Obedience to authority (Stanley Milgram) [1974]

För mig symboliserar Milgram’s experiment det bästa och mest intressanta i psykologin. I korthet: Milgrams forskarteam vid Yale annonserade efter ”vanliga” försökspersoner från alla yrkesgrupper för att delta i ett experiment om huruvida bestraffning kan underlätta inlärning. Försökspersonerna leddes till ett rum tillsammans med en försöksledare (auktoriteten) och en skådespelare förklädd till försöksperson. I en uppgjord lottning lottades skådespelaren till att spännas fast i en stol för att där få elchocker när denne svarade fel. Den egentlige försökspersonen fick prova på en 45V-stöt för att tro att det var på riktigt. Därefter fördes försökspersonen till kontrollrummet, där han sattes framför en sofistikerad apparat med en horisontell gradering på elchockerna (där de högsta spänningarna var markerade med ”Fara”, ”Extrem fara”, och ”XXX”). Framför sig hade han en mikrofon vari han ställde nonsens-frågor som skådespelaren skulle svara på. Vilket han gjorde till en början, men snart skulle han börja svara fel, varpå försökspersonen skulle dela ut elstötar genom att dra upp ett reglage och trycka på en knapp. För varje fel svar skulle försökspersonen öka spänningen med 15 V. Efter ett antal stötar hördes skådespelaren protestera att det gör ont, och därefter att han vill ut, att de inte har någon rätt att hålla kvar honom, och då de högsta stötarna delades ut endast skrik och till sist tystnad. Milgram demonstrerade klart och tydligt, i mängder av scenarion, hur lätt det var för en auktoritet att få till synes vanliga friska män att utföra horribla och fullkomligt bisarrt våldsamma handlingar (hur ska man underlätta inlärningen när skådespelaren för länge sedan förmodas vara avsvimmad eller död av stötarna?) bara genom att spela på deras pliktkänsla och respekt för auktoriteter. Han analyserade de flyktmekanismer försökspersonerna tydde sig till (t.ex. att fokusera enbart på det tekniska, att skylla på skådespelaren för dennes dumhet, och det klassiska – ”jag följde bara order”). Delvis ursäktas försökspersonernas lydnad med att vi från barnsben lär oss respektera och lyda auktoriteter (Milgram spekulerar även i evolutionära aspekter på detta; flockbeteende och alfahannar). Han påvisade väldigt intressanta diskrepanser – t.ex. den mellan den spänning försökspersonen var beredd att dela ut och den spänning som han själv var villig att testa, eller den skrämmande skillnaden mellan somliga försökspersoners gränslösa vördnad för auktoriteten och deras närmast hatiska inställning till skådespelaren. Framför allt sätter han experimentet i ett sammanhang som är relevant för människor; bl.a. refererar han till att samma psykologiska mekanismer tillåter friska amerikanska män att begå bestialiska våldsdåd i Vietnam.

Det som var nytt för mig var att man utförde många olika variationer på experimentet (t.ex. med kvinnor som försökspersoner (och oväntat nog, ännu större andel lydande), en auktoritet som fick stötarna, eller att försökspersonen var tvungen att med våld hålla ner skådespelarens arm!) och nämner även likartade experiment i samma fält (t.ex. med riktiga elchocker till hundar) och framför allt – visar att Milgram var en upplyst, engagerad och ställningstagande människa. Tänk om vi hade fler såna akademiker idag.

The Nazi extermination of European Jews is the most extreme instance of abhorrent immoral acts carried out by thousands of people in the name of obedience. Yet in lesser degree this type of thing is constantly recurring: ordinary citizens are ordered to destroy other people, and they do so because they consider it their duty to obey orders. Thus, obedience to authority, long praised as a virtue, takes on a new aspect when it serves a malevolent cause; far from appearing as a virtue, it is transformed into a heinous sin. Or is it?

[…]

The force exerted by the moral sense of the individual is less effective that social myth would have us believe. Though such prescriptions as “Thous shalt not kill” occupy a pre-eminent place in the moral order, they do not occupy a correspondingly intractable position in human psychic structure. A few changes in newspaper headlines, a call from the draft board, orders from a man with apaulets, and men are led to kill with little difficulty.

[…]

[om “counteranthropomorphism”:] …attributing an impersonal quality to forces that are essentially human in origin and maintenance. Some people treat systems of human origin as if they existed above and beyond any human  agent, beyond the control of whim or human feeling. The human element behind agencies and institutions is denied. Thus, when the experimenter says, “The experiment requires that you continue,” the subject feels this to be an imperative that goes beyond any merely human command. He does not ask the seemingly obvious question, “Whose experiment?”

[…]

Even Eichmann was sickened when he toured the concentration camps, but to participate in mass murder he had only to sit at a desk and shuffle papers. At the same time the man in the camp who actually dropped Cyclon-B into the gas chambers was able to justify his behavior on the grounds that he was only following orders from above. Thus there is a fragmentation of the total human act; no one man decides to carry out the evil act and is confronted with its consequences. The person who assumes full responsibility for the act has evaporated. Perhaps this is the most common characteristic of socially organized evil in modern society.

[När försökspersonerna börjar tveka eller protestera mot att dela ut elchocker möts de av ”order” från auktoriteten att fortsätta. Samma formuleringar användes gång på gång, och det gällde för försökspersonen att stå emot fyra order i rad – om inte skulle auktoriteten börja om med order 1 vid nästa protest.

Prod 1: Please continue, or, Please go on.

Prod 2: The experiment requires that you continue.

Prod 3: It is absolutely essential that you continue.

Prod 4: You have no other choice, you must go on.

[Inför experimentet bad han en grupp psykiatriker att uppskatta hur många som skulle fortsätta experimentet fullt ut och dela ut de största elchockerna – psykiatrikerna gissade att endast 1% skulle göra det.]

Most people start with presuppositions of this sort when asked to think about the obedience experiment. They focus on the character of the autonomous individual rather than on the situation in which he finds himself.

[Om faktorer som gjorde försökspersonerna mindre benägna att fortsätta hela vägen ut:]

Many expressions of language refer to the discomfort or inhibitions that arise in face-to-face attack. It is often said that it is easier to criticize a man “behind his back” than to confront him directly. If we are lying to someone, it is reputedly difficult to “look him in the eye.” We “turn away in shame” or in “embarrassment,” and this action serves to reduce our discomfort. The manifest function of allowing the victim of a firing squad to be blindfolded is to make the occasion less stressful for him, but it may also serve a latent function of reducing the stress of the executioner.

[…]

When the victim is placed close to the subject, it becomes easier to form an alliance with him against the experimenter.

[…]

Obedience dropped sharply when the experimenter was physically removed from the laboratory. […] Moreover, when the experimenter was absent, subjects displayed an interesting form of behavior that had not occurred under his surveillance. Though continuing with the experiment, several subjects administered lower shocks than were required and never informed the experimenter of their deviation from the correct procedure. Indeed, in telephone conversations some subjects specifically assured the experimenter that they were raising the shock level according to instruction, while, in reality, they repeatedly used the lowest shock on the board. This form of behavior is particularly interesting: although these subjects acted in a way that clearly undermined the avowed purposes of the experiment, they found it easier to handle the conflict in this manner than to precipitate an open break with authority.

                             Other conditions were completed in which the experimenter was absent during the first segment of the experiment but reappeared shortly after the subject had refused to give higher shocks when commanded by telephone. Although he had exhausted his power via telephone, the experimenter could frequently force further obedience when he reappeared in the laboratory.

[…]

 [En annan variant: skådespelaren nämner innan experimentet att han har hjärtproblem, varvid auktoriteten försäkrar att de kommer att avbryta experimentet om han får besvär.]

An element of betrayal and patent injustice was thus introduced. […] Sixteen of the 40 subjects continued to obey the experimenter to the end of the board, disregarding the contractual limitation the victim had attached to his participation.

[Om en försöksperson.]

Finally, the language employed by the participant is revealing. Despite the considerable tension of the situation, a tone of courtesy and deference is meticulously contained. […] He thinks he is killing someone, yet he uses the language of the tea table.

 

Att förordet är skrivet av Philip Zimbardo (läs recensionen av ‘Lucifer effect’) gör det ännu mer intressant, då hans Stanford prison experiment kompletterar Milgram’s arbete.

Annonser

~ av bookplanet på februari 7, 2011.

Ett svar to “Obedience to authority (Stanley Milgram) [1974]”

  1. […] är också en bekräftelse av Stanley Milgrams tes (se recensionen av ‘Obedience to authority’) – att människor kan begå horribla handlingar (utvisa sängliggande barn som endast […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: