De apatiska (Gellert Tamas) [2009]

Ännu ett rakbladsvasst reportage från Tamas, vår främste grävande journalist? Boken slår hål på de fascistoida myterna kring ”de apatiska barnen” som var rumsrena inte bara vid köksborden, utan i nationella rapporter från Socialistyrelsen och högt upp i barnpsykiatrin (som ju annars förväntas tillvarata barnens intressen).  Boken är för mig också en uppmaning till att våga fråga: ”hur vet du det?” Många gånger krävs inte mycket grävande; vågar man bara ifrågasätta dessa pompösa auktoriteter som sitter där och tvärsäkert uttalar sig om hur barnen simulerar blir deras idiotiska slingrande svar nog.

Det är också en bekräftelse av Stanley Milgrams tes (se recensionen av ‘Obedience to authority’) – att människor kan begå horribla handlingar (utvisa sängliggande barn som endast överlever tack vare droppslangar) om de kan lura sig själva att de bara är en del i maskineriet, att de bara gör sitt jobb. Som poliserna som eskorterar barnen ut från sjukhus, och dumpar deras orörliga kroppar på flygplatsbänkar utomlands – de gör ju bara sitt jobb? Men hade de haft vett, mognad och personlig integritet nog att lyfta blicken och se sin roll i ett sammanhang skulle de agera annorlunda, dessa välmenande patrioter.

För att inte tala om de tjänstemän som haft i uppgift att utreda frågan och deras spel i medierna. Tamas avslöjar att många uttalanden varit noggrant koordinerade (bl.a. med Socialstyrelsens generaldirektör, socialtjänstministern, nationella utredaren Marie Hessle, m.fl.). Bl.a. polisanmälde en tjänsteman ett av ”ärendena” för misstänkt frihetsberövande (jag är inte helt 100%; kanske var det förgiftning), och några dagar senare kunde Hessle använda det som slagträ -”polisen är inkopplade”. Att ingen av tjänstemännen anmälde detta och liknande ”ärenden” till soc vilket de enligt lag är skyldiga att göra, är en skandal utan dess like.

Ur journalistisk synpunkt är det en glädje att läsa, som människa känner man bara djup skam för Sverige.

[Ur nationella utredningen, sammanställd av Maria Hessle:]

Många bland de asylsökande som visar uppgivenhetssymptom är långt ifrån passiva offer (i motsas till vad som har dominerat den svenska debatten om dessa barn). De är fullt kapabla att göra aktiva val för att maximera sina chanser i livet. Barn som beter sig självdestruktivt eller använder sin hälsa/ohälsa som ett maktmedel för att driva igenom sin vilja är aktiva aktörer snarare än traumatiserade offer, förlamade av sin hopplöshetskänsla.

[…]

I ett gemensamt brev till Landstingsledningen kräver samtliga psykiatriska kliniker i Jönköpings län att slippa ta emot asylsökande patienter. […] idag är var fjärde patient som är intagen på slutenpsykiatrisk vård i Jönköpings län en asylsökande patient.

[…]

Överläkaren Ingrid Åkesson Holmberg försökte trösta och lugna Mariana med att poliserna i Sverige är snälla, ingen behöver därför vara rädd för dem, förklarar läkaren och ”klargör på ett mycket tydligt sätt att asylsökande i Sverige inte kan bli hämtade av polisen hur som helst … När detta besked upprepats ett par gånger rätar Mariana något lite  på sig och ger mer ögonkontakt.”

[…]

”Vi kan hjälpa till med mediciner, men vi kan inte erbjuda uppehållstillstånd”, sa hon [Kimmy Lindholm, chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken på Sundsvalls sjukhus] och tillade, på samma sätt som hennes kolleger i Jönköping: ”Man kan inte behandla politiska problem med sjukvård.”

[…]

”Hon säger att det uppstått ett missförstånd mellan henne och Ulrika Stensson ang hotet om att hon skall bli mördad. Detta har INTE sagts av pappan Barasbi utan av en annan man i en familj.”

Det hela var ett misstag. Tjänstemännen på Migrationsverket hade blandat ihop namnen på två asylsökande.

[…]

Dagen efter att Anna Lindh avled av sina skador avvisades den svårt synskadade, sjuåriga Nadina Imamović från Sverige […]

[…]

När planet slutligen landade lämnade de svenska myndighetspersonerna familjen Muric på Belgrads flygplats helt utan bagage, barfota, utan ytterkläder, pengar, pass eller identitetshandlingar. ”Anisa bars ner till den väntande bilen med tanke på att hon inte hade skor på fötterna” […]

[…]

Detta tankesätt tillbakavisade [sic] helt av Socialstyrelsen:

”BUP förtjänar alltså kritik för utebliven adekvat behandling och för att man inte på ett tidigt stadium anmälde saken till socialtjänsten när föräldrarna uppenbart inte var kapabla att ge M det omhändertagande hon behövde… Ur ett barnperspektiv är det helt oacceptabelt att avstå från att ge ett barn nödvändiga insatser för att föräldrarna inte bedöms vilja eller kunna medverka.”

[…]

De svenska myndigheternas extremt hårda tolkning av FN:s flyktingkonvention är, med några få undantag, unik. Många andra rika industriländer erkänner flyktingskäl fem, tio, femton, tjugo, trettio eller till och med femtio gånger oftare än Sverige, trots att all tillgänglig forskning visar att det är ungefär samma grupper av asylsökande som söker sig till de olika länderna.

År 2000 beviljades fortfarande 43,8 procent av de sökande uppehållstillstånd, ett år senare hade den siffran sjunkit till 29,7 procent. År 2003 hade andelen mer än halverats till 13,5 procent, för att året därpå, 2004,l återigen närmast halveras till 8,8 procent.

Trots detta påstods det ofta i den debatt som senare följde att ”epidemin” av apatiska barn uppstod först efter att medierna börjat rapportera om de apatiska barnen.

Det krävs inte många minuters research i tidningsarkiven för att visa att så inte var fallet.

”Det finns alltid en risk att det ger mersmak och att andra barn blir sjuka, det finns alltid en sådan risk.”

Men inte heller detta påstående har något stöd i arkiven. De första reportagen och inslagen handlade nästan undantagslöst, liksom i fallet med Mariana Kaurova, om apatiska barn som inte beviljades uppehållstillstånd, trots att de var så sjuka att flera av dem fick bäras ut ur sjukhusen.

[…] snarast gjort allt för att undvika att deras barn blev sjuka eftersom det tydligt framgick att strategin – om nu någon sådan fanns – inte lönade sig.

[…]

”Du har begärt att få ut kopior av brev, mail eller annan handling som utväxlats mellan Annica Ring vid Migrationsverket och Bechterewinstitutet eller annan sjukvårdsinrättning i S:t Petersburg.

Det finns ingen handling i ärendet som visar att Annica Ring varit i kontakt med någon sjukvårdsinrättning i S:t Petersburg.”

[…]

Olle Jeppsson hade aldrig sett något liknande.

”Dom konsumerade ju ingen energi alls! Barnen var som små björnungar som hade gått i ide.” […] nere i så lite som 84 procent av sin beräknade basalmetabolism.

Rolf Zetterström, professor i barnmedicin, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin, praktiserande läkare sedan 1944 och allmänt ansedd som den svenska pediatrikens grand old man, hade exempelvis minnen av de barn som hämtats till Sverige med de vita bussarna. [begreppen som användes då var ”hysterisk förlamning”, ”apatineuros” och liknande – senare i boken ”Reactive Attachment Disorder”, ”dissociativ stupor”, ”depression med katatona symtom”]

[…]

Barnläkarföreningens flyktinggrupp samlade den största kompetensen inom området asyl- och barnmedicin i Sverige.

”Om en person har tagit kraftig ställning i en fråga och har sin ställning klar, då är hon mindre lämpad att utreda den frågan. Det var ohederligt att utse Hessle, men det var inte så märkligt, eftersom regeringen fick sin åsikt bekräftad.” […] regeringen placerade ansvaret för handläggningen av frågan hos Utrikesdepartementet i stället för, som brukligt vid hälsofrågor, under Socialdepartementet.

[…]

Enligt flera uppgifter var migrationsministerns statssekreterare Charlotte Svensson i kontakt med journalister som hon i all förtrolighet ”tipsade” om ett stort och viktigt avslöjande. […] Nästan på dagen ett år senare, den 22 november 2005, exploderade nyheten på Svenska Dagbladets förstasida. Då presenterades det som ett avslöjande, men historien var den gamla och välkända; det var samma uppgifter som den statliga samordnaren Marie Hessle framfört, samma påstående som Migrationsverkets ansvariga för de apatiska barnen, Annica Ring, upprepat gång på gång och samma teori som Barbro Holmbergs statssekreterare försökt ”läcka” till journalister: Många av de apatiska barnen är inte alls sjuka, utan manipulerade av sina föräldrar med hjälp av organiserade krafter i Ryssland.

[…]

[Hans Persson, på GIC] På basis av vad som där står att läsa kan vi inte få det att stämma in på någon förgiftning på ett entydigt eller rimligt sätt.

[Caroline Krook, Stockholms biskop, i samband med tsunamin 2005:] ”I Sverige har vi svårt, säger man, att hantera mer än en fråga i taget. Nu förväntar vi att fattiga länder ska klara orimliga bördor. Många har vittnat om thailändarnas hjälpsamhet mot de utsatta. Vi måste också varaberedda att hjälpa utsatta människor. En nyårsuppmaning till oss är att göra allt vi kan för att verka för en humanare flyktingpolitik i Sverige. Vi bär ut apatiska flyktingbarn, som vore de en säck potatis, ur vårt land” […]

[Barbro Holmberg, i SVT-intervju:] ”Det här är ett symtom som bara finns i Sverige. Det är ett symtom som vi inte har sett i Sverige heller före 2002.”

”Det skall till juridisk akrobatik och ett elastiskt samvete hos de politiker” som ger Utlänningsnämnden ”instruktioner för att denna praxis skall harmonissera med artikel tre i FN:s barnkonvention” om ”barnets bästa”, konstaterade Göteborgs-Posten syrligt.

[Peter Engelsöy, psykiatriker:] ”Risken är ju uppenbar att om alla barn med tillräckligt svåra tillstånd beviljas PUT [permanent uppehållstillstånd], kommer alltfler medvetet eller omedvetet att välja denna väg. Och detta kan skapa ett stort lidande för många”… sååå ”tillräckligt svåra tillstånd”???

[Svenska studenter protesterade på 30- och 40-talet mot ”judeimport”. 450 läkarstudenter samlades vid ”Bollhusmötet” för att protestera mot asyl till judiska läkare.] ”Vi kräva, att nu och för all framtid dessa yrken förbehållas svenska studenter.” […] Tidningar som Aftonbladet och Sydsvenskan tog öppet ställning för den flyktingfientliga opinionen bland studenterna, andra förhöll sig kritiska. Upsala Nya Tidning konstaterade upprört att ”reaktionära och halvfascistiska strömningar” tyvärr verkade vara mer utbredda hos stadens studenter än vad man tidigare kunnat ana. Även Dagens Nyheter uttalade sig i skarpa ordalag. [På dagen 66 år efter ”Bollhusmötet” hölls en debatt i riksdagens socialförsäkringsutskott. Fin parallell.]

[…]

Medierna anlägger ett myndighetsperspektiv, där ”invandrare” och flyktingar sällan får uttala sig utan istället kommenteras av olika utomstående, framför allt i form av myndighetspersoner.

Vad ”svenskhet” innebär – och hur den i så fall är beskaffad – är mer oklart och ”framgår i allmänhet inte på något tydligt sätt”. Svensken, eller svenskheten, får i mångt och mycket funktionen av en spegel: ”En fantiserad identitet framskymtar, en homogen, modern och upplyst svenskhet, som ’invandraren’ kontrasteras emot”, sammanfattar Ylva Brune.

[…]

Den tillkallade läkaren från FN gjorde sitt jobb. Han undersökte flickan och konstaterade att hon var i alltför dåligt skick för att kunna tas emot – den lokala sjukvården klarade helt enkelt inte av att vårda ett så pass svårt sjukt barn. […] ”Vi försökte förklara att hon inte var sjuk”, berättar tarnsportledaren Hans  Bodén när jag pratar med honom något år senare. […] myndigheterna vägrade att ta emot Arta. Inte ens Utrikesdepartementet, som också kopplades in, lyckades lösa ”problemet”, som mottagandet av Arta kallades i de svenska handlingarna. [togs slutligen inte emot av Kosovo]

”Hon blev kanske sjuk, väldigt sjuk, när hon kom ner igen”, svarar Hans Bodén. ”Hon var ju inte så sjuk när vi åkte, men blev väl sjuk – kanske – när vi kom ner då.” […] Några veckor innan Arta avvisades hade såväl Sveriges migrationsminister Barbro Holmberg som höga polischefer offentligt, i medierna och i riksdagen, påstått att apatiska bagrn som legat  svårt sjuka i månader mirakulöst tillfrisknade så fort de sattes i ett flygplan för att avvisas. Och nu hävdade en hög tjänsteman inom Kriminalvårdens transporttjänst att även det motsatta kunde hända på dessa resor. Barn som var fullt friska när de gick ombord i Sverige kunde – lika mirakulöst – några timmar senare vara så pass sjuka att FN-anställda läkare vägrade ta emot dem.

Att flickan – om anklagelsen stämde [att föräldrarna gjorde henne sjuk] – rimligtvis borde erbjudas stöd och skydd av vuxenvärlden, snarare än att avvisas med just de föräldrar som medvetet påstås försvåra hennes tillfrisknande, verkade de ansvariga tjänsttemännen på Utlänningsnämnden över huvud taget inte ha tänkt på. Trots att samtliga myndighetspersoner som arbetar med barn, enligt socialtjänstlagen, är ”skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.”

[…]

Olle Jeppsson, barnläkare HS: Doktorer, sköterskor, sjukgymnaster, socialarbetare och UD-tjänstemän är alla kuggar i en lång rad händelser som var och en tycks oproblematiska och moraliskt neutrala. Vi ansvarar för enskilda och till synes oskyldiga, till och med humanitära, länkar i händelsekedjan. Varje del är rationell och moraliskt försvarbar. Omänskligheten finns inte med från början. […] Helheten är omänsklig, men uppdelningen i moment, betonandet av teknik och yrkeskunskap, gör att vi slipper konfronteras med helheten.

[Det lönar sig att fråga efter källor:]

[…] Anna Wessel, chef för asylfrågor på Migrationsverket och ansvarig för internutredningen, ”och då ställde vi frågan om man trott sig ha sett en manipulation – och svaret var nej.”

”Det finns inte något konkret fall där Migrationsverket sett tecken på förgiftning eller medveten manipulation?” undrar jag.

”Nej!”

”Inte på någon av de 34 enheterna?”

”Inte som vi har stött på under vår undersökning – nej!” säger Anna Wessel.

[…]

”Men om familjen får uppehållstillstånd och känner trygghet genom det, och det ändå tar tre, fyra veckor … då borde han väl ha vänt på en gång om det var något medvetet  spelat?” invänder jag.

”Det vet jag inte riktigt. Det här blir bara spekulationer”, svarar Peter Engelsöy. ”Han har legat på sjukhus och varit i ett dåligt tillstånd i månader. Att sen bara resa sig och gå dagen efter ett uppehållstillstånd – det blir kanske att till och med själv tappa ansiktet och tycka att det är påinsamt att bidra med en sån händelseutveckling.”

Jag tittar på psykiatrikern framför mig. För ett ögonblick vet jag inte vad jag ska säga. Den biträdande verksamhetschefen för barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, en av de högsta cheferna inom svensk barnpsykiatri, påstår först att en av hans patienter ”reste sig upp och gick en dag när han nått sina syften”, när jag ställer följdfrågor visar det sig att det hastiga tillfrisknandet i själva verket tog tre, till fyra veckor och när jag poåpkar att det knappast kan kallas att tillfriskna ”från den ena dagen till den andra”, blir svaret att tonårspojken – för säkerhets skull – låg kvar och simulerade i några veckor till för att det skulle vara alltför ”pinsamt” att resa sig på en gång. [spårar upp pojken, visar sig att han ett år senare fortf svårt sjuk – Engelsöy skickade honom som fallbeskrivning till Hessle]

[Schanche är en inbjuden expert/huvudgäst, har fått extra taltid på bekostnad av svenska barnläkare.] Och när Ingrid Schanche dessutom påpekade att nästan alla de apatiska barnen var ”sigoynere”, och med ett litet menande leende tillade; det vet vi ju alla hur såna kan vara […] ”Men sa hon rent ut att det handlade om romer och deras sätt att vara?” undrar jag.

”Ja! Dom kan man ju inte lita på. Dom ljuger – och man såg ju vad det var för folk på sättet dom gick och sprang”, säger Tor Lindberg. [professor emeritus i barnmedicin]

[Referenser används som inte arbetar med apatiska barn… i en nationell utredning! Tamas undrar om Jackson har arbetat med apatiska barn:]

”Nämen… jag har … jag har ju träffat barn”, svarar Thomas Jackson [en man som öppet sagt att ”Jag är väldigt mycket emot mångkultur” och som stöttat nationaldemokraterna]. ”Jag vet ju vad barn är för något … hmm… jag har jobbat mycket som distriktsläkare också.”

[Ur artikel i Läkartidningen av Henry Ascher och Torgny Gustavsson – debatten är så skev, se på språket…]

”Farhågorna om att en generös behhandling av barn med uppgivenhetssymtom skulle leda till en epidemi besannades inte.”

[…]

[…] ”total enighet om att alla misstankar om manipulation och förgiftning som förklaringen till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas.” [andra ”vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssyndrom” (?)]

[…] i befruari 2010, publicerade även Socialstyrelsen en rapport, i form av en förstudie, om de apatiska barnen. […] ”fenomenet med uppgivenhetssymtom är känt sedan lång tid tillbaka”, åtminstone sedan ”1600-talet”, i såväl svensk som utländsk litteratur och därmed varken är något nytt – eller för Sverige unikt fenomen. […] inte är en ”fråga om en medveten påverkan och kan därför inte jämställas med manipulation”.

 

Gellert Tamas svarar själv på ”kritiken” (eufemism för andra saker):

Den påstådda indelningen i goda och onda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s