Klockan klämtar för dig (Ernest Hemingway) [1940]

((ingen framsida))

Först och främst (därför att det blir en dålig avslutning): hatten av för översättaren, som vet när han ska använda svenska, engelska eller spanska (det är mycket svårt kan jag tänka mig).

Jag hade svårt för Hemingway, uppfattade honom som en överskattad och dryg författare. Jag håller fast vid det där med dryg, jag tror nämligen man måste vara en riktig skitstövel för att kunna skriva såhär bra. Det finns tre ord man ska komma ihåg när det gäller att berätta en historia:

omit unnecessary words.

Den här boken är närmre den maximen än nåt jag läst tidigare, och jag vet varför den stämde så väl med mitt humör. Jag är less på när människor bara pratar (politiker, kollegor, vänner, musiker, filmskapare, författare, politiker, politiker, mfl) – omständigt, invecklat, byråkratiskt, poetiskt, nonsens nonsens nonsens. Kallprat hit, artighetsfraser dit, klyschor hit, förra årets vallöften dit, blah blah blah. Och i slutändan har de sagt samma sak som förra gången de öppnade munnen. Men för en gångs skull är det inte det som är problemet, inte innehållet. ‘Klockan klämtar för dig’ är inte särskilt originell i handling eller innehåll. Det är bara något mycket attraktivt i ett avskalat språk. För det är motsatsen till politikers slingriga ormighet som får mig att må illa. Karaktärerna som behärskar det här språket, ingenting undgår dem, och de utelämnar ingenting som är viktigt. Det är som om de talar med tankarna, för bara våra tankar är så rena och avskalade, men innan de når munnen har de lindats in i varv efter varv av uppfostran, etikett och parenteser, så man knappt vet vad man menar när man säger nåt (ungefär så). Jag kommer på mig själv att jag önskar jag kunde vara som dem, lika rak och så ärlig. Det är verkligen eftersträvansvärt, kanske önsketänkande.

Sådär… jag skrev en hel recension om Hemingway utan att använda ordet isbergsteknik *yippee*. Det är ju bara nonsens som litteraturvetare prackat på honom. Inte f#n gick han runt och funderade om han skulle utelämna 1/3 eller 1/8, det här är det språk han talade. Men akademiker ska jämt organisera, systematisera, kategorisera, paketsera, sterilisera, förstöra, förstöra, förstöra…

#1

Karkov hade läst den enda bok Robert Jordan givit ut. Det hade inte blivit någon succébok. Den var bara på tvåhundra sidor och han tvivlade på att tvåtusen personer läst den. Där hade han framlagt sina egna spanska upptäckter under tio års resor, till fots, i tredje klass, med buss, i lastbil, till häst och ridande på mulåsna. Han kände väl till de baskiska provinserna, Navarra, Aragonien, Galicien, Gamla och Nya Kastilien och Extremadura. Det fanns så fina böcker av Borrow och Ford och flera andra att han inte haft mycket att tillägga. Men Karkov sa att det var en bra bok.

”Det är därför jag gör mig besvär med dig”, hade han sagt. ”Jag tycker du skriver absolut sanningsenligt och det är mycket sällsynt. Därför tycker jag att du borde få reda på ett och annat.”

All right. Han skulle skriva en bok när han var klar med det här. Men bara om det han verkligen visste att han hade reda på. Men för att kunna handskas med det måste jag bli en mycket bättre författare än jag är nu, tänkte han. Det han fått reda på under kriget var inte så lätt att fixera.

#2

Jag vet att vi också har gjort fruktansvärda saker mot dem. Men det var därför att vi var obildade och inte viste bättre. Men de gjorde det med avsikt och fullt medvetet. De som gjorde det är den sista blomman på traditionens stam. De är det spanska ridderskapets sista blomma. Tänk vilket folk det har varit. Vilka förbannade banditer ända från Cortez, Pizarro, Menéndez de Avila hela vägen ner över Enrique Lister och till Pablo. Och vilket underbart folk. Det finns i hela världen inget folk som är ståtligare och inget folk som är värre. Inget som är vänligare och inget som är grymmare och vem begriper sig på dem? Inte jag, för om jag gjorde det skulle jag förlåta alltsammans. Att förstå är att förlåta. Det är inte sant. Förlåtelsen är något vars betydelse har överdrivits. Att förlåta är ett kristet påhitt och Spanien har aldrig varit ett kristet land. Det har alltid bedrivit sin speciella avgudadyrkan inom kyrkans ram. Otra Virgen más. Det var väl därför som de måste förstöra sina fienders jungfrur. Säkert ligger det djupare hos dem, hos Spaniens religiösa fanatiker, än det gör hos folket. Folket har vuxit ifrån kyrkan för kyrkan hängde ihop med regeringen och regeringen har alltid varit genomrutten. Det här är det enda land som aldrig nåddes av reformationen. Och nu fick de betala priset för inkvisitionen, just det.

Annonser

~ av bookplanet på mars 11, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: