Weaveworld (Clive Barker) [1987]

weaveworld

Jag läser normalt sett inte ”fantasy”. Fantasy för mig är verklighetsflykt, och sånt har jag inte tid med… hela vitsen med läsning är väl att förstå världen bättre? Nåväl.

Ungdomar träffas av slump –> blir kära//upptäcker hemlig värld –> måste slåss för sin hemliga värld utan att någon i den riktiga världen tror på dem –> nära döden 1 –> nära döden 2 –> hjältar i tystnad, räddar hela världen (bägge två) –> nära döden 3 –> sorgligt slut?  –> nädå; det vänder –> lyckligt slut. Kryddat med lite häftiga skurkar och demoner (som jag alltid hejar på). Drivkraften i boken består av något jag finurligt kallar legend by proxy: det finns skurkar i flera lager. Skurken i förgrunden (med från början av handlingen) är så mäktiga och elaka att man blir lite rädd för dem, men de i sin tur är rädda för andra, ännu elakare skurkar i bakgrunden. Ärkeskurken, som träder fram sist, refereras till genom hela boken och blir till en slags legend genom att hon/han/det får läsarens samlade skräck för alla skurkar. Visst, många böcker fungerar så – men här är det extra tydligt.

Och visst, det här är trams egentligen – men jag tyckte det var helt ok. Skurkarna har intressanta karaktärer, speciellt Shadwell som Barker låter representera mycket av det fula i människans natur; girighet, egoism, feghet, m.m. Trots det är karaktärerna lite fladdriga; de elaka visar sig vara snälla och vice versa. Håller man på med fantasy ska man inte försöka vara så jäkla djup… antingen är de onda eller så är de goda! Man behöver inte leka journalist som ska beskriva allt neutralt. Titta på Tolkien bara, hans orcher/ryttare/Saruman osv har inte en enda egenskap som är bra. Fantasy har andra syften än att beskriva verkligheten (se första raden jag skrev, även om jag överdrev).

Något annat anmärkningsvärt var att nästan ingenstans beskrivs någon av karaktärernas utseende. Generellt beskrivs synintryck (landskap, inredning, etc.) sparsamt men karaktärerna är i en klass för sig. Vilket är bra. Jag skapar sällan ansikten åt karaktärer som inte beskrivs noggrant; det är ju sällan relevant för boken. Bland det dummaste man kan göra är därför att sätta ett ansikte på en skönlitterär bok (antingen författarens eller ännu värre, en av karaktärernas). Hjärnan går igång direkt och placerar författaren/karaktärerna i fack. Barkers nylle pryder insidan av boken (surprise, surprise). Han hamnade i NÖRD-facket.

Trots allt, helt ok.

Annonser

~ av bookplanet på februari 6, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: