Missnöjets vinter (John Steinbeck) [1961]

Winter of our discontent

Det är som vanligt. Steinbeck är helt enkelt bäst. Det finns ingen författare (undantaget Coupland) som jag läst så ofta och lärt mig så mycket av.

Titeln ‘Missnöjets vinter’ kommer från Shakespeare, som skrev

”Now is the winter of our discontent made glorious summer by this sun of York […]”

Jag är inte mycket för poesi. Men Steinbecks roman har utgått från det citatet, och det är därför viktigt. Huvudpersonen Ethan Hawley kommer från en släkt som bott i staden i sekler och har gott rykte om sig. Ethans far förlorade dock sina pengar på spekulationer och Ethan arbetar som butiksbiträde i italienaren Marullos speceributik. Boken börjar idylliskt, med lyckligt familjeliv i en amerikansk småstad. Förvisso är han inte naiv – vissa kapitel är skrivna i första person och vi har god inblick i hur han tänker – han vet att hela samhället är uppbyggt på ”finare sjöröveri” och han vet att endast ”pengar föder pengar”. Trots det är han hederlig. Men det är något falskt med honom, en stark diskrepans mellan hans cyniska syn på sitt liv och sin omgivning (ibland hat) jämfört med hans yttre älskvärdhet och hans mycket, mycket roliga kommentarer. Hans missnöje med det han har leder honom till hans fall. Det hela rullas igång när en vän diskuterar med honom hur lätt det vore att råna banker, om man håller sig till några grundregler. Detta planterar ett frö i honom som till sist leder honom till rikedom genom att han tar över butiken, och blir också ägare till en bit dyrbar mark. Han lyckas alltså återställa släktens rikedom och återupprätta namnet Hawley – men på bekostnad av – ja vad?

Det Steinbeck visar är att giriga människor inte är monster – tvärtom är Ethan ett bevis på motsatsen. Det är inte så enkelt som att Ethan är god och ‘faller’ till sin undergång – detta är mycket mer nyanserat än Bibeln eller grekiska tragedier. Som jag nämnde finns det något falskt i Ethan redan innan boken börjat, det finns något egoistiskt och cyniskt till och med i den hederliga karaktären i boken – därav, i alla människor. Girighet kan slå rot i vem som helst, och alla illusioner Steinbeck kan ha haft tidigare om den enkla arbetarens  inneboende godhet är bortblåsta – inget är så enkelt. Och vad Ethan förlorar med sin girighet är inte heller klart.

Så vad har allt detta med f-ing Shakespeare att göra? Ethans son (sun) och dotter reser till New York. När de är där får de veta att sonen har vunnit en nationell uppsatstävling om ”varför vi älskar Amerika”, eller något i den stilen. Priset är tv-framträdanden och sonen börjar redan planera sin framtid i underhållningsbranschen (girighet). Samtidigt som barnens resa har Ethan och hustrun Mary gjort en egen, romantisk resa till ett motell, där Mary är ”oskuldsfullare” än någonsin (ordet är viktigt). Sonens triumf avslöjas strax efter att Ethan köpt butiken av Marullo, som ska utvisas till Italien efter ett anonymt samtal till FBI från just Ethan (något ingen förutom läsarna får veta). Dessutom är dottern Ellen – som tidigare i boken betraktats mycket cyniskt av Ethan som inte vetat var han har henne (utan att avslöja något i sitt kärleksfulla yttre) – väldigt glad för sin brors skull, istället för avundsjuk och grinig. Alla fyra familjemedlemmar är alltså ”som bäst”. Kopplingen till Shakespeare är explicit i boken, där Ethan citerar strofen högt i samband med att hans son kommer hem. De två sista raderna är inte med i boken, men är intressanta.

Now is the winter of our discontent
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour’d upon our house
In the deep bosom of the ocean buried.

Nu till slutet, de sista 20 sidorna. Det visar sig att sonen har plagierat i sin uppsats, och han blir av med hedersomnämnandet. Det visar sig att någon skickat ett anonymt vykort där hans fusk avslöjas – detta var från dottern, Ellen. Ethan kommer hem från en lång promenad i regnet och blir minst lika förvånad av Mary; hon är ”hård som flinta” (bokstavligen, när han smeker hennes axel). Observera alltså motsatsförhållandena i karaktärerna – ingen av de fyra är vem de utger sig för att vara! Endast Ethans falskhet har ännu inte avslöjats, och avslöjas heller inte senare. Visst kan man se det religiöst, om man ser det som att Ethans hybris smittat av sig och lett dem alla i fördärv. Men jag ser det som ett manifest på individers obegriplighet och komplexitet. Ethan, denne sluge man som lurar hela sin omgivning, har samtidigt själv varit lurad av sina närmaste.

Ethan ger sig åter ut i regnet, nu med ett paket rakblad från badrummet i fickan (självmord?), och går till sitt ”Stället”, där han kan tänka ifred. Detta är en klippa som täcks av tidvattnet; observera de sista raderna i Shakespeare-citatet. Han tar sig hit när han behöver tänka, men brukar annars alltid vara här vid ebb. Den här gången vadar han ut i tidvattnet, fram till klippan och ändrar sig endast i sista stund från att ta sitt liv när han känner talismanen (en släktklenod) i fickan – en symbol för hans historia, släktens hederlighet. Kämpandes mot tidvattnet (girigheten) känner Ethan att han

[…] måste tillbaka – måste återlämna talismanen till dess nya ägare.

Annars skulle kanske ännu ett ljus slockna.

Och med dessa meningar slutar boken.

Jag har förstått i efterhand att detta blev en av Steinbecks sista romaner, och det förvånar mig inte. Den är mer cynisk än någon tidigare, och värmen som karakteriserar hans skrivande är visserligen där – men annorlunda: hur ska vi känna inför Ethan, denna sluga, sympatiska?, ‘hederliga?, ‘charlatan? Steinbeck förklarar ju att alla fuskar, i alla tider –  även den släkt som Ethan försöker hedra blev rik på plundring. Tittar man på ‘Vredens druvor’ råder det inget tvivel om hos vem sympatierna ligger och lika viktigt: hos vem antipatierna ligger. Den här boken bygger kanske på historien om moraliskt fall, men ambivalensen, det kryptiska slutet och bristen på dogmatism gör att den inte alls framstår som religiös eller blatant. Jag tycker så bra om så många av Steinbecks böcker och har svårt att rangordna dem, men ‘Missnöjets vinter’ är klart avvikande bland dem och en av mina nya favoritböcker.

Mina förfäder, dessa högt vördade fartygsägare och kaptener, hade verkligen befongenhet att plundra handelsfartyg under frihetskriget och sen igen 1812. Mycket patriotiskt och ärbart. Men i engelsmännens ögon var de pirater och det som de tog behöll de. Det var det som var början till familjeförmögenheten som far förlorade. Därifrån kom de pengar som föder pengar. Vi kan vara stolta över det.


”Det var ett slags finare sjöröveri – de kallades kapare. Det var nog inte så härligt som det låter så här efteråt. Salt kött och skorpor. Det fanns skörbjugg på den tiden också.”

”Det skulle jag strunta i. Jag skulle hämta guldet och ta hem det. Men nu skulle man väl inte få göra det.”

”Nej – nu är det bättre organiserat och i större skala. Det kallas diplomati.”


Är mord genom långsamt, ihärdigt tryck ett mindre brott än ett hastigt och barmhärtigt knivhugg? Jag har inga skuldkänslor för de tyska liv som jag tog. Antag att jag för en begränsad tid avskaffade alla lagar, inte bara några stycken. När sen målet var nått, kunde man då inte låta dem träda i kraft igen? Det är inget tvivel om att affärsliv är en sorts krig. Varför då inte göra det till totalt krig i strävan efter fred? Mr Baker och hans vänner sköt inte min far, men de rådde honom och när hans företag bröt samman ärvde de. Är inte det en sorts mord? Har någon av de stora rikedomar som vi beundrar samlats ihop utan skoningslöshet? Jag kan inte komma på någon.



Hon var uppriktigt förtjust i Mary Hawley och genom henne blev hon gradvis medveten om Ethan, som var bunden i en annan sorts trauma, en social och ekonomisk boja som berövat honom kraft och säkerhet. Själv i avsaknad av arbete, kärlek och barn undrade hon om hon skulle kunna befria denne ofärdige man och leda honom mot ett nytt mål. Det var en sport, ett slags huvudbry, ett prov, en produkt inte av vänlighet utan helt enkelt av nyfikenhet och sysslolöshet. Det är var en försklassig karl. Att leda honom skulle vara bevis på hennes egen försklassighet, och det behövde hon i allt högre grad.


Medan jag långsamt promenerade där kom jag på mig själv med att känna, inte säga, adjö – inte farväl. Farväl har en ljuv ton av obenägnhet. Adjö är kort och slutgiltigt, ett ord med skarpa tänder för att bita av den tråd som förbinder det förflutna med framtiden.



”Han är trött, dödstrött ända in i märgen. Och han är äcklad av alltihop. Han har lite pengar. Han vill resa tillbaka till Sicilien nu.”

”Jag begriper ändå inte det här med butiken.”

”Han är precis som jag. Jag kan klara av skurkar. Det är mitt jobb. En hederlig karl tar loven av mig, gör mig alldeles konfys. Det var samma sak med honom. Det var en kille som inte försökte lura honom, som inte stal, inte beklagade sig, inte fifflade. Han försökte lära den dummerjönsen att ta vra på sig själv i frihetens land, men den träskallen kunde inte lära sig det. Han var rädd för er en lång tid. Han försökte räkna ut vad ni hade för fiffel för er, och han upptäckte att ert fiffel var hederlighet.”

”Tänk om han har tagit fel då?”

Advertisements

~ av bookplanet på juli 31, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: