Hus utan väktare (Heinrich Böll) [1954]

Böll är en fantastisk författare. Böckernas anspråkslösa yttre (som i och för sig inte är hans förtjänst) kontrasterar mot det rika karaktärsgalleriet och den träffsäkra skildringen av stämningen i efterkrigs-Tyskland, där makarna och papporna inte kommit tillbaka, där svält är vardag och där en ny generation ska pussla ihop spillrorna till en vardag igen. Och ju längre bakåt i hans författarkarriär man läser (jag letar blottor, vill nästan avslöja honom som grön idealist någonstans), desto mer slås man av den omisskännliga talangen som en del författare har, alltid.

Boken är väldigt sympatisk. Den kretsar kring två pojkars uppväxt och deras syn på de vuxnas obegripliga angelägenheter (som det där OMORALISKA ordet Heinrichs mamma sa till bagaren). Pojkarnas liv liknar varandra i mångt och mycket, men det som skiljer dem är pengar, deras mödrars olika kärleksliv, huruvida de har omtänksamma ”farbröder” som fadersfigurer eller inte – och det är ju från deras mikrokosmos som landet ska byggas igen. Mycket i handlingen är outtalat och får förstås genom de vuxnas reaktioner snarare än beskrivningar. Boken försöker inte vara episk; beskriver ingen från vaggan till graven, målar inte med svart och vit pensel. Men mitt i all sin anspråkslöshet och vardaglighet är den absolut, helt magnifik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s