Fattigmans heder (Heðin Brú) [1940]

Lite otippat med en färöisk bok. Men då jag sympatiserar med alla koloniserade folk var det ett givet val.

Boken börjar med att den 70 år gamla gubben Ketil är på valjakt med sin oduglige son Klávus och övriga byn. Den årliga (mycket blodiga) valjakten påverkade hela samhället; dels var det ett socialt evenemang, och dessutom fick folk mat för många veckor framåt, späcket blev till diverse hantgods, m.m. Valen jagas med harpun och säljs sedan vid en budgivning. Gubben Ketil blir tagen av stundens hetta och köper på sig för mycket valkött, såpass att han hamnar i skuld. Detta får ödesdigra konsekvenser senare.

Man måste förstå att Ketil hör till den gamla generationer färöingar. De som jobbat hårt hela sina liv och varit glada för tre mål om dagen och tak över huvudet. Ketil och hans gumma jobbar hårdare än någon annan, trots att deras ålderskrämpor börjar oroa dem. De har aldrig haft en skuld i sitt liv. Denna skuld är mycket förnedrande för dem (även om ingen annan i byn ser det så).

Den nya generationen (som deras son Kálv) är lat och vill ha det ‘som utomlands’; de är otacksamma, lata och är bara ute efter sin egen lyx. Pojkarna ränner bara efter ‘slynorna’, och ingen av dem har tagit ett handtag i sina liv.

Boken är full med absurdism. Under valjakten sjunker Klávus båt och han själv med den under vattnet, men samtidigt sitter hans far Ketil och skäller på en yngling som inte kan flå en val, utan att ens lägga märke till händelsen. Utan någon förklaring är Klávus senare plötsligt uppe på land igen. Karaktärerna är ombytliga och impulsiva:

I dessa dagar var man i gång med skörden, men höet var dåligt i det usla torkvädret, och arbetet gav ingen riktig glädje. Och så var det detta med grindräkningen som de inte kunde få ur huvudet. Hustrun var värst. Hon anklagade maken och sonen för att ha satt hela deras hus på glid, de hade inte medel att betala räkningen, de hade satt sig i skuld, och det var den största skam som kunde drabba en människa, att vara skuldsatt. Och hon storgrät.

Ketil måste ge henne rätt, det hela var för sorgligt. ”Men kära gumman min, vi som har tagit så många krafttag tillsammans, du ska se vi klarar nog av den här olyckan också.” Han trutar ut med läpparna genom skägget och ger hustrun en kyss. Men då rodnar Kálv, för de är mitt ute i markerna, så Gud och alla människor kan se.

Hustrun lät inte trösta sig, hon kunde inte se någon utväg. ”Vi, som aldrig i vår levnad har tagit minsta smula på kredit, nu sitter vi på gamla dar i en obotlig skuld på tvåhundrasjuttio kronor.”

Men då ledsnade Ketil, körde upp en jättebuss under läppen och bad henne hålla mun. ”Med det slags kommer vi ingen vart. Sydosten regnar och du skvalar och gråter – hur i all världen ska de arma höstråna kunna torka i denna väta?”

När det blev kväll knöt hustrun på sig sjaletten, drog den långt fram i pannan, tog sin stickning och gick ut för att mjölka.

Den första mjölkerskan hon möter sade: ”Ni fick mycket grind, hörde jag.”

”Jag. Gud vare tack, det gick bra för dem”, så teg hon och stickade.

Nästa mjölkerska: ”Inte måtta på grind ni fick till huset.”

”Det blir så, när karlarna är raska”, bet Ketilshustrun ifrån sig.

Tredje mjölkerskan: ”Ni fick rejält med kött från sörvágsgrinden.”

”Ni kan slå käftarna i kors och sätta nåt tvärsöver så kanske ni också får grind.” Och Ketilskonan försvann in i koflocken. Den trdje mjölkerskan glodde häpet efter henne.

Dialogen ovan är också ett bra exempel på hur rakt på sak boken är. Inget trams, alltså. Mer ombytlighet:

”Ska jag komma in som en ängel eller som en furie?” Han kunde inte bestämma sig. ”Blir jag riktigt arg skulle jag ha god lust att ta en rejäl dust med det djävla packet.” Han ryckte sig i skägget för att komma i stämning, men ilskan ville inte riktigt ta sig. Nåja, så fick han väl ta det lilla lugna då. Han fick fatt i ett stycke krita och försökte åstadkomma vitt i hår och skägg. ”De ska minsann få se, att jag har blivit gråhårig sedan de såg mig sist.”

Då han närmade sig huset gjorde han sig riktigt eländig och började för säkerhets skull också halta på ena benet.

Här pendlar gubben Ketil mellan ytterligheterna, som om det inte fanns något mittemellan. Det roligaste med ombytligheten är dock när människorna på ön visar sina rätta jag (d.v.s. tjuvar och lurendrejare), men det skulle bli för långt med fler citat.

Det finns mycket mer att skriva om, men jag börjar bli orolig – jag vill inte bli en sån som överanalyserar allt till spillror. Detta är en riktig toppenbok, en klar favorit.

Originaltitel:Feðgar á ferð (1940)

Översättargissning: Rätt! (kvinna)

Annonser

~ av bookplanet på december 3, 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: