, deras oklanderliga våning, möblerade utan tanke på kostnad – allt detta hade under loppet av några dagar avskilts från honom och hamnat bortom, på andra sidan – tumören. De levde och skulle fortsätta att leva, hur det än gick med fadern. Hur de än nu oroade sig och bekymrade sig och grät, så reste sig tumören som en vägg framför honom och på denna sidan om väggen befann han sig ensam.

Förvisso ensam, men Rusanov begriper ändå inte att alla sjuka är lika inför döden. Mest av allt är det det som gör honom så osympatisk; hur han ser ner på sina medpatienter. Men sjukdomen biter lite grann på honom, gör honom ”naturligare” (vilket märkligt ord i sammanhanget! – man anar nästan skadeglädje).

I och för sig var detta naturligtvis en förnedring, ett ödets hån: att lägga Rusanov mellan två deporterade. Och sådan som Pavel Nikolajevitj varit, innan han hamnat på sjukhuset, skulle han ha gått och ställt en principfråga om detta. Skulle verkligen arbetarnas ledare och skumma samhällsfarliga element blandas på detta vis? Men under dessa fem veckor, när han dragits omkring av tumören som av en metkrok, hade Pavel Nikolajevitj blivit godmodigare eller kanske naturligare. […]

I kontrast till Rusanov gör Kostoglotov uppror mot sin sjukdom; han förvarar sina kängor under sängen (mot klinikreglerna!) för att kunna ta sina dagliga promenader, han flirtar med sjuksystrar och läkare, ifrågasätter behandlingen, m.m. Kanske är det inte alltid livsglädje, ibland är det också bråkmakeri för sakens skull – vanor från lägret.

~~~~ Stalin ~~~~

Samtidigt som boken utspelar sig på kliniken inträffar viktiga förändringar i samhället utanför. Förändringar börjar ske i landet. Högsta domstolen byts ut och något otänkbart inträffar: på två-årsdagen av sin död nämns Stalin knappt i tidningen (till Rusanovs förskräckelse).

Såhär säger svårt sjuke Sjulubin, en man som själv valde tystnaden och lydnadens väg, om att folket trodde på ”ändamålet” (kanske är det hans bekännelse, men jag hittar ingen självförebråelse, inte heller Kostoglotov kan klandra honom för att han räddade sitt skinn):

– Hur många var det som trodde? Hur många var det som inte förstod? Jag talar inte om unga pojkar. Men att gå med på att hela folket plötsligt blev svagsint – det kan jag inte, det gör jag inte! Förr i världen kunde det hända, att husbonden stod på trappan och predikade, och bönderna flinade försiktigt i mjugg åt ohnom, och husbonden såg det liksom förvaltaren vid hans sida. Men när tiden var inne att buga – så gjorde alla det ”som en man”. Och detta skulle alltså betyda att bönderna trodde på sin husbonde, va? Men vem måste man då vara för att tro? – Sjulubin började plötsligt bli irriterad, ja, arg. Han hade ett sådant ansikte som hela tiden är i rörelse, förändras, förvrids av starka känslor, inte ett drag förblir i vila. – Så alla professorer, alla ingenjörer blir sabotörer, och det tror man? Så de bästa kompanicheferna från inbördeskriget blir tyskjapanska spioner, och det tror man? Så hela Lenins garde blir ett degenererat pack, och det tror man? Så alla hans vänner och bekanta blir folkets fiender, och det tror man? Förlåt, men då är man själv en dumbom? Inte kan väl ett helt folk bestå av dumbommar? Ni får förlåta mig! Folket är klokt, men det vill leva. De stora folken har följande lag: det gäller att överleva och bli vid liv! Och när historien frågar vid graven för var och en av oss, vem var bäl han? – då är det bara att välja Pusjkins ord:

Vilken avskyvärd tid, vilken vämjelig stund

ty varje människa i sin grund

är förrädare, despot eller fängelsekund.

Och om man är lite trög (som jag) finns det en ganska tydlig parallell fram emot slutet av boken:

Gode gud, det var då också på tiden! Hög tid, vad annat! När en människa dör av en tumör, hur kan väl då ett land leva, som är täckt av arbetsläger och deporterade.


~~~~ läkare ~~~~

Patienterna är, som alltid, chanslösa mot läkarnas makt. Men Kostoglotov är inte dum, och han finner sig inte i det. Han vill veta mer om sin sjukdom. Under ett nattpass söker han upp sjuksystern Zonja och bokstavligen sliter till sig kunskapen (boken) hon har i händerna, där det står om hans sjukdom och varför han får en viss behandling, bieffekter, m.m. Kunskap är makt, även om klyschor är tråkiga.

Om läkarnas grymma (okontrollerade) strålbehandling och patienternas försvarslöshet:

Och genom den blottade delen av maghuden, vidare genom skikt och organ, som deras ägare själv inte visste namnet på, genom tumörens omkrets, genom magen eller tarmarna, genom blodet, som flöt genom artärer och vener, genom lymfan, genom cellerna, genom ryggraden och de revbenen och därtill genom ryggens hudlager och kärl, vidare genom britsens beläggning, genom golvets fyra centimeter tjocka plankor, genom trossbottnen och vidare, vidare ner i själva stengrunden eller i jorden – strömmade hårda röntgenstrålar, skälvande vektorer av elektriska fält och magnetfält, ogripbara för det mänskliga förståndet, eller mer begripliga kvantprojektiler, som förstörde och frasade sönder allt som kom i deras väg.

Patienterna är patetiska och hjälplösa:

Men här i kliniken, ännu när man sög på syrekudden, när man knappt kunde vrida på ögonen, så sökte man hela tiden med tungan bevisa; jag kommer inte att dö! Jag har inte cancer!

De var som hönor. Var och en av dem väntade ju en kniv mot strupen, men de bara kacklade och bökade efter mat. Man tog bort en och skar halsen av den, men de andra bara fortsatte att böka.

Ironiskt nog blir en av de bästa läkarna själv cancersjuk (möjligen till följd av hennes enorma röntgenexponering i samband med behandling av andra – ännu mer ironiskt). Det är lätt att glömma att läkare är människor (även för vissa läkare):

De samtalade som vänner vilka träffats under en vetenskaplig sammankomst. Men när hon nu kommit och bekänt en sjukdom liksom ett brott, så hade med ens bandet av jämlikhet dem emellan brustit! Nej, inte av jämlikhet, jämlikhet kunde man aldrig uppnå med en lärare; det var mer avgörande än så. Genom sin bekännelse hade hon stängt sig ute från det adliga läkarståndet och flyttat över till patienternas beroende skattebondestånd.

Ordet ”brott” sticker ut i ovanstående stycke. Även på andra håll jämförs kliniken med fängelser; inte minst när Kostoglotov friges/friskförklaras (hälsa = frihet, sjukdom = beroende).

~~~~ slutet ~~~~

Boken trappas upp inför slutet. Rusanovs historia släpps av berättaren 50 sidor från slutet för att helt fokusera på Kostoglotovs återkomst till det friska samhället. Rusanov släpps av i en speciell scen, som fick mig att haja till. Det ironiska är förstås att läsaren förmodligen uppfattar Kostoglotov som betydligt trevligare än Rusanov…

De for iväg, passerade ännu här och var genom stänkande vattenpölar och vek av runt hörnet vid ortopeden. Där gick en skranglig patient och promenerade utan all brådska mitt i vägbanan i grå morgonrock och kängor.

– Nå, ta och tuta ordentligt på honom! hann Pavel Nikolajevitj få fram, då han fick syn på honom.

Lavrik tutade till skarpt och kort. Den skranglige drog sig häftigt undan och vände sig om. Lavrik gasade på och passerade honom på tio centimeters avstånd.

– Jag gav honom namnet ”Ogloeden”. Om ni bara visste vilken otrevlig, avundsjuk typ det är.  […]

Under sin sista dag på kliniken blir Kostoglotov hembjuden av ‘Vega’, den kvinnliga läkare som han blivit fäst vid (förälskad i), eftersom han inte har någonstans att stanna tills hans tåg går. Som en del i behandlingen har han fått kvinnliga könshormoner, med följden att hans potens har försvunnit. Hela dagen velar han fram och tillbaka om han ska besöka Vega eller inte. Till sist beslutar han sig för att ge sig iväg, men skickar henne en skriftlig kärleksförklaring. Det är inte riktigt klart för mig varför han inte återvänder till henne – om det är hans impotens eller att han blivit fördärvad av deporteringen, eller att han förmodligen kommer att dö inom en snar framtid.

Men dessförinnan utspelar sig min favoritepisod i boken – när Kostoglotov besöker djurparken. Den delen är full av roliga liknelser – en hopplös ekorre i ett ekorrhjul får representera de sovjetiska arbetarna, en apa som blir blind av att en åskådare kastar tobak i ögonen på den (”Helt utan vidare…”) representerar alla oskyldigt dömda och mördade, en grävling är straffånge, m.m.

Och ”Grävlingen lever i djupa och invecklade hålor”. Just som vi! Den är duktig, grävlingen, vad annat återstår? Och dess nos är också randig som en madrass, rena straffångeutstyrseln.

Så förvrängt uppfattade Oleg allt här, och antagligen borde han lika lite ha gått hit som till ”Univermaget”. […]

Så absurt tänkte Kostoglovotv. Så förvriden var hans hjärna, att han inte längre kunde uppfatta någonting på ett naivt och oengagerat sätt, vad han numera än såg i livet – så låg över allt som ett grått töcken, hördes ett underjordiskt dån.

Övrigt:

[…] Han tystnade inte ens i mörkret utan berättade följande idiotiska saga för sin granne Achmadzan:

– Varför ska just människan leva i hundra år? Det behövs ju inte. Jo, saken var den att Allah höll på att dela ut livet, och alla djuren fick femtio år var, det var nog. Men människan kom sist, och då hade Allah bara tjugofem år kvar.

– Fjärdedelen alltså? frågade Achmadzan.

– Just det. Och människan blev stött: det är för lite! Allah säger, att det är nog. Men människan, att det är för lite! Och då säger Allah, gå du själv och fråga, någon kanske har något att avstå och ger dig det. Och människan gick och frågade hästen: ”Hör du, säger hon, jag har fått för kort liv. Avstå lite av ditt.” – Nåja, ta tjugofem år då.” Och hon fortsatte och mötte hunden. ”Hur du, hund, avstå lite liv.” – ”Nåja, ta tjugofem år då.” – Och hon gick vidare. Så kom apan. Och hon utverkade tjugofem år där också. Så återvände hon till Allah. Och denne sade: ”Som du vill, du har själv bestämt det. De första tjugofem åren ska du leva som en människa. De andra tjugofem åren ska du arbeta som en häst. De tredje tjugofem åren ska du skälla som en hund. Och de sista tjugofem åren ska man skratta åt dig som åt en apa…

Originaltitel: Rakovyj Korpus (1968)

Annonser

~ av bookplanet på november 7, 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: