Brott och straff (Fjodor Dostojevskij) [1866]

brott-och-straff

Det var knepigt att läsa den här boken, för den var så gammal, över 60 år. Sidorna hade klibbat ihop med varandra på något obegripligt sätt. Jag var tvungen att skära loss sidorna från varandra… mycket jobb för en bok. Adelante.

Alla vertebrae vet redan vad Brott och straff handlar  om, så det finns ingen vits att älta det. Men vits är överskattat. Från baksidan:

”Långt innan Freud ännu gjort sina rön inom psykologin förstod han [Fjodor, min anm] klart skuldkänslornas betydelse för det mänskliga handlandet och insåg symbolernas vikt i dröm och undermedvetande.”

Jag håller med, med en modifikation: Inte ens om Freud satt och klurade på sitt arbetsrum och bankade sitt aristokratiska huvud mot en vägg i 40 år skulle han kunna förstå människor en bråkdel så bra. Det här är en viktig bok om skuld, men inte bara Raskolnikovs skuld gentemot ‘samhället’. Även Semjon Sacharovitjs skuld gentemot sin prostituerade dotter och den lungsotiga Katarina Ivanovna och Advotjas skuld gentemot sin bror är centrala (man kan hitta fler om man är akademiker).

Ett annat viktigt tema är kvinnors utsatta situation i samhället, exemplifierat av Katarina Ivanovna och hennes familj och deras undergång. Den förståelse för prostituerade som Dostojevskij hade 1866 saknas ofta i vår värld 2009. När Sonja blir tvungen att sälja sin kropp för att kompensera den missbrukande faderns obefintliga inkomst skriver han om det som om det vore det enda anständiga, en fråga om överlevnad.

Det jag försökt få fram är att boken bryter mot normer på flera olika sätt, än idag. Jag undrar tex, om någon av våra moderna författare skulle våga skriva så sympatiskt om en mördare och så osympatiskt om hans offer, i vår pressfrihet? Vår anständighet? Uppmärksamhet?

Dialogerna är mycket speciell. Så gott som varje replik av en karaktär följs av en reaktion hos omgivningen, ofta fysisk (rodnad, svimning, skratt). När det blir nästa karaktärs tur att tala finns ofta dennes tankar om det som sades sist uttryckta. Detta är påtagligt genom hela boken och kanske missleder en att tro att Dostojevskij är en stor människokännare (vilket han är, främst av andra skäl). Ibland begriper jag inte alls varför människorna skrattar, etc – då får författaren ofta ‘benefit of the doubt’. Alla som läst D vet också att abnorma monologer är ett måste. Dialogerna tar tid att ta sig igenom (jämför med Hemingways tex.) men är välskrivna, aldrig sinkande.

Jag tyckte bäst om slutet. När Raskolnikov slutligen har erkänt sitt brott för kommissarien kommer epilogen. Det är när samhället till slut återgår till ordning. Raskolnikov har genom hela boken levt i en tom lucka, en slags icke-värld där han inte får och inte kan befinna sig. På så sätt är det typiskt. Det var djärvt nog att skriva om en mördare, men han fick vad han förtjänade – eller? Nej då. Därför att han inte känner ånger. Trots alla strapatser och feberdrömmar och paranoia och ångest och självförbråelse kan han bara känna grämelse över misslyckandet. Och jag tycker det är så coolt att våga skriva så.

#1

Man tycker att det är en triumf och att han skulle njuta frukterna av sitt skarpsinne, men plötsligt, på det intressantaste, mest skandalösa stället svimmar han. Vi kan ju anta att han är sjuk, ibland är det också så kvavt i rummen, men i alla fall! Han har i alla fall väckt en tanke! Han ljög oförlikneligt men han förstod inte att räkna med naturen. Där ser man hur det kan gå med slujgheten! En annan gång börjar han, förledd av lekfullheten hos sitt skarpsinne, att gyckla ord med en man som misstänker honom, han bleknar liksom avsiktligt, som på skämt, men han bleknar alltför naturligt, det är alltför likt sanningen, och så har han åter väckt en tanke! Fastän han har lurat dem den första gången, så börjar den andre fundera på natten, såvida han inte själv är en enfaldig stackare. Och så går det för varje steg! Och inte nog med det: Han börjar själv tränga sig fram, han lägger sig i sådant som han inte har att göra med, han pratar beständigt om saker som han tvärtom borde förtiga, han sätter ihop diverse allegorier, hä-hä! – och kommer själv och frågar: varför dröjer det så länge innan man tar mig? Hä-hä! Och detta kan hända den skarpsinnigaste människa, en pyskolog och litteratör! Naturen är en spegel, den genomskinligaste spegel! Se i den och njut, gör det! Varför blev ni så blek, Rodion Romanovitj, ni mår väl inte tilla, ska jag öppna fönstret?


#2

Han hade varit sjuk länge, men det var inte fängelselivets fasor, inte arbetet, inte födan, inte det rakade huvudet, inte de lappade kläderna som bröt ned honom. Vad brydde han sig om alla dessa pllågor och marter! Tvärtom var han glad åt arbetet: genom att trötta ut sig med fysiskt arbete skaffade han sig åtminstone några timmars lugn sömn. Och vad betydde för honom födan – denna tunna kålsoppa med kackerlackor i! Under sitt forna liv som student hade han ofta inte ens haft så mycket. Hans kläder var varma och lämpade efter hans levnadssätt, fotbojorna märkte han knappast. Skulle han blygas för sitt rakade huvud och fångtröjan? I så fall för vem? För Sonja? Sonja var rädd för honom. Skulle han då blygas för henne?

Men ändå? Han blygdes till och med för Sonja, som han fördenskull plågade med sitt föraktfulla och ovänliga sätt. Men det var inte det rakade huvudet och fotbojorna han blygdes för: hans stolthet var djupt sårad och han blev sjuk av sårad stolthet. Å, vad han skulle ha varit lycklig, om han hade kunnat anklaga sig själv! Han skulle då ha uthärdat allt, även blygseln och skammen. Men han dömde sig själv strängt, och hans hårda samvete fann inte någon särskild fruktansvärd skuld i hans förflutna utom möjligen hans fiasko, vilket hade kunnat hända vem som helst. Han blygdes över att han, Raskolnikov, gått under så blint, hopplöst och dumt, på grund av någon det blinda ödets dom, och att han måste förödmjuka sig och underkasta sig det meningslösa i en sådan dom, om han något så när ville vinna lugn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s